Jag är så less.
På att vara ensam mamma.
Och jag vet att jag inte är konstant ensam mamma.
Men så jävla typiskt att Grynet ska ha en tandsprickningskris* utan dess like när C inte är hemma.
Två nätter utan sömn. En unge som gnäller, gråter, kinkar. Kan inte sätta henne ifrån mig en minut, inte en enda minut, hon blir galen om jag försöker gå på toaletten, hon vill inte sova, äta, leka, springa, läsa, dansa, gå till parken, stranden, torget. Ingenting.
Hon vill sitta i min famn och skrika mig i örat samtidigt som tårarna och snoret rinner.
Rörande, visst. Men efter 48 timmar ganska frustrerande.
Och jag är så trött. Och less.
Fyra koppar kaffe, välling, smärtstillande, blöjor, vaggande, vyssjande, trött trött trött, plockande, rensande - kommer vi någonsin se botten av tvättkorgen igen? - två timmars vakenhet redan och klockan är 06.10 och jag var bara tvungen att ringa C. Som svarar sömndrucket, från sin plats mellan manglade, väldoftande hotellakan där han sovit hela natten utan störande moment. Jag var tvungen att väcka honom och berätta hur less jag var. Med Grynets gnällande i bakgrunden för extra effekt.
Bitterfitta of the Year award 2010? I'm totally up for it.
Brer smör på gårdagens bröd, dricker blaskigt french press coffee - nä, jag har inte ens espressomaskin, inte ens en sådan där Clooneygrej med miljöfientliga små dosetter - och tänker på C som glider ner i hotellmatsalen med stärkta linneservetter, färska croissanter och äggröra. Full med ursnygga frauleins är den säkert också, matsalen. Obittra.
*Tandterror. Ren och skär terror. För alla inblandade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar