När jag kom hit till Ajaccio kände jag inte en kotte.Veckans sociala klimax kunde vara att byta tre ord med tjejen i kassan på Monop'.
Jag kände mig så sammanhangslös. Ensam. Osynlig.
Men det tar tid att skaffa sig ett socialt nätverk, och vänner tar ändå längre tid. Det måste man acceptera.
Men igår sprang jag på Nathalie, en mamma jag hittat i parken, (fyra kindpussar, en pratstund
och löfte om kaffe - snart), Valérie, min corsico-suédoise par excellence (lunchdate torsdag), Shani, en ny bekantskap som jag får seriösa vänskapsvibbar av (stora kramar och beslut om att dricka vin ihop fredag), Charlotte (erbjuder sig att flytta in till mig som sällskapsdam när C sticker till Tyskland), Natalia, den vackra polskan, sval och mystisk, men vi lovade att ses på kaffe i helgen, och så ringde Aude, eftersom vi inte setts på alldeles för länge och ville bjuda oss på middag... snart.
Sedan kindpussade jag på några av lekparkspapporna också, och så fick jag brödet gratis av min bagare eftersom han var så glad att se mig igen. Och det här var bara på vägen mellan mig och posten.
Pust.
Det börjar likna... ett socialt liv! Jag är inte osynlig längre. Och jag trivs.
8 kommentarer:
Det är dit jag strävar. Men eftersom vi bara är här tillfälligt känns det som att det inte kommer att hända ... Jag får skaffa trädgårdsmästare helt enkelt. ;)
Det låter jättehärligt! Och sånt är verkligen livsviktigt. En stad kan vara hur trevlig som helst och ens familj kan göra en hur lycklig som helst, men finns inte det sociala, så är det något som fattas.
mysigt att känna sig som en "local"!
jag blir lite varm om hjärtat. talade du förresten flytande franska när u bosatte dej där?
ANna; Så där har det alltid varit för mig, jag har varit på väg redan innan jag anlänt. Det här är väl första gången det känns som att det här kanske... är min plats?
Johanna; Precis så.
CHekchouka: Fast jag är nog lite exotisk för dem fortfarande. Men det kan man väl bjuda på?
Peppe: Nja. Jo. Nje. Alltså, i princip var den väl flytande, men inte alls perfekt. Och den kan definitivt bli mycket bättre, men till det krävs det ju lite sociala events för att öva! ;)
Det låter härligt! Så som det ska vara. Jag är inte där än, trots att jag bott i mitt område i nästan sju år. men, jag börjar komma därhän.
Så härligt. Sprack upp i ett leende utav ditt inlägg =)
När man känner sig hemma är man "motaglig" för att skaffa nya vänner och ett nätverk och när man har vänner och ett nätverk känner man sig hemma. Lite av en hönan-eller-ägget-situation... Så skönt att du trivs i alla fall. Vilket som än kom först :-)
Skicka en kommentar