Jag har lite... stängt av. Borde ha mer ont i magen, borde få lite panikattacker, eventuellt känna lite ångest.Men nä.
Jag orkar inte, hinner inte.
Det skulle inte gå, förstår ni?
Men jag har tellement tankarna på annat håll att jag inte kan koncentrera mig en sekund.
Ni vet?
C har varit deppig så länge, alltså deppig, på allvar, och det är skittufft.
Jag tänkte skriva ett inlägg om att han drabbats av en man cold, ni vet, lite typiskt karlar att vara dödsjuka. Men det är inte det.
Och jag blir mest irriterad och lite arg.
Kom igen, ryck upp, borsta av dammet.
Ni vet?
Fast jag vet att det inte är så enkelt.
19 kommentarer:
Jag vet hur det är att leva med en man som mår på det viset. Efter ett tag sipprar det ut och sprider sig också över en själv. Hoppas att han/du/ni kan lösa det, på något vis. Skickar en för mig ganska sällsynt kram!
Tjejer/mammor har i regel inget annat val än att rycka upp sig och även om man ibland skulle vilja stoppa huvudet i en hink nån månad så finns liksom inte den möjligheten...
Styrkekramar /Maria i nb
Hoppas det blir bättre, det är inte så lätt att ta sig upp när man är nere.
Jag vet ju också hur det är, känner verkligen igen mig i din reaktion. Hoppas C hittar sätt att hantera sitt mående på, för som fru/sambo/flickvän är man inte rätt person att agera terapeut. Det blir för geggigt. Samtidigt är min erfarenhet att lagom mycket empati (utan att sluta ställa krav) funkar bättre än ren irritation, även om det senare ligger nära till hands. Men lätt är det inte. Massa kramar till dig.
När jag är orolig eller rädd för något som rör någon som jag tycker mycket om, har jag också en tendens att det ibland slår över i ilska och irritation. Det är lätt hänt att det blir ett "ryck upp dig, bli som vanligt" fastän det inte egentligen fungerar.
Skaffa hjälp om ni inte har gjort det ännu, en mild depression kan läka ut av sig själv men risken är att den fördjupas/fortsätter om man inte gör något alls.
Att leva med någon som mår psykiskt dåligt är tungt och det påverkar hela ens dagliga liv, fastän man inte vill. Jag hoppas att du orkar lite till och att det snart blir mycket bättre. Kram!
Och man vill liksom säga så mycket, men det finns inga ord, mer än att berätta om omtanken, att man hade velat göra allt bättre för dig, så himla mycket!
Fy bubblan sötnos. Hoppas allt löser sig och att C finner ett sätt att ta sig ur deppigheten, för er allas skull. kram.
Jag känner också igen mig. Min älskade har haft tuffa år och jag blir vansinnig, frustrerad, irriterad och vill skaka fram den riktiga, vanliga. Vi pratar mycket förstås fram och tillbaka och jag försöker förklara varför jag reagerar som jag gör - det är svårt men viktigt kanske. Det som verkligen har hjälpt var att vi båda började gå i terapi, var och en på sitt håll. Det är mitt bästa beslut någonsin att göra det, och den ultimata lyxen att ge mig själv det. Kanske funkar det för er?
Jag tänker att irritationen kanske är ett sätt att hålla dig själv uppe och inte dras ner? Så kan jag känna ibland. Man vill slå det ifrån sig för att man inte vet vad man annars skulle göra när medkänslan och kärleken inte verkar räcka till för att lösa problemet.
Hoppas att ni kan få hjälp av någon som är bra. Och att du kan träffa dina vänner ofta, så att du också har någon att prata med. Tänker på dig.
Försök att inte bli irriterad. Visa all omtanke du bara orkar men samtidigt acceptera att du kanske inte alls kan hjälpa honom. Ta med honom ut och spring järnet. Endorfiner hjälper även deprimerade. Speciellt morgon och kväll för bra början och slut när man vaknar och innan sängdags? Jag hoppas att han blir bättre. Det brukar kunna ta sin lilla tid? är du beredd att att det kan ta tid?
Ah, svårt det där när den som oftast är så stark och den man lutar sin egen sköra lekamen mot inte kan hålla upp en utan darrar och är svag. Jag blir också irriterad och skäller på min man i hans svagaste stunder och föreslår praktiska lösningar som "skriv en lista och bena upp problemen" eller "planera det som ska göras" trots att jag talat om för honom när jag klagat inte vill höra lösningar på mina problem utan bara ha ett lyssnande öra. Varför kan jag inte vara god och full av empati för honom?
