Så här är det.
Jag lämnade mitt jobb för kärleken. Och jag kallar mig feminist. Jo, jag gör det. Rabiat ärkefeminist och hemmafru.
Jag följde med kärleken till andra sidan jorden (Hoppsan. Oberoende, Självständig, Modern ung kvinna.). Och sedan följde jag med kärleken tillbaka igen.
Jag längtade efter barn. En oresonlig, oförklarlig längtan som inte förklarar sig och inte ursäktar sig. Biologisk klocka, skulle väl en del kalla det. Barn fattades mig, jag kände mig ofullständig och det fanns ett tomrum i mitt hjärta som bara väntade på att fyllas med kärlek till en liten främling.
Om jag ska vara ärlig är det klart att jag funderar över valen jag har gjort. Kanske mest för att det känns så fel i mina egna kritiska ögon att inte ha satsat på jobb. Och jag blir försörjd av C. Och jag hatar det. Jag hatar att inte tjäna egna pengar. Men jag skulle även ha hatat att lämna bort Véra för att jobba, och jag skulle definitivt ha hatat att aldrig ha fått henne. Jag är lite mera hel nu för tiden.
Och här kallas jag hemmafru eller mammaledig, medan jag i mitt eget huvud skäller på mig själv och kallar mig värdelös för att jag inte jobbar - det där som är nästan tabu.
Häromdagen läste jag en artikel i London Times under rubriken: Madonna syndrome: I should have ditched feminism for love, children and baking. En 37-årig dramatiker som känner sig bedragen av de feministiska idealen, och som kommer till slutsatsen att när man hittar en bra kille ska man inte vara rädd för att slå sig till ro och skaffa barn. Eftersom det inte finns någonting att missa som man inte kan ta igen senare. Förutom just att få barn.
Och jag tänker att jag kommer nog att göra det. Men ibland har jag, som är uppfostrad av en self-made woman till och med trott att Véra kommer att skämmas för mig, som valde bort (Nej, lade på hyllan) jobb och karriär för att vara hemma med henne.
Svårt det här, att vara trogen sina ideal, följa sitt hjärta och försöka hitta sig själv. Och att försöka uppfostra en dotter mitt i allt det där.
Och att försöka vara den kvinna som jag hoppas att min dotter en dag kommer att vilja vara.
Långt, osorterat. Oretuscherat. Om ni har orkat ända hit, vad tycker ni? Hur har ni gjort?
22 kommentarer:
Men är det verkligen vanligt att hinna med en lång högskoleutbildning, att se världen, träffa kärleken, få barn och ha gjort karriär? Allt innan 30. En del hinns med och en del får komma senare.
Jag tror att många avundas dig allt du hunnit med hittills. Och tänk så mycket din livserfarenhet kan bidra med i din yrkesroll! Karriären hinner du med, den också.
Själv hann jag med mycket av ovanstående, men så här i efterhand vet jag inte varför det var så viktigt att springa med full fart rakt in i ekorrhjulet. Nu är vi här, två heltidsarbetande föräldrar med två barn under tre, som tillsammans springer genom vardagen. Och drömmer om 80% och om att flytta från Parisregionen.
Men det är väl inte kört för dig än, om du vill ha ett arbete lite längre fram när Véra blivit lite äldre, och du känner att du kan lämna ifrån dig henne ett par timmar om dagen?
Det är svårt att råda någon annan, utan gör det som känns bäst för just er och som passar i den situationen som ni befinner er i, och med de förutsättningar som ni har.
Om du känner dig jättefrustrerad över att vara hemma, kanske du behöver ett arbete för att må bra? Eller ställa in dig på att börja söka ett arbete längre fram, när dottern nått en viss ålder och det känns okej att skaffa någon barnomsorg? Men vad som är rätt för just er, vet bara ni själva!
/Anna S.
Det ar en svar fraga. Jag laste artikeln som du lankade till och jag kan inte pasta att jag tyckte att den var sa bra. Jag tror namligen inte att det ar sa enkelt att antingen hemmafru liv eller superkarriar ger lyckan. Det finns ingen losning som passar alla.
