Sextio ljus i tårtan för pappa

Grattis pappa.

I halva ditt liv har jag levt, och vissa minnen lyser klarare än andra. Fina minnen, mitt i allt det andra.
När du gjorde färsk pasta i pastamaskinen och det hängde fettucini på tork över alla hemmets stolsryggar. Eller när vi åt raclette eller ostfondue eller parisersmörgåsar. Mina kompisar var imponerade. Hos dem åt man makaroner och korv.

När du i slalombacken försökte - förgäves - få mig att ställa skidorna parallellt istället för att ploga. Du var övertygad om att jag kunde. Jag var livrädd.

När vi gick på keramikkurs tillsammans, och du stolt visade mina tveksamma alster för varenda människa. Du tyckte att jag var en talang. Du har alltid trott att jag har kunnat göra precis allting, bli precis vad jag vill. I dina ögon kunde jag bli statsminister, eller shakespeareskådespelare eller nobelpristagare i litteratur.

Ibland har det irriterat mig. Jag har känt att jag inte kunnat leva upp till det, men nu när jag själv är förälder förstår jag bättre.

Senare minnen: Mitt bröllop, och du, strålande glad. Du såg så glad ut, och det var nog egentligen den bästa bröllopspresenten. Jag var så orolig innan.
Och när jag ringde dig, den där söndagkvällen i oktober från kliniken i Montpellier och berättade att du blivit morfar. Och du blev alldeles tyst. Innan du sade:
- En liten Véra. Véra Agathe.

Egentligen vill jag bara säga att jag hoppas att du tar hand om dig. Du är morfar nu. Dubbelt upp, och det ansvaret lägger jag på dig. Att vara morfar till de du är övertygad om är de finaste, mest enastående barnen på hela jorden.

Grattis, pappa. Jag ringer dig i kväll.