Bråttom iväg förstås, eftersom Romy ska på halvårskontroll. Véra blänger på mig. Det är alltid bara Romy. Romy ska till doktorn, Romy ska sova, Romy ska äta, Romy får sitta i vagn och bäras, Romy får vända upp och ned på sin tallrik utan att mamman blir arg... Ständigt denna Romy.
Nu har vi sagt förlåt och kramats. Alltså, jag tycker att det är viktigt att lära sina barn att: Det är okej att bli arg (fast kanske inte för mamman att slänga saker i golvet, men jädrar vad den där lilla kan göra mig arg), och: Det är viktigt att kramas efteråt.
8 kommentarer:
Åh, känner så väl igen. Men sen, när den yngsta börjar gå och leka, lättar allt.
Jag har den underbarar turen ( tack gud ) att storebror avgudar sin lillasyster och att vi föräldrar bara fanns till för att byta blöjorna. Ett tips; ibland kan det vara bra att pappa/dotter dag och mamma/dotter dag. Dâ kan varje barn fâ x antal timmar oupphöljd uppmärksamhet.
Jätteintressant att läsa hur det funkar med 2:an. Med 1:an har vi massa funderingar om hur livet med 2 ser ut... Har man mindre ork? Jag har ju samvetskval med en bebis. Kommer vâl alltid ha det av en eller annan anledning. Typiskt mej...
Och vad vacker hon är din trilsking.
Oh vet du jag kan vara sotis för att pappa hänger med bebisen och inte med mej. Hur gammal är jag?
Den sommar min flicka var tre år var den värsta.Jag trodde inte jag skulle ro i land det.Och då hade hon inte ens fått lillebror ännu.Men det blev bättre :-)
Jag: Jag hoppas det, nu är det lite tufft fôr Véra, när Romy är sâ liten och tar sâ mycket tid...
Anna: Men Véra avgudar ocksâ Romy, och det är bara pussar och kramar... Men ändâ... Hon ä rnog ganska kluven?
Anonym: Haha, jag är likadan, känner mig lite utanför i den där fina relationen pappa-dotter.
Elisabeth: Jag har hört frân flera hâll att en morgon vaknar man och den där trotsaldern är bara borta... Längtar!
Ja gud, vad de kan trilskas. FÖr tillfället är allt en kamp - byta blöja, ta pa/av pyjamas, äta, sova, solkräm, allt ska förhandlas och förhandlas och nu med den nya lilla sa blir det inte direkt lättare. Skönt att läsa nagra kommentarer om att det kommer att bli bättre, för som nagon sa: vi vet inte om vi orkar detta! (fast det finns ju inget alternativ...).
Fast det är ju svârt att tro att det där bara "ska gâ över", men tydligen handlar det om att vâra smâ hâller pâ att skapa sig en egen identitet. Men alltsâ, vem har tâlamod alla gânger?
När barnet är pyttelitet är det totalt omöjligt att fatta attman ska kunna bli såå arg på det. Den man älskar agar man- ja nu agar man ju inte förstås, men visst blir man extra provocerad av den man älskar...
Skicka en kommentar