Det är instinktivt, antar jag.Jag lagar äkta, oslagbar comfort food:
Potatismos, äggmackor, kycklingsoppa. Profiteroles.
Inte prozac, men nästan. För stunden. Iskall glass, het chokladsâs, och le chou som buffert däremellan. Glassens lena sötma möter chokladens bittra värme.
En poetisk efterrätt, om efterrätter nu kan vara poetiska.
7 kommentarer:
Älskar profiterols med rik mörk chokladsås! Mmmm...läste ditt inlägg om att det inte finns ngn kostcirkel i Frankrike och skrattar för mig själv. Hur 17 håller du vikten med alla godsaker som finns eller är du lyckligt lottad och slipper tänka på sånt? Själv gick jag upp 25 kg när jag bodde i Frankrike....Mvh/Katariina
Dios mio kvinna! Jag skulle döda för en sådan där just nu. Döda.
Så klart de kan vara poetiska, efterrätterna. Mat kan vara poesi; ett uttrycksmedel. Inte sant? Jag tror jag har rätt. :)
Din mat låter som underbar poesi! Vem skulle kunna motstå den?
Men gud vad gott.
Det var alldeles för längesedan jag åt några sådana där läckerheter...tack för påminnelsen. Ren poesi, sannerligen!
Gott, men lika mättande som en middag...
Skicka en kommentar