En liten gallup, bara:
Ni som har barn, eller som först hade ett enda och sedan fick flera, hur hanterade första Sockergrynet chocken av att inte längre vara ensam, och hur hanterade ni det?
Sockergrynet är för närvarande inte jätteintresserad av en lillasyrra, hon skulle hellre ha en ny cykel lagom till 3-ârsdagen (hon är född 26 oktober, Melba-Maud preliminärbokad till den 28e).
22 kommentarer:
Inga större problem med det, faktiskt. 2 år (och 1 månad) mellan våra. Vår stora fick vara hemma med oss hela första månaden (maken pappaledig plus semester) så det var mest harmoni faktiskt. Ingen stor avundsjuka alls, faktiskt. Det kommer att gå FINT!
Har hört många hävda att just tre år är den ultimata åldersskillnaden mellan syskon. Att ettan då är tillräckligt mogen för att dela sina föräldrar med tvåan, typ. Det låter ju hoppingivande?
Jag har tre barn. 7 år mellan de första två (ej relevant, med andra ord, så jag utgår bara från de yngsta nu) och 1 år och 9 månader mellan tvåan och trean. I och med att äldsta sonen var så pass mycket äldre fick tvåan vara rätt mycket som första barnet.
Det funkade jättebra för oss. Mest för att storebror (den lilla storebrodern, dvs) inte brydde sig så mycket om lillasystern. Han gick fram och pillade lite på kinden och härmade de vuxna med "oj, så söt", sedan fick det räcka. Hon låg ju bara där liksom. Hur spännande är det?
Första halvåret var, rent syskonmässigt, himmelriket. Inga problem alls. Lite konflikter uppstod när lillasyster började röra sig i rummen, men vi lärde storebror att ge henne en annan leksak eller dylikt när hon var i vägen för honom.
Nu är de 5 respektive 3 och det funkar fortfarande jättebra. De är riktigt tajta. Naturligtvis tjafsas det när de är trötta och hungriga, men i övrigt rätt friktionsfritt.
Det viktigaste att tänka på är väl att involvera storasyskonet i det som rör bebisen. I alla fall ge möjligheten att vara med och hjälpa till. Och att inte släppa allt bara för att bebisen piper.
Oj, jäklar vilken roman jag skrev! Sorry!
För oss har det gått så bra att jag oroar mig för att storasyster har en massa undertyckt ilska som kommeratt pysa ut senare....hoppas inte för det är mys att de gillar varandra. Ingen kan få lillan att skratta som stora och det är som balsam för själen.
Inga problem, de glömmer fort att de någonsin var ensamma. Odrägliga kan de ju vara MEN då ska man komma ihåg att de mest troligt i perioder varit rätt odrägliga även utan ny bebis i familjen. Just det räddade mitt psyke när unge nummer tre kom och ettan var 4,5 och tvåan 2 och ett hår av hin sedan flera månader tillbaka.
Ida: Vâr drömsituation är ju att kunna vara hemma hela familjen, men förmodligen blir det jag och bebis, eftersom Véra börjar skolan, och pappaledigheten är 11 dagar...
E: Ja, en vän visade mig precis en artikel om att det är ultimat, i synnerhet för tvâ tjejer.
Camilla: Det låter jättebra, och jag ser fram emot att ge Véra ett syskon, jag tycker det är viktigt.
Liten: Oh! Man blir alldeles varm!
Cruella: Ja, 3-ârstrotsen har nog redan börjat hos oss... :-/
Jag brottas just nu med samma funderingar. Har en dotter som kommer vara tre år när hon blir storasyster. Det mest handfasta råd jag har fått från en erfaren mamma är att låta storasyskonet vara med i all skötsel kring bebisen, även om det tar oändligt mycket längre tid, om barnet självt är intresserat vill säga. Då minimerar man risken att storasyskonet känner sig utanför. Hoppas jag iallafall.... :)
Vi hade förberedelser om lillebrors ankomst, hon fick vara med och välja lite kläder och så till den nya bebisen.
Det går nog aldrig riktigt att förbereda barn nr 1, likaväl som det är svårt att förbereda sig själv på hur det blir.
Prata om att hon alltid var den första och att de inte kommer dela ditt hjärta utan att det växer istället.
När lillebror kom och ända sedan dess har hon behandlat honom som en stjärna, aldrig ett nyp eller putt mot honom.
Däremot var hon väldigt arg på mig de första två veckorna, jag fick inte natta henne, hon ville inte alls vara med mig. Det släppte lite, men de första två månaderna fick hon utbrott med jämna mellanrum. Kan också varit 3-årskris, jag vet inte. Säkerligen en kombo.
