onsdagen den 22:e december 2010

Ätstörda mÄnniSkor.

Precis hemkommen från Taiwan och Japan. Sund, glad och lite mjukare i formerna.

Fem månader senare: Gravid i sjätte månaden och ett par kilo lättare. Förstår ni, jag ryser när jag ser den här bilden. Jag ryser för jag minns hur jag mådde.

Jag har fått några frågor här på bloggen som rör min anorexi, och jag ska försöka svara på några av dem. Inte för att jag på något vis vill tynga bloggen med prat om ätstörningar och självömkan, utan mest för att jag tycker att det är viktigt, och kanske för att jag hoppas att jag kan - hoppas - vara ett exempel på att det går att ta sig ur det där. Även om det är svårt.

Frequently asked question no 1: Har du n
ågra men efter din anorexi?
Svar: Nja. Kroppen har en enast
ående förmåga att återhämta sig, även efter lång svält. När man svälter sig går kroppen på sparlåga, och när energin tar slut så prioriterar kroppen de viktigaste organen: Hjärta och hjärna (även om bägge går på sparlåga när de inte får vad de behöver). Mitt hjärta var dåligt när jag lades in, precis som njurarna och andra organ. Men allt återhämtar sig. Allt. Man blir frisk. Man blir bra.
Men men, visst. Till exempel att jag har mens kanske fyra gånger om året. Iskalla händer och fötter. Urdåliga blodvärden.

Men man blir bra.

Ett annat men är väl eventuellt min totala besatthet av mat. Och - och det här är ett problem - att jag saknar mätthetskänslor. Jag kan inte bli mätt. Jag kan äta tills jag får ont i magen, tills det står mig upp i halsen, ändå känner jag mig aldrig mätt. Något som givetvis är hyfsat stressande, och det gör ju att jag fortfarande "kontrollerar" mitt ätande, eftersom jag på ett ögonblick kan gå överstyr och tappa kontrollen. Andra kan ta en chokladbit, eller två. Jag äter hela asken. I smyg, efter att först ha tackat nej. Lite så.
Men. Nu har jag en dotter och jag måste vara en sund och levande mamma till henne. Livsviktigt.

FAQ no 2: Hur blev du gravid? På naturligt vis eller inte?
Svar: Jag hade svårt att bli gravid, säkerligen delvis relaterat till min störda menscykel, och förmodligen eftersom jag länge hållit mig på en låg matchvikt. När jag blev gravid - precis när vi tänkte söka hjälp och kolla upp varför vi inte blev med barn - så var det nog så enkelt som att jag vägde lite mer än vad jag gjort på länge. Det var efter att vi kom tillbaka efter året i Taiwan, och från några veckors resa i Japan. Jag hade ätit massor av god mat, inte tränat på hur länge som helst, och utan att riktigt ha märkt det hade jag nog gått upp några kilo. Och kroppen började känna sig så säker på att svälten var ett minne blott att den satte i gång sitt fortplantningssystem. Och nu, just nu, väger jag mer igen. Och har mens igen, och så. Men jag känner mig alltid mycket mer self-concious när jag väger mer. Jag kommer inte riktigt ifrån det.

S
å. Det var väl ganska outtömliga svar på frågorna, men ändå.


11 kommentarer:

Ylva sa...

Uppriktigt skrivet! Det är en glädje att läsa dina texter - oavsett om de handlar om kakor eller sådant som värker.

Sara sa...

Ylva, tack fôr din kommentar, det är så underbart att veta att orden landar någonstans, och inte bara fôrsvinner ut i tomma intet!

xxx
Sara

Fiat sa...

Jag håller med Ylva. Du är bra och jag är glad att jag har hittat hit!

Johanna sa...

Jätteviktigt att du skriver om detta.

Det här med mättnadskänslorna, har du någon aning om vad det beror på att man inte har sådana? Troligen har det kanske olika orsaker beroende på vem man är, men jag undrar därför att jag extremt sällan har mättnadskänslor. Det tar aldrig stopp. Jag VET ju när jag har ätit tillräckligt och kan därmed sluta, men den här riktiga känslan av att vara mätt... den är extremt sällsynt. Jag har alltid varit tunn, särskilt som barn och i tonåren var jag så smal att folk undrade om jag hade ätstörningar. Ätstörningar har jag aldrig haft, men jag kopplar ändå ihop det på något sätt när du skriver om mättnadskänslorna...

Karin H sa...

Tack för att du ventilerar även till oss i "tomma intet", kanske till och med skönare när man inte möts face-to-face?

Utlämnande, men också skrämmande, vilket tag en sån här sjukdom tar om människan.

Tack för att du delar med dig!

God jul!

/karin

Livet runt 30...5 sa...

Leendet på första bilden säger allt, liksom frånvaron av densamma när du är gravid. Jag såg likadan ut med Hugo, jättemage och avmagrade kinder utan den minsta antydan till leende. Kram K

dieAtze sa...

Du skriver underbart Sara (som alltid)! Lycka till att du NAGON gang inte tänker pa kalorier när du äter. Tycker du är en stark kvinna - mammor maste vara det!

Kram Kati

Nässelblom och choklad sa...

Fantastiskt att du svarar på dessa frågor. Det är underbart att du ändå kunnat bli så bra och att din kropp hämtat sig. Vilken lycka att Sockergrynet kom trots allt. Bra att du tänker på att försöka att inte överföra sådana smaltankar till henne. Tjejer idag blir så tidigt medvetna om utseende och vikt så man måste verkligen försöka att själv ha ett någorlunda avspänt förhållande till mat, kropp och utseende. Lättare sagt än gjort - kanske - men ändå försöka. Önskar dig all lycka till! Du är så bra!

The Marie sa...

Modigt! Du skriver så kargt, humoristiskt, vackert och ärligt. Me like. Big time.

Louise sa...

Känns skönt att läsa att det faktiskt går att ta sig ur skiten... Ibland känns det hopplöst. Efter 17år med ätstörningar är min relation till mat & kropp så konstig den bara kan bli.. vill att min kropp ska fungera, kunna få barn. Ta hand om dig, och njut av livet!

Sara sa...

Det gâr, det gâr... Men det är jättesvårt. Jag har återfall på återfall, men jag har aldrig varit så motiverad som nu att komma bort från de här tankarna som styr mitt liv.

xxx

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...