Dels beror det naturligtvis pa vad man vill sjalv och dels sa handlar det faktiskt mycket om tur ocksa. Tur att traffa en bra man/partner (som stodjer dig i de val som du vill gora), tur att vara pa ratt plats vid ratt tid och hamna pa en bra arbetsplats etc.
Jag tror dock att det ar viktigt att ha kapaciteten att kunna forsorja sig sjalv - da livet ar tyvarr fullt av obehagliga overraskningar (skilsmassor och dodsfall tex) - om det skulle behovas.
Sara, du har turen att ha en man som kan forsorja dig under den tid som du stannar hemma (nagot som inte alla familjer kan tillata sig) och du verkar lycklig med ditt liv. Njut av det och var snall mot dig sjalv, Vera ar liten sa fa ar. Du hinner jobba igen senare om du skulle vilja det.
Ida skriver sa bra om det har.
Tror att det har ar nagot som de flesta mammaor sliter med. Den enda erfarenheten jag kan bidra med ar min egen som litet barn till heltidsarbetande foraldrar - jag alskade dagis och jag tror att det var valdigt bra for mig att vara dar (som det ensambarn jag var) men jag vet att min mamma led att behova lamna mig hos barnomsorgen sa tidigt (vid 9 manader) och att jag behovde vara pa dagis sa lange.
Vad jobbade du med?
Anna
Sadar kan jag ocksa kanna ibland.
Innan jag fick barn var utbildning och karriar prio ett i livet for mig.
Men redan nar jag var gravid kande jag att jag inte skulle komma att ha nagon lust att lamna ifran mig min sexmanaders, sjumanaders eller attamandaders bebis for att satsa pa en "karriar".
An sa lange har jag inte ens hunnit fylla 30 och har saledes gott om tid kvar att hinna med bade barn och karriar. Men nar jag ar mellan 80 och doden har jag mycket svart att forestalla mig sjalv grama mig over att jag inte lade ner mer tid pa arbete och karriar. Och ar det nagot jag inte vill grama mig over sa ar det att ha missat stora delar av mitt barns uppvaxt eftersom jag prioriterade jobb och karriar framfor mitt barn.
Svart det dar, for jag kanner faktiskt ocksa att jag blir en battre mamma nar jag far arbeta utanfor hemmet.
Jag pluggade på universitetet när tvillingarna föddes. Var nästan klar när jag blev mamma till två små på en och samma gång. Fick en fil kand i en rad obegripliga ämnen som inte leder till nåt särskilt yrke alls.
Var ensam med två små deras tre, ja nästan fyra, första år i livet. Så träffade jag E. Vi gifte oss och jag flyttade hem till honom. Till en villa långt utanför stan. Jag vantrivdes där ute. Började jobba. Och blev gravid.
När dottern var sex månader bestämde vi oss för att flytta tillbaka till stan – det är nämligen där jag hör hemma. Livet förändrades för oss alla. Jag blev lycklig och jag började plugga igen. Journalistik. Det jag alltid velat göra.
Nu, äntligen, lever jag min dröm. Men det är inte lätt: det där att kombinera barn och jobb. Ibland kan jag känna att tre barn är lite smått... övermäktigt. Missförstå mig inte – jag älskar mina tre över allt annat och tackar livet för att jag fick dem!
Att jag skulle bli mamma till tre trodde jag aldrig när jag förlorade min första dotter. När jag tvingades avbryta en graviditet i femte månaden för att hon var så sjuk.
När Alessia var liten var jag jättestressad över att jag inte hade hunnit göra karriär. Det var nåt som jag mådde rätt dåligt över.
Nu fyller hon 4 år om två veckor och jag jobbar med det som jag alltid velat göra.
Jag tror att man måste följa sitt hjärta och sin innersta röst. Jag är glad att jag fick mina barn när jag var rätt ung, även om de kom mitt under min utbildning. Fast nu vill jag jobba – massor. ;)
Vet inte om det här var nåt vidare svar. Det var mina tankar som dök. Jag tycker att du ska vara väldigt stolt över allt du redan hunnit med! Det är beundransvärt.
