torsdagen den 29:e april 2010

En ätande anorektikers bekännelser

Nä. Låt oss prata allvar.
Jag vet att jag ältar, att jag har svårt att släppa det här, trots att det från och till har gjort mitt liv så mycket sorgligare än vad det borde ha varit.
Under veckorna i Sverige blev jag så bortskämd. Underbara trerättersmiddagar, fika, kanelbullar, oh my god punchrullarna, efterrätter, goda viner, likörer, kvällsfikor.
Och tro mig, jag njöt av varenda tugga.
Men ändå. Så var jag tvungen att säga till folk - till er - som för att ursäkta mig att när jag är i Sverige går jag upp ett kilo i veckan. Säga det så mycket att jag tror på det själv. Och givetvis fanns tankarna på överkompensation där efteråt, för att få bukt med de där extrakilona.
Men så gick jag förbi en helfigursspegel i går. Och fick syn på en smal tjej, som dessutom såg ganska glad ut.
Det var jag. Men bilden stämde inte med bilden jag har av mig själv.
Förvåningen: Men... Kan man äta så, njuta så, fika så, och... det händer ingenting?
Man kan tydligen det.
Det är svårt att förklara, men efter så lång tid av svält, självspäkning, hetsträning, vägran att ge min kropp vad den behöver så har man lärt sin hjärna att tänka på ett särskilt sätt.
Det är det som är förrädiskt. Förra våren gick jag runt och bar på ganska många mentala extrakilon. Men nu, när jag ser bilden, så tycker jag mest att jag ser otäckt smal ut. Men jag inser inte det när karusellen börjar snurra och den nedåtgående spiralen tar med mig nedåt. Insåg inte det då.
Jag måste bara bli bättre på att byta ut alla dessa tankar mot positiva tankar, bli min egen bästa vän istället för att vara min egen värsta fiende.
Because I'm worth it, liksom.

11 kommentarer:

MilouK sa...

Modiga du!

Sandra sa...

Du är fantastiskt vacker så som du är. Och modig som delar detta med oss andra.
Kram

Ferferi sa...

Vad bra skrivet! Jag tror att det där blir extra påtagligt här i Frankrike också. Det där med att hålla sig i form. Det känner i alla fall jag här i Paris. Det blir ju extra svårt också med alla tusen patisserier. Så det blir istället att jag 'unnar' mig varje dag. Hrm.

Erica sa...

Sara, jag tycker du kämpar så fint! Så klok du är att du också delar med dig av din livshistoria för att berika och hjälpa oss andra. Jag har ju inte de där anorktiska dragen, utan snarare pt andra hållet. Där det aldrig finns något stopp. Där jag mer eller mindre skulle kunna äta ihjäl mig för att jag är rädd att jag ska bli hungrig. Inser ju äldre jag blir att det alltid,hela tiden handlar om att förhålla sig. Att kämpa. Jag tycker du är fantastisk som gör det och som dessutom är så vis att du vill dela med dig!

Mi sa...

Det lite intressanta är ju att det finns en frisk variant av dig med samma genuppsättning - och hon verkar ju knappast vara en tjockis. Du har liksom inte anlag att bli knubbig, då kan det verka extra ologiskt- men det är väl just det; att det inte är så logiskt.

Annii sa...

Förstår du hur du inspirerar mig? Jag som är som du. Jag som varit som du. Jag som vill bli som du. Underbara

Sara sa...

MilouK; Jag vet inte... Nä särskilt modig är jag nog inte...

Sandra; Jag blir så glad över kommentarer när jag skriver om det här som är lite jobbigt...

Ferferi; Fransyskorna röker ju istället för att falla för frestelser... ;)

Erica; Det handlar ju ungefär om samma sak, trots att symptomen är olika...

Mi; Du har så rätt... Och min helfriska version tycker nog att jag är fruktansvärt ologisk många gånger... ;)

Annii; Oh? Finns det fler lika galna? ;)

Annii sa...

Sara, be so sure. Om du bara visste hur lika vi är..eller iallafall verkar vara utifrån det jag kan se i och mellan orden här i bloggen.

Försöker själv ignorera den där irriterande rösten som inte alls egentligen har vare sig fakta eller något vettigt på sin sida och som inte alls passar in i mitt livsval men ajaj vad svårt det är när känsla-logik-verklighet inte matchas..

Anonym sa...

Ja det där med fotografier är ett bra sätt att se på sig själv med andra ögon...Jag fick själv en chock när jag såg mig själv gravid i v 5 med dottern (fotade var femte vecka för att se hur magen växte) och minns att jag tyckte DÅ att jag var lite för rund och lite för mkt "fläsk" runt midjan. När jag ser bilderna idag ser jag en supersmal tjej med nästintill rutor på magen och blev rädd för mig själv - hur kunde jag tycka att jag var tjock?!

Det är som du säger... man märker inte själv när spiralen sakta kryper nedåt....Kanske man skulle fortsätta fota sig själv då och då för att SE att man INTE är fet?

Kram Angelica

anna of sweden sa...

Heja dig!

Emelie sa...

Jag har i flera dagar tänkt på något jag vill skriva men jag kommer inte på något annat just nu än att du är så bra som har klarat detta och nu delar med dig av tankarna. Fotografier är tankeställare ibland. Verkligen.

Kram Emelie

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...