När du har ett totalt nervous breakdown på offentlig plats.
Du har varit så stark och käck och iskall och positiv och lugn och så bara havererar du. Faller rakt igenom. Du som bara fortsatt rakt fram without taking prisoners. Nu kan du inte hejda tårarna.
C med sina nycklar i handen.
Insikten om att you're on your own kid. På riktigt. Det är nu det händer. Det är hit ni varit på väg.
Ensam med två små barn. I ett land som inte ens är ditt och där du inte begriper ett jota av byråkratin. Där du aldrig kommer att få någonting gratis. Den där franska släkten som varit ett stöd... Det är tydligt att den inte längre är din.
Mannen du förälskade dig i en dag i november, med medelhavssalt i håret och solkysst hy. De mörka ögonen - det fanns en tid då de inte kunde slitas från dig. Nu tittar de bort.
Det är nu det händer. Det är nu du räknar förlusterna av allt du hade och allt det som du aldrig längre kommer att ha.
Men också nu du separerar saltet från vattnet.
Och tårarna. De tar slut. Eventuellt.
Och någon annans ord i mitt öra häromdagen: What will be will be. Vad som är menat kommer att ske. Tills dess. En helg när du gråter hela tiden.
14 kommentarer:
Stor varm kram från Mme Fellini i denna stund av insikt men ni kommer alla att helas när kropp och själ läkt.
Vandra långsamt på nya stigar!
Varm kram ockå från en som följer din modiga resa men som sällan kommenterar. Tillåt dig själv att falla så att du sen kan använda styrkan du har i ditt inre till att resa dig upp och följa din nya och redan påbörjade väg!
Sofia
Det är omtumlande blandat med hemskt att gå igenom de svåra delarna av livet. Att lämna något bakom sig och sakta sakta inse att det finns något annat och bättre. Det gör det. Du och flickorna kommer att landa i något fint och fantastiskt men visst kan det ta lite tid. Till dess tycker jag att du ska gråta och vara arg. Du är värd allt det bästa! Kram
Lisbeth
Varmaste kramen till dig ...
Du kommer igenom detta, jag lovar. Det är tufft, en väg ner i djupa dalar, över höga höjder. Men du landar en dag och kanske du som jag och många andra med mig kände. Varför gjorde jag inte detta tidigare...
46859653
Massor kramar till dig!
Tänker på dig!
Kram
Tappra Sara, det gör jätteont och jag vet hur ensam och ynklig man kan känna sig som svenska här i Frankrike efter en separation.
Det är inte vârt land och helt plötsligt sâ känner man att man är helt ensam och lite "dépasséé
Men efter smärtan sâ kommer insikten att ditt val var det enda rätta..
Men man mâste fâ bryta ihop och släppa ut allt det onda.
Stora kramar!!
Helena
Känner inte dig, känner bara din historia via bloggen. Och aldrig har något känts mer nära och smärtsamt.
Din styrka i detta kommer att leda dig till friheten.
Det gör ont att läsa. Kram ❤️
Hej Sara. Jag tror att man måste gråta sådär vid något tillfälle i samband med separation. Och inte konstigt att det blir just då när det fysiska (flytten) verkligen sker. Men att han flyttar ifrån barnen, oj. Du klarar detta och det blir fint. Det var en massa dåligt i relationen som du inte ville ha, eller hur? Och du kunde inte få det bra utan att också få det dåliga … tror jag. Kram!
Många kramar. Fattade själv beslut om att separera för några dagar sedan efter att ha velat i månader, ja, år. Många gånger på vägen hit har jag beundrat din styrka, inspirerats och fått kraft från det du skriver, nu när steget äntligen är taget och jag gjort slut känns det som om man skulle falla fritt, men som en vän sade, du faller inte, du flyger, du bara inte vet om det ännu. Ville bara igen en gång säga tack för att du delar med dig och skriver så fantastiskt fint om allt det svåra också. //F, som normalt kommenterar under annat namn
Kramar, kramar, kramar från London
/Basilika
Efter den mängd text jag har läst här, under år, är jag helt övertygad om att du kommer fixa ensam med två små barn på allra bästa sätt.
Helena
Fasen Sara, förstår att det känns hårt, förstår att det inte är lätt men det kommer att bli bra. Du är så stark men ibland måste man få känna sig liten och svag.
Och åter igen får din vackra text mig att falla i tårar. Som när jag läser en riktigt, riktigt bra bok - jag läser högt och låter tårarna falla. Ta ut den där texten du har i byrålådan. Gör något med den!
KRAM
//Lapinette
Skicka en kommentar