Vi åker till olivlundarna vid Bonapartes tidigare sommarhus, les Milelli, när vi behöver vila sinnena från Ajaccios ständiga oväsen.
Milelli är ljus och skugga, tystnad och vila. Att slumra till under ett olivträd är nog ett av mina favoritnöjen, tror jag.
Det är som att pulsen går ner, tankarna klarnar och energin kommer tillbaka. Jag märker det på Véra också, denna superenergiska varelse som alltid är på vippen att explodera, hur hon går ner i varv, plockar blommor i timmar, och bara njuter.
3 kommentarer:
Det ser sannerligen underbart ut! Jag skulle också behöva en olivlund....
åh kinderna, kinderna!
unga damens alltså, inte dina :)
Jenny: Lite paradis i den här förorenade staden...
Colombialiv: Jo. Enormt.
Linda: Aha, tänkte precis rodna av förtjusning, men du menar lillans, alltså? ;)
Skicka en kommentar