869 676 tecken. Hittills.
Det är mycket. En tidningsartikel är kanske 3000, ett reportage 10 000. Ett blogginlägg 300?
Nu har jag öppnat det där dokumentet igen.
Som legat på hårddisken och samlat damm.
Jag drar mig för att öppna det. Det börjar bli för stort, för besvärligt, för svårhanterligt.
Det går långsamt.
Ibland: Tre skrivna sidor, fem raderade.
Ibland: Ingenting.
Ibland: Huvudet fullt av idéer, inspiration, ord, meningar och fraser. Omöjliga att få ned på papper.
Och att skriva så här... Jag vet faktiskt inte hur man gör.
Med alla sidor.
Det skrämmer mig och jag drar mig för att närma mig. Lite lat är jag nog. Dålig arbetsmoral, ingen som helst självdisciplin, inget som helst skrivmässigt självförtroende.
Så öppnar jag dokumentet. I alla fall. Tre nedslag på tangenterna så... kiddo vaknar ur sin djupa siesta. Finns det något hon avskyr mer än mitt förhållande med laptopen? Jag tror inte det. Hon tål det inte. Hon känner att jag skiftar fokus, att jag går in i min bubbla där hon inte riktigt har någon plats. Där jag inte riktigt märker om hon är i färd med att sätta eld på lägenheten, kasta ut mina skor från balkongen eller tömma alla skåpen.
Så då är det bara att erkänna sig besegrad. Det där - som jag inte vågar kalla bok - får vänta.
Men dokumentet är i alla fall öppet.
6 kommentarer:
Thank you!
Sara - skriv! Så bra som du skriver här skulle jag mer än gärna läsa.
Alexandra: Oh. Tack.
Varsågod. I mean it. :)
Se det som en början, ta det för vad det är (inget man dör av)och låt det ta tid, växa fram. Det finns en mening med allt, man ser den bara inte först. Jag väntar med spänning på vad det blir i slutändan, för som Alexandra skriver - du skriver fatanstiska inlägg och jag vill bara läsa mer! Tack för att du delar med dig av ditt liv och din vackra ö!
Du skriver onekligen helt fantastiskt och den ena läsaren efter den andra bara dras in i din blogg. Jag vet förstås inte om du är författare till yrket men att skriva en bok är väl ändå något helt annorlunda. Låt det ta tid.
Lyssnade nyligen på Pija Lindenbaum, tecknare och barnboksförfattare, om ett tillfälle då hon var på läkarbesök och jobb kommer på tal. Nä men vad roligt, sa doktorn. Jag tänker också göra en barnbok och så ska mamma göra bilderna. Jag fundera på vilket förlag jag ska välja, fortsätter läkaren. Vad trevligt svara Pija medan hon i huvudet vänder sig om och ger läkaren en smäll och säger "Och jag tycker det är så roligt att skära med kniv så jag tänkte att jag skulle operera lite."
Nu är det kanske att hårddra det lite men alltså det är inte helt enkelt att bara göra saker utan träning. Men ge inte upp! Jag väntar på den vackra (eller regniga) dag då jag sitter här och läser storsäljaren av Sara Thibault! :-)
Skicka en kommentar