Rackarnas starkt rosévin i går kväll. Och alldeles för mycket chokladmousse. Och inget kaffe i morse. Och ett minne av att jag ätit en halv persikocheesecake direkt ur kylen i natt. Och bara lust att gå en lång promenad, men inte tid, just nu.
Läget är alltså så där. Inte på topp.
Och den där kombon cheesecake+ostar+chokladmousse+cheesecake till frukost också hemsöker mig. Och gör mig stingslig, taggig och retlig. Hur lite jag än vill erkänna det. Men nu gjorde jag det. Erkände.
Jag är inte sams med mig själv just nu.
7 kommentarer:
Har just läst ikapp alla dina senaste inlägg. Har nämligen varit på husmorssemester en vecka. Själv och till ett annat land. Väldigt nödvändigt av alla möjliga anledningar. Jag är brunare och hyfsat utvilad. Man och barn överlevde och mannen förstår nu att jag faktiskt gör nånting hela dagarna. Bara det är värt varenda öre min resa kostade. Vet inte var jag ska börja nästan för det finns så mycket att säga dig men var inte arg på dig själv för att du inte jobbar. Du jobbar. Du tar hand om barn, hem och kärleken. Det är ett jobb. Det ger inte många pensionspoäng men du kommer aldrig ångra att du var närvarande för lilla Vera. Sen att kärleken pendlar mellan passionerade toppar och djupa mörka dalar när allt ifrågasätts är mer vanligt än ovanligt tror jag. Särskilt under första bebisåret. Kanske ännu mer med vissa kulturella vardagskrockar. Det är dock plus och minus med det mesta här i livet. Vänta ut dalarna och njut av topparna. Älska varandra och ha tålamod men utplåna inte dig själv. Croissanter på stranden utplånar kanske inte hemlängtan och livsfrågor men det är åtminstone godare än en torr inplastad fralla. Sköt om dig.
/Maria i nb.
Var meningen att jag skulle kommentera Saras inlagg, men istallet fastnade jag for Marias kommentar ovan. Vilken bragd att lamna barn och hushall i en vecka. Fair play to you! Jag ar lite avis for sjalv skulle jag inte vaga lamna mina sma flickor. Fast det skulle vara valbehovligt. For bade mig och pappa A! (ursakta avsaknad av prickar, men min dator har havererat sa nu ar det engelsk laptop som galler ett tag..)
Det är bra att erkänna ibland. För andra, men framförallt för sig själv.
Ibland bara "behöver" kroppen och psyket både ost och choklad. Sedan är det en annan del av psyket som straffar dig för det = du blir osams med dig själv.
Jag mår inte heller så bra när det har blivit lite för mycket av det goda. Men varken du eller jag är nog i ett läge där "för mycket" gör någon skada...
Försök att se varje dag som ny: lev som du mår bra av idag, utan att påverkas av vad du gjorde igår/natt.
Återigen blir jag så imponerad över att du beskriver känslofyllda lägen med så få ord, men ändå så målande. "Osams med sig själv" det säger så mycket! Jag är det ofta numer och jag blir också sams med mig själv. Jag känner inte dig personligen och har aldrig träffat dig, men jag vill att du ska veta att jag flera gånger om dagen tittar in här hos dig i din tankeverkstad. Ofta, väldigt ofta lämnar jag dig och känner mig berikad! TAck
Du maste lara dig att inte ha daligt samvete. Forsok att skratta at din "dumhet" att ata saaaaaa mycket gott och ga vidare. Inget "straff", det hjalper ju inte. Njut av att inte ha full kontroll, livet skiftar ju var dag.
God natt
Snälla,snälla,snälla.
Seize the moment.
Jag har levt ett helt liv med samvetskval för att jag valde hemmet istället för karriären när mina barn var små.
Bodde utomlands och det var ALLTID svenska kvinnor
som fick mig att känna så.
Blev änka vid 36 års ålder.
Barnen 5 och 7.
Nu vid 50+ har jag fått cancer och vet inte hur länge jag får vara här på jorden.
Inga pensionspengar i världen kommer nu att fixa min hälsa.
NU HAR JAG ÄNTLIGEN SLÄPPT TAGET OCH TAR BARA HAND OM MIG SJÄLV OCH UTAN SAMVETSKVAL.
MEN SÅÅ SVÅRT.
Kram till dig och din fina blogg.
And remember love makes the world go around..not money.
Puss,puss till lills Vera :)
Mrs T :D
Maria; Härligt med semester! Och jag tror att du har rÄtt! Jag har gjort mina val, och jag har ett rikt och underbart liv... Men ibland, ibland... Blir det en svacka. TACK för dina fina kommentarer, det känns alltid bättre!
Helena;Det är nog viktigt att träna på det... Jag har också en tendens att tycka att MITT sätt Är det bästa. ;)
Ellen: KLokt klokt klokt sagt! Livet är för kort för ältande!
Erica; Tack för att du tittar in! Och står ut med mina klagosånger!
Asa; Men det är svårt ibland... ;)
Mrs T: Jag grät när jag läste vad du skrivit. Och jag tänker att det viktigaste aldrig går att mäta i status eller pengar. Eller pensionspoäng.
Stor kram till dig, och jag önskar dig ALLT gott!
Skicka en kommentar