Mamma har alltid otur med vädret när hon är här. Men ig
år lättade de tunga regnskyarna, molnen drog bort och iskalla vindar blåste från de florsockerpudrade bergshöjderna. Doften av snö, långt borta, eller så inbillar jag mig bara. Det är mitt hemlängtande hjärta som talar.
Hur som helst, solsken efter tung, grå, fuktigt kladdig medelhavsvinter... Lovely. Fika i solen. Sockergrynspladder, oavbrutet. Ständigt avbrutna vuxenkonversationer. Stora bebisögon som lugnt och stilla betraktar världen från sin plats i vagnen.
Lugnet.
2 kommentarer:
Ser fantastiskt ut!
Varför åker ni aldrig hem då? Jag skulle vilja läsa Sara: Dalarna edition.
Skicka en kommentar