Okej.
Jag har egentligen ingenting att klaga på. Jag är bara gnällig.
Men jag blir helt knäpp, knäckt, knasig av att inte få sova.
Jag tappar allt sinne för proportioner och all livsvilja.
Dessutom har jag det här som sitter som en klump i magen:
Mamma slänger in sin dotter på dagis (trots att dotter avgjort inte är i toppform) men mamma ska iväg på en grej.
Dagis ringer till upptagna mamman. Dotter har 40 graders feber och är helt apatisk.
Mamman kan inte avsluta på en gång. En och en halv timme senare skrapar hon upp sitt febergryn från golvet på dagis. Svär - jo, hon är verkligen ingen altruistisk, godhjärtat sort, den där mamman - över att få sitta i två timmar i väntrum.
Det tar barnläkaren två minuter att ställa diagnosen: Dubbelsidig öroninflammation som haft sönder trumhinnorna på liten. Mamman har haft fyra dagar på sig att begripa. Mamman har inte fattat.
Liten gråter hjärtskärande i vagnen på väg till apoteket. Mamman skäms. Mamman känner sig lite som världens sämsta mamma. Egoistisk, självupptagen och gnällig.
11 kommentarer:
Hej!
Jag är ofta och läser din blogg men har hittills faktiskt inte kommenterat. (Dåligt samvete) Du skriver helt fantastiskt!! Men nu vill jag bara skicka dig en massa välbehövlig styrka! Jag har två barn och väntar nu mitt tredje (här kan man ju fråga sig varför med tanke på hur det var under de första åren... men uppenbarligen glömmer man det allra värsta ;-)). Jag känner igen mig så väl i det du skriver om behov av att få sova. För det ÄR verkligen så. JA, man tappar sinne för proportioner. JA man blir gnällig. Och för alla tror jag sömnbehoven är olika. För vissa är det otroligt viktigt att få sova för att fungera. Andra klarar sig bättre utan sömn. Fast egentligen tycker jag inte att man är självupptagen eller egoistisk. För sömn och mat är så basala behov för att kroppen och hjärnan ska fungera. Och fyller man inte på dessa slutar de ju att fungera. Eller hur? Nä, det är bra att din kropp signalerar vad du behöver och att du förstår behoven! Sen kommer vi ju till det trixiga. Att fixa tillräckligt. Vilket är grymt svårt när man är ensam med ett barn. Ta varje chans till vila och släpp allt annat (här menar jag ALLT ALLT ALLT som inte är de basala behoven). Åh du, tänk inte att du är världens sämsta mamma för att du tycker att du har missat en sån här grej med öroninflammationen. För det är du inte. Du gör det allra bästa du kan och det räcker faktiskt! Kämpa på, hur märkligt det än låter så blir perioden med sömnlöshet/sjuka barn bättre med tiden. Ett långt och kanske konstigt meddelande. Allt jag vill säga är: kämpa på! Klart att det är superjobbigt just nu! Ta hand om dig och sockergrynet så hoppas jag att du får avlastning snart. Kram
Åsa
Nä, du kunde inte veta. Öroninflammation på små är ju nästintill oupptäckbart eftersom de inte behöver ha ont i öronen. Fast dåligt samvete som mamma slipper man aldrig undan. Kram K
Men det är okej!
Vera har haft ont men öroninflammation gör ont.
Om det är någon tröst kan jag berätta att BVC i Sverige inte längre automatiskt behandlar öroninflammation med antibiotika. Tidigare gav man alltid antibiotika och perforerade ibland trumhinnan, idag avvaktar man med behandling och låter trumhinnan spricka av sig själv.
De allra flesta svenska barn hade alltså fått exakt samma behandling som Vera - smärtstillande i hemmet, omkringburen och buffad av föräldrar på vansinnets gräns. Bara så att du vet.
Det finns ingen anledning till dåligt samvete. Det gör ont men det går över och det finns inte alltid saker man kan göra eller som man bör/behöver göra. Kids har överlevt smärtsamma öroninflammationer förr och hon kommer säkert gå igenom värre saker än så och överleva dom med.
Sara...att inte få sova ordentligt är som en tortyr för kropp och själ.
