Gick hem från dagis med mitt knytte som en liten apunge i famnen. Hon: Nedkräkt och urlakad, utan skor och jacka, allt hade jag i en påse i väskan, men med egentillverkad kungakrona på huvudet, en ballong hårt, hårt i ena handen (pas tomber, maman, pas tomber mon ballon!), och ansiktet inborrat i min halsgrop.
Vi stannade till på Rue Fesch för att vila armarna, en tvååring väger sina modiga kilon.
Och jag översvämmades av den där kärleken. Himlastormande, uppslukande. Som man känner till sin unge. Min barfotatjej i papperskrona, min solstråle i getingrandig plyschpyjamas...
Jag skulle bära henne jorden runt om det behövdes.
8 kommentarer:
Ah jag blir alldeles tarögd! Tror jag förstar känslan fast jag inte träffat var ännu.
Bisous
Yyyyl! Åh, längtar.
Lilla snuttan. Hoppas hon kryar på sig fort!
Och den där kärleken är överväldigande. Jag är tacksam att få uppleva den.
Det är precis så där stort det är. Och kanske att man känner någon ändå mer lejonaktig beskyddarinstinkt när de är okrya, de små liven?
De är fantastiska, de små. Jag är så glad att få vara omgärdad av barn. Sådana stunder som den du beskriver kompenserar för så mycket annat.
Även fast jag förstår att det inte kan ha varit någon lek att kånka hem henne...
The unconditional love :) Stackars liten, det finns inget värre än att se barn vara sjuka!
Ja, så bra beskrivet, man blir alldeles längtansjuk efter sin egna lilla onge.
Den där kärleken är så fin. Herregud vad man älskar sina barn.
Skicka en kommentar