Noen ganger tenker jeg det var saa enkelt foer i tiden, naar man liksom ikke hadde noe valg. Mann og barn og hjem. Punktum. Men jeg vet det er naivt aa tro at alle var saa forbasket lykkelige altsaa... Men det er vaar tids tyranni, alt vi skal gjoere, se, lykkes med.
Min foerste tanke er at du fremdeles har masse med tid til aa gjoere andre ting. Ja - en periode naa vil datteren din og familielivet ha hovedfokus. Men om noen aar er ting annerledes igjen. En venninne av meg tok en real pause fra journalistjobben som spiste henne opp mens hun var smaabarnsmor.
Og tiden hjemme som mor ga henne andre perspektiver, andre erfaringer og naa er hun i full drive igjen, 7 aar etter. Livet er hva man gjoer det til, foelg magefoelelsen og forsoek aa nyte dagene du har naa. Jeg tenker du er kjempeheldig!
Förstar hur du tänker, skulle nog ha tänkt lite likadant. Men du har ju inte slutat jobba för alltid, tror verkligen inte att du är san att du nu kommer ga hemma tills C gar i pension direkt. ;) Finns massor med tid att jobba och göra bra ifran sig pa den fronten! Er lilla dotter är ju bara liten en gang.
Om jag har den turen att jag far barn en dag sa önskar jag verkligen att jag kommer kunna vara hemma med dom i en tid. I den här nya världen där vi nu hamnat verkar jag vara den enda frun som jobbar. Jag är stolt över det, men skulle mer än gärna lägga det at sidan ett tag för att ta hand om ett litet under.
Var inte sa hard mot dig själv. Ni verkar ju ha det jättebra, ge dig själv lite tid med Véra nu när ni har möjligheten för dig att vara hemma. Du har väl minst 30 ar kvar att göra karriär pa? ;)
Ärligt talat, finns det någon som på sin ålders höst ångrar att de tillbringade för mycket tid med sina barn och jobbade för lite? Jag är i lite samma sits som du just nu - har en dotter på 9 månader, "gett upp" en hel del för att flytta till min man och skäms ibland för att jag inte har skaffat ett nytt jobb än men njuter i hemlighet av att vara hemma med dottern.
Fortsätt att vara hemma om det känns rätt och ni har de ekonomiska förutsättningarna för det! Din dotter kommer nog knappast att tycka att du var en hemsk mor som valde att vara hemma med henne framför att göra karriär - och än har du tid på dig till att göra henne till ärkefeminist också. Njut av det som ju faktiskt är det mest fantastiska i hela världen!
PS Har följt in blogg i tystnad ett tag nu men kände att det var dags att komma ut ur garderoben. Vilket vackert ställe Korsika ser ut att vara!
Men Sara, Ditt liv har ju bara börjat! Du har gjort jättemycket! Grattis till det och lycka till i den spännande fortsättningen (som jag ser fram emot att läsa!)...
Klart att allt inte är svart och vitt. Men vad tror du man ångrar på dödsbädden liksom: att man inte tog det där jobbet, eller att man inte satsade på kärleken?!
tänk vilken lycka att du har funnit kärleken och kunnat få barn med honom (och lever på en paradisö)!
Som sagt, jag fattar att livet inte är perfekt för det och att det finns många drömmar att förverkliga, men som de andra säger, det är knappast för sent.
Véra kommer garanterat inte skämmas för sin mamma!
Jag förstår hur du känner. Vi är inte i samma position, jag har inte barn ännu, men jag känner ändå igen mig.
I några år nu har jag satt min utbildning först, jag vägrade ge upp min utbildning och flytta till Engelsmannen och jobba på Tesco. Men nu när jag snart är klar är det dags att prioritera annorlunda och inte göra det som är bäst för karriären utan vad som är bäst för kärleken. För likadant som utbildningen tar tid och ställer krav så gör kärleken detsamma. Jag tror säkert att det går att kombinera, men ibland måste man prioritera.
