För att detta inte ska missförstås: Jag älskar mitt Sockergryn högre än livet självt.
Det är liksom förutsättningen för att man ska stå ut med dessa små Sockergryn när de - som pedopsykiatrin benämner - konstruerar sig som individer. Det som vi vanliga benämner blir helt oregerliga.
Kidsen älskar man så mycket man orkar. Och när man inte orkar mer så älskar man dem lite till.
Och Véra är underbar, det är hon.
Men jag har som intrycket av att det är ganska prick 17 månader sedan jag sov en hel natt. Det kräver sin kvinna. Och sitt kaffe.
1 kommentar:
Man älskar och man blir trött. Och så älskar man dem lite till när de väl har somnat. För att längta tills de vaknar igen så man kan pussa lite till.
Skicka en kommentar