Ah... Med baby handsfree var livet enkelt på många sätt. Se så coola och avslappnade vi ser ut. Ett år sedan, prick. Jag är bara less.
På. En grej.
Och det här vågar jag knappt skriva.
Men på alla dessa bekanta som inte har barn och som blir mer och mer irriterade på att vi "aldrig kan göra någonting". Vilket inte är sant. Vi gör massor med saker. Men de som säger att livet inte förändras när man får barn ljuger. Livet blir aldrig sig likt.
Och att dra iväg på barbeque när liten vägrat sova middag och var gnällig... Det gör man inte.
Man går hem och nattar liten, sedan lägger man sig tidigt för att få lite sömn utifall att det blir en jobbig natt.
Det ska jag inte behöva be om ursäkt för, eller ens förklara.
Less på bekanta som blir generade och himlar med ögonen när liten får ett utbrott på chica caféet. Eller behöver blöjbyte. Eller kräks i sin vagn så att man måste gå hem och fixa.
Sorry. Jag är bara less på att få personers besvikelse kastad i ansiktet och tystnad i telefonluren och folk som tar det personligt... När man får barn går barnet före allt annat. Så är det. Jag utsätter inte ett trött, krassligt hjärtegryn för massa folk och sena kvällar när hon inte är i form.
Egentligen var det lättare när liten var riktigt liten, man hade baby-handsfree och inga fasta rutiner, liten mest sov och åt. En ett och ett halvt-åring har en egen vilja, är rutinjunkie och ingenting man stoppar ned i en bärsele eller ens kan få tyst på när hon inte är nöjd. Och tro mig, vi hade inte gjort succé på den där jävla barbequen med en övertrött skrikhals i släptåg.
10 kommentarer:
Jag förstår dig så väl. Det är väldigy tråkigt att samhllet ser ut som så att många har noll och ingen insikt i hur små barn kan fungera innan de eventuellt själva blir föräldrar.
Om ni nu hade åkt på barbecue, och Sockergrynet hade "betett sig", då hade det ju suckats och stönats över det med?
En annan variant att irritera sig på är de föräldrar som tror att alla barn fungerar så som deras eget barn gör.
Jag upplever tyvärr detta som en oundviklighet. Vissa människor försvinner, för alltid, eller för en tid, när man har småbarn. Att vara i olika faser i livet kan vara ett större inder för att bibehålla en vänskapsrelation än at befinna sig på andra sidan jorden...
Å, det finns inga som är sådana experter på barn som folk som inga har. Vilka predikar att man ska leva precis som vanligt? Jo, folk utan barn som inte har en aning om vad de pratar om. Vilka är det som vet allt om trotsåldrar och tonårsproblem? Jojo, men förr eller senare måste de krypa till korset. När de själva fått barn inser de hur det faktiskt är.
Och sen kan man ju undra varför man skaffar barn. Inte är det väl för att livet ska vara precis likadant som tidigare? Att det inte skulle vara någon som helst skillnad? Nej, det är väl för att man längtar efter en ny människa och att man är beredd att göra avkall på sin egen bekvämlighet och sina egna intressen för att barnet ska ha det så bra som möjligt.
Vissa personer mår man inte bra av att umgås med.
Dem ska man undvika och istället satsa på de där personerna som får en att bli gladare, roligare och starkare.
Trist du har sådana oförstående kompisar runt dig. Jag kan förstå båda sidorna och vad kompisarna utan barn egentligen menar är att de saknar att sitta och tjata med just dig och att ha din uppmärksamhet. Lite egoistisk vänskapsförklaring.
Fast e man lite smart som kompis så ser man till att ha lite saker hemma till barnet, eller gör något som är kul för ett barn så kompis med hela familj kan ha trevligt tillsammans.
Annika; Det är nog så, det går liksom inte att vara alla till lags. Tyvärr.
Ingrid; Så sant. ALLA blir experter, och har skitbra tips och goda råd...
Karlavagnen; Det är väl lite dubbelt, jag kan ju också känna att det är synd att jag aldrig kan fokusera helt och fullt på mina vänner när Véra är med, att bryta mitt i ett samtal för att slänga mig iväg efter något som åker i golvet... Det är jättesynd!
Jag står ju på andra sidan det här- och tycker att det är tråkigt att det känns som om man förlorat en del vänner till föräldraskapet; och kan vara rätt trött på att få höra att man tydligen inte fattar någonting. Så jag väntar ut, och tänker att om ett par år kanske det har lugnat sig.
Men du, vad är väl en barbecue att missa - det borde vara olagligt att kalla det så på franska rent av.
Forstar dig, och haller helt med Annika. Det ar trakigt att manga som inte sjalva har barn har noll forstaelse/intresse for barn. Jag begar inte att mina singelkompisar skall sitta och lyssna pa snack om blojor och vaknatter. Men jag tycker att kompisen bor visa forstaelse for att jag inte langre kan leva pa samma satt och gora samma grejer som innan jag fick barn.
Har faktiskt forlorat en, tva stycken vanner sedan jag blev mamma pga av detta. Trottnade pa att hora att jag var "saaa trakig" som inte drog med mitt barn hem till kompisen en sen fredagskvall nar sonen var dodstrott efter en hel dag pa dagis.
Na, det kravs nog forstaelse fran bada sidor for att det skall funka och finns inte det, ja da far man kanske dra vidare.
Sara, jag tycker du är så klok!
Det är alltid tràkigt att upptäcka att en del vänner inte är sà bra vänner trots allt (oavsett vilken livsförändring som ligger bakom och gör att villkoren för vänskapen har förändrats) sà jag förstàr att du är ledsen.
Be om ursäkt för att du har barn tycker jag absolut inte att du skall göra - förklara kanske är nödvändigt ibland; för nàgon som inte har barn själv och inte har haft yngre syskon eller har nàgon annan i bekantskapskretsen med barn kan det kanske behövas?
I vilket fall som helst sà tror jag att Karlavagnen har rätt - det handlar nog mest om missriktad besvikelse över att inte fà träffa dig.
PS. Jag har inte barn och jag tror mig inte veta allt (eller ens speciellt mycket) om barn.
Skicka en kommentar