Varje andetag ett val, varje minut.

Då och då får jag mail och kommentarer från unga tjejer och kvinnor som berättar om sina ätstörningar. Varje gång hugger det till någonstans nedanför hjärtat, och det där trycket i halstrakten kommer tillbaka. 
När någon säger att jag inspirerar, en ung kvinna som säger att tack vare mig kan hon också hoppas att en dag äta mat, slappna av, leva i en relation. Få barn. Att hon är så glad för min skull, men allt det där är inte möjligt för henne. 
Men så tänker man ju. Så tänkte jag. Jag var 20 år när jag blev riktigt sjuk och nästan svälte ihjäl. Det var en lång väg tillbaka, längre än jag någonsin trott. Hade jag vetat vad tufft det skulle vara vet jag faktiskt inte om jag skulle gett mig in i hela den där läkningsprocessen som handlade om att riva upp och blottlägga gamla sår som aldrig fått läka ut. 
Jag var 20 år, vägde inte ens 40 kilo, och livslusten hade helt slocknat (Hur tänker jag inför det? Jag skäms, så klart. Skäms över att den där depressionen drabbade mig, skäms över anorexin, trodde jag var smartare än så, men det är nog bara så att jag har svårt att parera livets fallgropar. Ser dem inte. Symboliskt nog är jag den mest närsynta kvinna ni någonsin kommer att träffa). 
Jag har hela tiden tänkt att jag inte hade något val. När jag åkte hem från London, lämnade Sister's Avenue, lämnade lägenheten som i flykt. Glömde hälften av sakerna, och det gjorde inget. Jag tänkte att jag inte hade något val, jag var tvungen att åka hem. Sista tiden levde jag på ett päron om dagen. Som jag skar i pyttesmå bitar och åt med gaffel, sittandes med ryggen mot elementet som var uppskruvat till max. 

Det var en vacker julimånad, jag skulle snart fylla år. 

Men grejen är ju att jag hade ett val, man har alltid ett val. Jag hade kunnat välja att stanna. Att fortsätta svälta bort mig. Men jag åkte. Jag har frågat mig så många gånger varför jag åkte hem, jag har aldrig begripit det, varifrån jag fick kraften att boka biljetter, packa väskan, ringa taxi till flygplatsen, när jag inte ens hade ork att kliva upp på morgonen, när varje liten rörelse, varje tanke, krävde en så stor insats att jag inte kände mig kapabel till det. Var kom den ifrån, kraften? Varför valde jag att åka? 
Svaret slog mig igår, mitt på en soldränkt gata på en ö i Medelhavet. Livsgnistan, det var ju den. Livslusten. Som gnistrade till, som inte alls var släckt. 
Någonstans visste jag ju att när jag kom hem skulle jag få hjälp. Och redan dagen efter min hemkomst (mamma och pappa, förlåt mig, att utsätta er för det, reparabelt?) befann jag mig på Falu lasarett, omgiven av näringsgläkare, psykiater och psykologer. Då föll jag igenom. Eftersom jag kunde. 
Jag vet också att jag var otroligt priviligerad, men det var nog tack vare pappas kontaker. Kompetenta människor slöt upp kring mig, omedelbart, och det var vad som behövdes. 

Det där är länge sedan. Och sedan dess har jag vuxit, blivit vuxen på riktigt. Jag är mamma. Och jag tror att föräldraskapet tvingar oss att bli bättre människor, att växa. 
Men jag kan känna mig skuldmedveten när jag får de här mailen, och kommentarerna. Om att jag inspirerar därför att jag blivit frisk. 

Det här är en viktig tanke för mig: Är jag egentligen så frisk som jag skulle vilja vara? Eller är jag bara så frisk som jag vågar vara? 

Jag är ju en veritabel Fröken Livrädd. Rädd för allt, rädd för att kliva ur min trygghetszon. Och jäkligt paradoxal, rädda människor slänger sig inte ut i det okända, rädda människor har inte bott i fyra länder. Jo, det har de.

Ibland åker jag ju dit igen, varje kris i livet gör att jag med automatik halkar dit igen. Det händer då och då. Och jag frågar mig själv om jag en dag kommer att helt kunna kalla mig komplexfri, med ett totalt okomplicerat förhållande till min kropp och mitt näringsintag (men ärligt, alla som kan det räcker upp en hand). Men det handlar ändå om att jag faktiskt har - klyschavarning - lärt mig att leva med det här. Och att jag har ett ansvar gentemot mig själv att inte bli så sjuk igen. Därför måste man hitta saker som fungerar, sitt eget sätt att må bra. 

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här. Och vet inte om ni orkar läsa. Nästan säker på att jag med rodnande kinder kommer att gå in och radera det om ett par timmar. 
Min poäng är nog bara det där med valet. Att jag alltid har ett val, alla val får konsekvenser som vi sedan måste hantera. Alla val är mina. Jag har inte alltid sett det så, mer tänkt att jag levt som ett löv för vinden, istället för att ha begripit att valen var mina att göra, vägen var min att gå. Lite så.