Efter de två månaderna har det varit fantastiskt med båda två! Det är viktigt att lägga tyngd på kärleken mellan de två barnen anser jag; att poängtera att "åh vad bebisen älskar dig och se som hon/han tittar på dig" "Så glad han/hon blir när du kommer fram" osv osv. Då stärker man deras relation tidigt, tror jag iaf. Det har funkat väldigt väl, Matilda säger varje dag hur mycket hon älskar lilla Gustaf och kramar och pussar om honom massor. Det är härligt att se!
Hoppas du får några bra tips!
Tre år är perfekt, tycker jag :) de kan gå överallt själv, bra på att prata, kan klä sig själv från topp till tå, äta själv och utföra små sysslor.
Här har allt gått långt över förväntan, Linn är jättesupermammig så vi trodde det skulle bli enorm svartsjuka men det har gått hur bra som helst!
Hon har fått vara med hela tiden, som nån skriver, och fått känna sig viktig och betydelsefull som storasyster. På HENNES villkor. Viktigt att syskon inte MÅSTE hjälpa till men om de vill knäppa bodyn efter blöjbyte, hjälpa till att tvätta vid bad, ta på strumpor, vyssja vagnen så låt dem hållas även om det tar tid ;)
Sen inbillar jag mig att det är viktigt att storasyster får egen tid med sina föräldrar oxå. Linn o jag gick ensamma ut i stallet till hennes häst, vi lekte ensamma på hennes rum medan brorsan sover etc.
När han blev äldre så åkte vi på barnjympa med barnvakt t lukas.
När jag ammade så läste jag saga för linn så hon inte blev utanför, ofta ville hon oxå sitta i knä då .... Pust! Så det blir trångt i famnen ibland när båda ska sitta i knä samtidigt etc men man får inte glömma bort att en treåring fortfarande är jätteliten fast än man ofta ser dem som "större" när de får småsyskon!
Linn var inte speciellt intresserad av min graviditet men när Lukas väl föddes så var hon hänförd från första stund och är än idag :)
bra skrivet tösabiten :) Så gjorde vi med "nu längtar Lukas efter dig, titta vad glad han blev över din kram" osv
Utbrott fick Linn med, men det får alla treåringar oavsett småsyskon (har jag märkt hahahaha)
/Angelica
Första månaden var ganska ok (två år och en vecka mellan syskonen). Sedan var det mer svartsjuka, lite lägg ner honom och ett par tjuvnyp. Därefter gick det bra tills han började förflytta sig så sakteliga (han tar mina grejer). Skulle nog säga att vid alla större utveclingssteg blir det lite svårare en period. Vi förberedde också innan. Mycket bra! Ge gärna Vera något från lillasyster strax innan födsel. Och lämna inte stora ensam med liten. Även om de vill så väl kan det bli så fel. Här tryckte stora in bitringeni munnen på liten (för att hjälpa till) bokstavligen bakom min rygg när jag ordnade med frukost. Liten kunde inte protestera men var mkt ledsen när jag tog upp honom. En annan gång skulle han få hjälp att sätta sig upp och stora tog i jåret och drog som på en docka. Ajaj. Säg att liten inte är en docka utan ett litet barn. Det kommer att gå bra men med små väghinder emellanåt.
Jag tror inte att det går att förutspå hur Véra kommer att reagera när hon får ett syskon. Vi klarar alla av förändringar olika bra.
Själv blev jag överlycklig som 4-åring över att få en lillasyster. Hon blev min bebis och jag hade henne som docka för jämnan. Vi har alltid varit tighta och varit mycket tillsammans - helt utan avundsjuka. Själv var jag väl inte lika välkommen av min storebror... Han tyckte jag tog för stor plats eftersom han var van med all uppmärksamhet som första barnet och första barnbarnet i släkten.
Nu när jag har två bonusbarn, 8 och 3,5 år, ser jag att det kan vara väldigt dubbelt. Den stora killen har fortfarande svårt att acceptera att lillebror tar lika mycket plats och att han inte kan få all uppmärksamhet i världen. MEN, dessa två pojkar hyser mer kärlek till varandra än jag någonsin sett.
Mitt tips (efter att ha missbrukat radioprogram, TV, böcker och tidningar om barnuppfostran m.m.) är att förbereda Véra så mycket ni kan. Berätta vad som kommer hända. Låt henne följa med och köpa kläder/vagn/osv. Rita er blivande familj så hon även SER hur det kommer att bli. Gör henne delaktig i förberedelserna helt enkelt.