Att försöka somna om i sängen igen, fast man liksom ligger spänd som en fiolsträng för snart vaknar väl någon igen...och då är det dags att försöka trösta, hysscha för femtielfte gången..
Att tvingas stiga upp tidigt på morgonen fast det känns som det var 1 minut sedan du gick och la dig.
Att släpa sig till frukostbordet för att någon åigg vill äta är hungrig tidigt i ottan, fast man själv har saccosäckspåsar under ögonen, begynnande huvudvärk och stans rufsigaste frisyr....
Man får gnälla, tycka synd om sig själv, och det är inte så konstigt att man skämms när man blir arg på sitt barn när man är som tröttast och barnet är som gnälligast...
Tänk istället - vilken tur jag har som chansen att slinka in till en pédiatre, och faktiskt få lite lindring mitt i det jobbiga, både för V och dig - médicaments! (vårdcentralen i Svedala är ju inte lika enkel...)
Hoppas att V kryar på sig, att smärtan går över, febern går ner, hon blir glad, du blir glad och att du får ta igen dig snart. (Hade gärna hjälp dig om jag varit din granne). Hoppas att du kan få koka dig en god kaffe, frossa i choklad eller pain au chocolat (oavsett industribakade eller inte ;).
Och att C snart kommer hem, ger dig lite avlastning, ett glas vin och pysslar om dig så du får sova!
Kram
Isabelle G (vars alla 4 kids varit dåliga på att sova i småbarnsåldern....så jag förstår dig)
Men man kan faktiskt inte veta och fatta och kunna allt vad gäller barn och sjukdomar och allt vad det är. Inte ens vad gäller ens eget barn. Och att fungera utan tillräckligt med sömn gör ju den mest uppmärksamma, klarsynta och perfekta förälder lite luddig...
Don't beat yourself up! Kram
Men gud vad hemskt. Kan det skada hennes hörsel permanent? Åh, håller tummarna för att hon snart mår bättre.
Åsa: TUsen tack för din kommentar, den gjorde min morgon! Det är ju precis så där det är!
Kristina; Men Vera måste ju ha haft jätteont och det är typ det hon försökt berätta i flera dagar...
Frida: Svensk sjukvård versus fransk... Alltid intressant. ;)
Isabelle; Nej, att bo granne med sin barnläkare är kanon! Men usch det är så lätt att bli helt tunnelseende när man är trött! Maken kommer hem på fredag, då blir det avlastning! ;)
Annai: Luddig minst sagt...
Mia; Jag vet faktiskt inte. Men hon får antibiotika nu och så ska vi tillbaka på kontroller om 2 veckor!
Du är ingen tankeläsare...alla föräldrar råkar någon eller några gånger under barnens uppväxt ut för liknande situationer. Jag minns med skammens rodnad när vår äldste bara var 1,5 år, och lilla syster nyfödd. En natt sov han så oroligt, gnällde, rullade och sparkade mellan oss i sängen. Vi nästan röt åt honom ovch tyckte han var superjobbig. Morgonen därpå märkte vi att allt inte stod rätt till, han andades onstigt. Upp till barnakuten - det var ett astmaanfall. Vi skämdes över att vi mitt i natten inte reagerat över att han andades tungt och med magen.
Jag kan nämna att även jag lämnat barn på dagis som verkat friska, men som inte varit det. Det händer alla. Du är inte alls egoistisk och självupptagen, tvärtom.
Klandra inte dig själv. Du gör ditt allra bästa, eller hur? det är tillräckliogt bra. Du är inte mer än människa, dessutom "ensamstående" för tilfället.
Kraaam till dig och kram till lilla sidekicken!
Man kan inte alltid vara perfekt och herregud, vilken förälder känner inte igen sig i det där! Du har fått många kloka råd här av diverse föräldrar som verkar veta. Lyssna på dem!
Ville också säga att jag läser din blogg. Alltid. Och jag njuter av varenda ord. Däremot är jag hiskeligt dålig på att kommentera. Men jag är dig trogen ;)
Kram Emelie
Sara, en kvinna skrev en doktorsavhandling i psykologi och sedan en bok om den... Den handlar om mammors dåliga samvete... otroligt läsvärt!
¨Du verkar vara en alldeles utmärkt normal mamma: inte perfekt desto bättre!
Skicka en kommentar