Har ingen egen erfarenhet av deprimerade personer men kanske du kan boka en tid åt honom hos en terapeut eller läkare och släpa honom dit om han inte vill gå. Du kanske måste hjälpa honom med det första steget för att han ska komma vidare och ta sig ur det..
Fina ni. Tack för kommentarer, de värmer. Värmer!
Usch är han också deprimerad, du som hade sån pärs där i julas. Ni verkar ha det så jobbigt.
Kan nog inte hjälpa till alls, skickar bara några styrkekramar
Är inte depression en livsosäkerhet, avsaknad av mening? Lite tidig medelålderkris (är det inte mer än så här ...)kanske? Han är väl lite äldre än du? Ni har haft en äktenskaplig kris...han kanske känner sig tom nu.
Kanske behöver C känna sig behövd, unik, älskad och SPECIELL. Klyschigt, men är det inte så man själv känner det när man är nere? Bekräftelse som mest du kan ge.
Menar inte att du är ansvarig , utan att du kan hjälpa. Att ni delar en kris.Det ger både en styrka och ett ansvar. Vill att alla ska få uppleva sådan samhörighetskänsla och villkorslös kärlek!
Ältande fungerar inte i ett förhållande. Att prata ärligt på djupet tycker jag stärker relationen 100 % och ger nya djup. Vem är viktigare i ens liv?
Hoppas ni hittar ett sätt att hantera, men var tolerant! Som deppig är man ju inte så charmig...
Du kan nog bara visa att du finns. Fast du vet nog det här, för jag vet att du varit där själv. Jag var väldigt deppig ett bra tag i mitt förhållande och det absolut bästa var när min dåvarande sambo bara fanns där. Kramade, lyssnade. Det värsta är ju faktiskt när irritationen kommer. Men jag vet, det är skitsvårt att veta hur man ska bete sig, oavsett om man är den som deppar eller den som ser på.
Inte lätt att orka vara stark, tålmodig och kärleksfull när det är så. Det som är extra komplicerat är ju att allt det vanliga ändå oftast måste rulla på och fungera. Samtidigt är det kanske tur att det vanliga livet finns med små sockergryn som vill ha uppmärksamhet och allt annat - men ändå svårt. Hoppas att du kan orka och att han snart kan börja känna sig starkare. Kram/Eva
Vet allt för väl. Det som funkat både på mig när min älskade drabbades och som funkat för honom när det blev sju resor värre för mig är att tänka att han är sjuk. Att tänka om det psykiska till något fysiskt. Inte skulle man skälla på någon som har lunginflammation eller dyl? Att underlätta för mat och sömn och jädrigt lite goda råd och krav funkar för mig. Ibland förmår vi inte bättre, är det inte så? Det gäller ju även dig så ha inte dåligt samvete för guds skull för att du tappar tålamodet.
Sådär, nu gjorde jag det ändå. Gav råd. Skit i dem om du vill, här får du en fet load med medkänsla och power! Kram Anna
Många har sagt så kloka saker så jag nöjer mig med en kram och önskar er det bästa.
Annika: Och eftersom kramen är sällsynt värmer den lite mer!
Maria: Överlevnadsinstinkt?
Maria: Nej, det är ju inte det, verkligen inte!
E: Det är svârt att stâ bredvid, jag klarar inte att hâlla huvudet kallt riktigt. Och det blir fel, fel, fel.
Ida: Precis sâ är det, och som sagt det blir fel, och det tar för mycket energi...
Mi: Och omtanken känns ända hit!
Frida; *snyft*
Em: Jag tror att det är enda sättet där vi är nu, vi far se om vi kan hitta en sâdan lösning.
Anna: Jag tror att du har rätt, det kommer instinktivt. Taggarna ut...
Anonym; Det är en bra idé, men just nu verkar det knappt finnas energi nog att ta sig upp ur sängen.
Cissi: Jag tror ocksâ att proffshjälp är nödvändigt just nu. Även om det tar emot.
Mia: Tack för den! XXX
Maria: Du är sâ klok, och du har sâ rätt. Bara att ta ett djupt andetag och försöka "unlock" allt som är lâst...
Johanna: Det är sâ svârt att mota bort den där irritationen! Skitsvârt.
Eva: Det Är nog det som räddar mog just nu: Min solstrâle och livet som inte kan stanna upp!
Anna: Jag tar bâde power och goda râd! XXX
Emelie: En kram är precis vad jag behöver mest av allt!
Skicka en kommentar