Så här såg jag ut ganska precis för 3 år sedan. I ganska precis samma vecka med Véra. Tänker att jag måste leta fram den där klänningen, den var fin. Tänker att jag ser ganska gullig ut. Typiskt också, att man alltid känner sig hopplös, och sedan inser man att man inte var så dum. Då.I retrospektiv, liksom.
Gissar att jag när jag är 60 kommer tycka att jag var superfin som till exempel 18-åring, men då stod man och grät framför spegeln. Typ. Typiskt.
10 kommentarer:
eller hur?! Vi fotade graviditeten var femte vecka med start vecka 5 - dvs NOLL mage. Och minns att jag DÅ tyckte jag hade på tok för mycket HÄNG runt jeanslinningen.
Idag blir jag rädd när jag ser de bilderna. Fem år sen de fotades. Jag är trådsmal. Näst intill FÖR smal. Ändå stod jag knappt ut med min kropp. Tyckte att jag var för tjock.
Hemskt. Skrämmande. Hur blind man är för verkligheten. Vad är det man ser i spegeln egentligen?!
Och det värsta är. Att jag är nog snart där igen. Med att tycka att jag är för tjock fast jag egentligen troligtvis inte alls är det..... suck.
Du är hur fin som helst i den klänningen! <3 Men du skulle kunna bära en hösäck och se strålande vacker ut!
Kram
/Angelica
Haha, vecka 5 liksom, men jag kommer ihâg det där...
Och visst, hur lite självinsikt man har, och vad hemskt att man själv är sin värsta ovän?
Du är ju supervacker!
Jättefin! Och du ser ut att ha mycket ljusare hår? Här har ni en till som undrar hur liten jag var egentligen innan graviditeten? Vissa kläder känns pyttesmå och jag är inte enorm ny heller om än otränad.
Jag inser två saker: Vad länge jag har läst din blogg! Och jag minns inte att du var blond!
Jag tycker du är skitfin, ännu mer med babybula :)
Jag känner någon form av befrielse i graviditeten. Att jag inte behöver gå och försöka hålla in magen, för det är ändå ingen poäng. Och att det ju ska vara så, det är inte längre fel att den putar.
Men särskilt graciös känner jag mig inte, särskilt inte när jag var på bröllop i helgen. Fast ändå...speciell, lyckosam, om man kan se ut så.
Det är ju olika för alla hur man känner. Men jag tycker att du är fin, nu minst lika mycket som då!
/Anna
Aha upplevelse? Jag är inte hopplös. Varför ska jag springa runt hela dagarna och tro det? Det verkar vara en liten tids och energitjuv det där? Vad roligt jag hade haft om jag inte hade tyckt synd om mig, eller ältat mitt utseende?
Vi fotade från v 5 mest bara för att få en "före"bild oxå :)
Anonym - Man tycker nog inte synd om sig själv när man ältar sin kropp. Men såklart att det är en stor energitjuv! Absolut. Men jag tycker absolut inte SYND om mig själv, det nog är mer att jag tycker att jag får skylla mig själv, att jag går runt med känslan att inte räcka till för mina krav på mig själv. Dvs hela tiden ha tanken "har inte tränat tillräckligt, har inte ätit tillräckligt nyttigt, har ätit för mkt socker" etc etc.
/angelica
typisk kvinna skulle jag säga Sara, tror vi är alla ganska kroppsfixerade mer eller mindre... jag gjorde väldigt mycket sport innan mitt första barn /Triathlon, áka skidor och vasaloppet/ och dá har man ju en speciell känsla för kroppen. Nu när den igen blir större och större känner jag mig som en stor elefant, du vet, man känner sig inte igen... (tyvärr har min svenska blivit sämre, det är inte lätt att uttrycka sig, men du förstár säkert!)
Lisa: Det där med att vara otränad¨... Så blir det ju. Men efter Véra blev jag nog mer vältränad än någonsin (det är sportigt att ha en bebis) så jag tänker att det ska nog gå bra!
Johanna: Vi har ju liksom lärt känna varandra genom bloggen... Men 3 år? Fort det går!
Christine: Oh... Tack!
Anna: Jag känner mig också "befriad"... Och superfin, på ett sätt jag aldrig upplever annars...
Anonym: Nä, men faktiskt! Det var en tankeställare, nu får det vara nog med komplex!
Angelica: Det där är ju supersvårt att komma ur, det kräver hårt jobb att liksom "lära om" hur man tänker.
dieAtze: Känner igen mig, både med kroppsuppfattning och att förlora svenskan...
xoxo
Skicka en kommentar