Nämen vad fan.
Ibland känns det bara som att man skulle vilja ha... mer av livet.
Och i och för sig: Att nöja sig, skulle inte det vara att stanna upp?
Ett statiskt tillstånd, där framåtrörelsen skulle vara onödig, och till och med icke önskvärd?
Och ibland känner jag mig bara så... blå.
Utan egentlig anledning.
Jag har ju allt jag behöver. Kärlek, tak över huvudet. En designerväska och fler palmer än någon människa kan begära utanför fönstret.
2 kommentarer:
Vi känner alla så ibland, oavsett vem vi är, vad vi gör eller vilket liv vi har...
Jag är hemma ikväll om du vill prata! :o)
Hola,
Detta är ett dilemma jag ofta brukar diskutera med en kompis. Vi önskar att vi vore mer nöjda med "livet" generellt. Men icke... Mitt liv bestâr av att alltid sträva "framât" eller ivarje fall mot förändring. Förr jobbade jag inom krogbranschen här i Madrid. Dâ ville jag börja plugga och bli nât annat, sen började jag plugga...dâ var mâlen att klara tentorna, sedan fick man jobb efter Universitetet. Dâ var mâlet att fixa bättre och bättre jobb tills man fick bättre lön och bättre position. När man väl hade fâtt ett bra bra jobb och bra position var mâlet att jobbet i sig skulle ha roliga och tillsfredsställande uppgifter. Nu har jag det och tänker...what's next?
Jag läste en bok om yoga och buddism och insâg att jag nog var en sân person som beskrevs i boken (som behöver hjälp :-))....vi som ständigt behöver nya impulser och stimulation för annars blir vi för uttrâkade. Vi är sâ vana vid att det alltid skall hända saker att man inte nöjer sig med att bara "vara" och njuta av här och nu och inser ej hur bra man har det.
Om det här med jobbet...jag inser ju själv att mitt jobb är bland de högst betalda i Madrid inom det jag arbetar med. Företaget är bäst för de behandlar oss väl och vi bestämmer själva över vâra arbetstidet etc. De förväntar sig inte att man jobbar över vilket är väldigt ovanligt i Madrid. Jag gör nya och olika saker hela tiden...men ändâ sâ sitter jag och funderar pâ byta jobb. Jag inser att jag vore en idiot om jag gör detta och känner mig som en bortskämd skitunge.....men, men.
Denna situation kan vissa hamna i men i allt...förhâllandet, boendet etc.
Tack och lov vill jag inte byta ut sambon, men allt annat strävar jag alltid emot att förbättra eller ivarje fall förändra :-)
Jag tror det är lättare att känna sâ här om man har bott/bor utomlands eller man har rest mycket. Ju mer man ser/upplever desto svârare är det att nöja sig med det man har och vara lugn (leva här och nu)...kolla pâ dem som bor i riktigt smâ byar och som ej har rest. De kanske inte är helt tillfredsställda, men mânga strävar inte efter nâgot annat...de "nöjer" sig med situationen.
Jag kanske bara svamlar men jag och min kompis sitter ibland och diskuterar detta och önskar att vi helt enkelt kunde "nöja" oss och luta oss tillbaka och njuta mer...:-)
Saludos,
La Madrileña
Skicka en kommentar