Du anar inte hur lycklig jag är för er skull. Det är så underbart att se dig stråla, se din mage växa och veta att en dröm går i uppfyllelse.
Inga problem alls. Lovis, vår äldre dotter brukade pussa oss, när Idun kom började hon pussa henne istället. Idag är de bästa vänner. Det har aldrig varit nån svartsjuka, men det kan bero på att Lovis bara var 1 år o 4 månader när vi fick Idun. Å andra sidan var båda små och hjälplösa samtidigt, Véra klarar ju en hel del grejer själv och kan säkert hjälpa till på ett annat sätt.
Vad man heller inte får glömma bort, är att det mest naturliga som finns faktiskt är att få syskon. De allra flesta barn i världen (bortsett från i Kina, möjligtvis) får ju syskon.
Jag har inte någon erfarenhet att dela med mig av som känns relevant, eftersom jag har så tätt mellan barnen; 1,5 år mellan första och andra, och knappt två år mellan andra och tredje repektive tredje och fjärde.
Vårt första barn var ju själv bara en bebis på 1,5 år när han blev storebror. Lillasyster fick sig en del tjyvnyp och en del hårdhänta slag med diverse leksaker, så mycket kan jag säga.
Jag tror att det också beror väldigt mycket på hurdan personlighet bebisen har. Om det är en lugn och tillfreds liten varelse, eller en bebis som behöver ligga nära hela tiden och amma mycket.
Alldeles oavsett, så är jag övertygad om att det kommer gå alldeles strålande bra för er!
Nu när jag läser igenom de andra svaren kommer jag på att storebror (i vårt fall) tog ut ilska och avundsjuka på mig och pappan. Han började slå oss och var ofta arg på någon av oss. Jag fick t.ex. aldrig hjälpa till med något, för det var bara pappa som dög. Det var ganska jobbigt, men samtidigt fick man vara glad för att han tog ut känslorna på rätt personer.
Anonym: Det lâter inte som nâgon dum idé, att lâta stora vara delaktig!
Tösabiten: Vad härligt det lâter! Mânga bra tips!
Angelica: Det är nog viktigt att komma ihâg att en 3-âring fortfarande är liten, trots att man har en ännu mindre i familjen. Véra har vissa bebisstunder, dâ hon vill bli buren och matad och vara pytteliten, men oftast är hon stor och kan själv!
Och de där vredesutbrotten! Suck...
Anonym: Bra att tänka pâ, det kräver nog lite organisation allt det här!
Rebecca: Vilken bra idé med shopping, och att rita familjen! Konceptet lillasyster är ju sâ abstrakt för henne! Och tack för fina ord... Du har rätt, jag känner mig väldigt tillfreds just nu!
Malin: VIlka fina namn! Lovis och Idun! JÄttefina!
Annika: Och jag är ju överlycklig, eftersom jag har längtat efter att ge Véra syskon, jag tror nämligen att det bara är positivt!
Camilla: Ja, man kanske fâr räkna med det? Jag fâr redan ta emot Véras vredesutbrott, det är oftare "dumma mamma" än "dumma pappa"...
Jag skulle ge henne den cykel som hon vill ha just före eller samma dag som nya bebben kommer till världen, då skiter hon i den nye/nya och är lycklig :D
Det var kanske inte svaret på din fråga men det är det vettigaste råd en fembarnsmorsa kan ge en snart tvåbarnsdito.
Det blir nog bra oavsett hur ni hanterar det och annars blir det som det blir. Människor har fått barn och ungar har fått syskon i alla tider :)
Kram, Maria i Norrbotten
Jag har 5 år mellan mina tvillingar och yngsta. Dessutom har de inte samma pappa – men trots det gick allt hur bra som helst! Jag funderade nog inte så mycket, mer än att aldrig "glömma" de första barnen. De gick liksom först, Alessia fick mest hänga med. Och hon blev en tuff liten tjej som börjar i skolan i höst! ;)
Sonen blev storebror när han var 3,5år och trots att han inte var speciellt intresserad av syskon innan har det gått jättebra.
Han är jättegullig med lillasyster och lillasyster verkar tycka att han är världens roligaste kille och är oftast nöjd så fort han är nära:)
Vi har 2,5 år mellan. Storebror var ytterst ointresserad i ungefär ett år. Då helt plötsligt började de interagera med varandra och sedan dess har det bara blivit bättre och bättre.
Skicka en kommentar