Jag är också feminist men förstår dina val. Jag tycker inte det är ofeministiskt att vara hemma med sitt barn och bli försörjd av sin man. Det är verkligheten. Det viktigaste tror jag är att man inte blir bitter för de val man gör, utan gör dem med hjärnan OCH hjärtat.
Kan bara instämma med alla andra , Vera är viktigast just nu men när hon blir större kommer du att hinna jobba eller utbilda dig mer eller vad du nu vill. Så njut av den här tiden med Vera. Men jag förstår precis hur du tänker och tror jag och många andra kvinnor i vår ålder resonerar ungefär likadant.
Mycket intressant inlägg! Jag har inte gjort, än - men funderar mycket på hur jag ska göra. Om jag har möjlighet en dag så kommer jag göra precis som du! Lycka till och fortsätt underhålla din karriär här på bloggen =)
Hanna; Vad klok du är. Fast jag kan få mindervärdeskomplex av att inte vara i ekorrhjulet... Många hinner med att både vara mamma, heltidsjobba, träna, ha hobbyer... Vad vet jag? Men ibland måste jag komma ihåg att det var ju det här jag ville. Jag drömde ju om det här.
Anna; Jag har huvudet fullt med jobbsÖkartankar, men det blir nog inte helt lätt, med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut, och dessutom är jag utlänning! ;)
Ida; Jag tyckte kanske inte heller att artikeln var så bra, men det är lite tabu att säga så som hon gör, att hon ångrar att hon inte skaffade familj. Det som jag tog fasta på var just att hon menar att man kan ta igen allt vid ett senare tillfälle. Och jag dras med ett dåligt samvete över att inte vara som min mamma, som vid 30 hade 3 barn, heltidsjobb och en karriar på uppåtgående...
Basilika; Jag är som du barn till heltidsarbetande, och började på dagis och hade dagmamma och var nyckelbarn... Kanske är det därför jag känner att jag inte riktigt duger?
Anna; Jag var journalist, och jobbade som reporter på SVT:s regionalnyheter.
Nadia; Just så kluvet och paradoxalt är det!
Sara; Du får mig att känna mig väldigt hoppfull!
Ingunn; Livet är vad man gör det till. Jag tror också det, och jag får aldrig glömma att jag gjort mina val, och att jag ändå är lycklig över att kunna leva som jag gör.
Lisa; Haha, Nej, jag skulle bli galen av att alltid gå runt så här! Men det är så dumt att inte riktigt kunna njuta eftersom jag känner att jag "borde" göra massa annat!
Karin; Vad roligt att du outade dig! Välkommen!
Fred; TAck!
Ellen; Du är klok som en pudel!
Marie; Ibland tänker jag att det hade varit så mycket enklare att träffa någon som bodde i samma stad, hade samma jobb, samma utbildning, var påsamma plats i livet. Men vad mycket man skulle ha missat! Varför välja den enkla vägen? ;)
Therese: För att vi har upfostrats till feminister... ;)
Emma; Jag kan bara råda dig att följa ditt hjärta. Det leder oftast rätt...
Jag har gjort samma val : Jag ar en "italiensk" hemmafru som tar hend om mina 2 barn och blir "forsorjd" av min sambo. Ibland oroar det mig men anda ar jag glad o overtygad att jag gjort ratt val. Grejen ar den att jag litar pa mig sjalv, OM min livssituation andras langre fram tar jag tag i saken da. Lite framforhallning maste man ju ha men man kan ju for boveln inte forutse allt heller.
Ps. Jag tackade nej till mitt dromjobb for att folja karleken - tokig? ja kanske en smula.......
Inte tokig, modig. Det är modigt att gå dit hjärtat leder en. Mycket modigt.
Tänk att välja bort kärlek? Det vore sorgligt.
Håller med Hanna, hur många hinner med så många saker innan 30??? Jag är 40 snart och har verkligen inte hunnit med hälften ens. Men tänk på att du nu har världens svåraste jobb...att vara mamma:)
Skicka en kommentar