Man tänker efter och inser att tiden går, man är inte 20 år längre, och man fyller hela tiden på livet med erfarenheter och upplevelser. Att ta vara på.
Vad gjorde du för 10 år sedan?
Jag läste media- och kommunikationsvetenskap vid universitetet i Uppsala. Jag hade ganska precis avklarat en lång behandling för min anorexi, och jag funderade lite skakigt på att sluta äta antidepressiva mediciner.
Jag hade börjat försöka leva igen, men det var svårt, jag hade glömt hur man gjorde. Men det var en mysig tid, jag pluggade som en idiot, drack rödvin och pratade med fantastiska tjejer som visste hur man levde, de inspirerade mig. Jag jobbade extra på Landings konditori (Jamen alltså, rätt plats för en tillfrisknande anorektiker, att stå där och andas in semmelångor, fatta ångesten), i Carl Larsson-förkläde, hånglade en del, brottades med min ångest, och samma höst skulle jag åka till Montpellier där jag skulle komma att träffa C och bli - för första gången i mitt liv - så där handlöst förälskad att jag skulle glömma bort mig själv. Men det visste jag förstås inte i början av år 2002.
Vad gjorde du för 5 år sedan?
Jag hade precis slutat jobba som lokalreporter på GävleDala, och flyttat till Taiwan, där C skulle forska på framtidens bilar, och jag skulle undervisa i engelska och läsa kinesiska.
Kulturchocken. Frustrationerna. Ljuden, dofterna, språket. Vi kom till Taiwan lagom till det kinesiska nyåret, Grisens år. Jag var blond och nyfiken, skrämd och glad över att ha gjort en avstickare från den väg som annars kanske skulle ha varit ganska rak. Jag var tagen helt ur mitt sammanhang, landade på en plats i världen jag inte visste någonting om, och det är en erfarenhet som jag aldrig skulle vilja vara utan. Vi försökte göra en bebis, också, mitt i allt det där. Vi pratade och fantiserade om hur det skulle vara att vara föräldrar. Vi hade en lång lista med namn på barn, och planerade vad vi skulle göra som familj. Så vi försökte göra en bebis, där i landet som inte var vårt. Det gick inte så bra, och när vi sedan åkte tillbaka till Europa tyckte vi att det var skönt att lämna det vibrerande, pulserande, unga Asien bakom oss. En vecka efter att vi landat på Charles de Gaulle var jag gravid med Véra. Men det visste jag givetvis inte då, där i den omvända kulturchocken.
Vad gjorde du för 1 år sedan?
Jag var mitt uppe i en intensiv utbildning, gick tidigt, kom hem sent. Mitt äktenskap och min världsbild skakade, ingenting kändes rätt. Jag var på väg, tror jag. Ville fly från mitt dåligmående, som jag projicerade på min kärleksrelation, staden jag bodde i, kläderna jag bar. Kroppen jag befann mig i.
Mina nyfunna kursare var trevliga, men inte mer, och dessutom i helt andra faser i livet än jag. Kände mig ensam, vilsen, och ganska rädd. Skulle börja äta prozac igen, kändes som ett personligt misslyckande, ett gå tillbaks till gå.
Om en vecka skulle livet ta en ny vändning. Jag skulle vara gravid med Romy, ett till litet kärleksbarn. Men det skulle jag inte inse förrän i maj månad, och det fanns nog en anledning till det. För precis ett år sedan skrev jag:
Det här gâr jag förbi varje dag. Havet. Le grand bleu.
Det om sommaren turkosglittrande som pâ vintern skiftar mellan kinesisk jade och djupblâ.
I gâr sâg jag förresten att körsbärsträden slagit ut, helt utan att jag märkt det.
Vintern drar sig tillbaka här vid vârt Mare Nostrum, mitt Medelhav.
Och så var det, vintern drog sig tillbaka, livet spirade, alltså bokstavligen, under mitt hjärta. Trasslet skulle redas ut där, under året. Men skakigt var det.
11 kommentarer:
Av sömnbrist och dina fantastiska ord gråter jag - mitt bland kollegorna på jobbet <3
Intressant att höra vad du gjorde då, en bit tillbaka i livet. Jag läste och gillade din blogg du hade när du var i Taiwan och kan till och med komma ihåg vissa inlägg du skrev då - t ex när nycklarna försvann. Det är intressant att blicka tillbaka och tänk att det för det mesta löser sig, fast det vet man inte just då när det känns jobbigt och svårt. Spännande det där också hur olika beslut påverkar framtiden.
Åh, du har verkligen förmågan att skriva. Inte sällan när jag läser din blogg så ryser jag, ryser till och med i hårbotten. En inte helt angenäm upplevelse, men ändå helt fantastiskt!
Anna i Uddevalla
Du skriver så vackert och levande även när det handlar om det svåra i livet. Kram!
Du kan verkligen konsten att sätta ihop ord. Beundrar och berörs. Och undrar. Om jag någon gång såg dig på Landings konditori 2002. Jag hade då börjat sjunka riktigt djupt in i ätstörningar, men följde gladeligen med alla kompisar till konditorier - och drack vatten.
Det som hänt dig det senaste året har jag fortfarande svårt att smälta. Att det kunde gå från sådan smärta till sådan lycka är helt otroligt. Gläds med dig!
Vilken fin summering!
Kan du inte göra en liknande lista fast om framtiden? Vad du tror att du gör om ett år, fem år och tio år?
Sâ fint! Det är svindlande (läskigt och upplyftande pâ samma gâng!) att blicka tillbaka sâdär. Allt man faktiskt hunnit med, händelser man inte skulle vilja vara utan och sânt man vill glömma...
Det är spännande att blicka tillbaka på livet och se vad som hänt och hur vi utvecklats. Med lite distans till allting, kan vi nog alla konstatera att det faktiskt händer ganska mycket från ett år till ett annat.
Kram
Din blogg ar min favoritblogg just nu! jag o maken har precis bestamt att vi ska forsoka bli med barn och bara alskar att komma in har och lasa om erat familjeliv :)
Tänk vilka resor man gjort, bildligt och bokstavligt, på tio år. Spännande att läsa om vad du gjorde då och vackert skrivet. Jag tror jag stjäl listan!
Skicka en kommentar