Just det. Den elfte september.
Det sägs att alla kommer att komma ihåg vad man gjorde just då den dagen, när de där planen flög in i skyskraporna i New York.
Jag var på väg till - eller ifrån - en föreläsning på Ekonomikum. Krispig höst i Uppsala. Jag trodde att det var ett skämt när jag hörde det.
Sedan gick jag hem och såg det på teve.
Hur de hoppade från tornen. Marken möter upp så fort när man faller. Så fort.
Jag tänkte: Vad kan vara värre än att hoppa?
Det som var värre, det fanns där bakom. Alldeles bakom.
Minns ni vad ni gjorde?
15 kommentarer:
Jag måste ha skippat samma föreläsning. För jag var hemma i korridoren när grannen uppjagat knackade på och skrek åt mig att sätta på tv:n. Galet var det, galet är det.
O ja! Satt hemma och skrev på min uppsats, den stora. Teven var på och det tog mig kanske en halvtimme/timme att fatta att jag råkade se det andra tornraset LIVE.
Det följande dygnet vakade vi med teven. Det hade känts som ett svek mot de drabbade att stänga av.
Jag hade nyss varit på en av mina första föreläsningar på sorbonne och var på väg ner i trappen när fullkomligt kaos utbröt. Många av mina kursare var amerikaner och en del från just NY. Det var vidrigt. Vi var långt hemifrån i ett nytt land, kunde inte språket, förstod inte nyheterna och var rädda för vad som skulle hända. Det ryktades om att Paris var i riskzonen och vi ville bara hem. Först när den egna omedelbara rädslan lagt sig kunde jag börja känna sympti för alla de drabbade.
Jag var pa jobbet, jobbade pa Air France i London. En kille fick ett samtal fran en kund som pratade om ett plan som flugit in i World Trade Center och vi fattade inte vad han snackade om. Sen blev det kaos eftersom amerikanskt luftrum stangde. De flesta flighterna fick ga ner i Halifax men det tog tid innan vi fick information om var alla plan befann sig och oroliga familjemedlemar ringde och ville ha information och vi hade inga svar...Det var hemskt.
Nar jag val kom hem sa tittade jag pa tv hela natten. Helt ofattbart.
Exakt det här inlägget tänkte jag på tidigare i dag. Och jag vet att jag har svarat på frågan så många gånger, och även på någon blogg.
Jag var också i Uppsala. Precis hemkommen från skolan och gick förbi tv:n i allrummet i korridoren jag bodde i. Där var det flygplan som körde in i en skyskrapa och jag trodde det var film. Men det förstod jag snart att det inte var...
Jag var också i Uppsala. Kom ihåg att jag skulle köpa en kabel till min telefon, så jag var inne på Telias butik där de hade TV-apparater längs en hel vägg och visade nyheterna live i storbild.
Jag var på jobbet, jobbade på ett café i Stockholm, när en stammis kom och sa att vi var tvungna att sätta på tv:n. Ägaren drog fram en pytteliten gammal tv utan fjärrkontroll som alla, både personal och gäster satt klistrade framför resten av dagen/kvällen. Det var fruktansvärda syner och än idag när jag blundar kan jag framana dom.
Skulle precis berätta min histora men ser att Emelie hann före! Vi var i Paris samtidigt, på skolan samtidigt och hon beskriver precis min känsla...
Jag var i sjunde månaden och hemma från skolan den dagen. Jag råkade ha CNN på och fick se det andra tornraset live, det var så overkligt.
Jag gjorde prao i nian på Storken, ett kafé vid Stora Torget i Uppsala. Min pappa ringde och sa att när jag kom hem var jag TVUNGEN att titta på Tv, för det hade flugit in plan i twin towers. Jag visste inte riktigt vad de där byggnaderna var, men insåg väldigt fort att det hade stor betydelse och påverkan. Något det ju verkligen haft...
Jag var hemma. Vi hade börjat förbereda tomten för husbygget och hade en grävmaskin på plats denna dag. Jag hade fixat fika. Grävmaskinisten tog av sej lurarna och sa "Dom säger på radio att ett plan har flugit in i WTC..." Trodde först det var en olycka, men på TV såg jag ju sen vad det var. Overkligt och mycket omskakande.
Fick reda på det vid skiftbytet på jobbet. Gick hem och ringde brorsan. Han trodde mig inte så jag var tvungen att höja TVn så att han hörde. Sedn satt vi och såg på var sin TV och pratade i telefonen i timmar, istället för att sitta tillsammans i samma lägenhet.(Vi kunde se in i varandras lägenheter i fönstret).
Jag minns fortfarande hans chockade:- Det är människor Malin, Det är människor som hoppar genom fönstren.
När man sedan hörde om planet som störtat i pentagon och planet som störtade på väg till Vita huset då trodde vi att det skulle resultera i ett nytt världskrig.
Hade TVn igång hela dagen och hela natten. Kändes som om jag skulle svika alla offer och deras anhörig annars.
Jag bodde i London da, var ledig fran jobbet den dagen och satt och slotittade pa "Neighbours" (japp, en gammal last fran studenttiden i England) nar de brot for nyheter pa BBC1. Sag andra planet krascha live. Helt ofattbart. Min flatmate jobbade pa Reuters som ansvarig for Mellanostern, hon skulle borja sitt skift pa eftermiddagen och hade inte manga timmar ledigt de narmaste veckorna! An i dag ar det ju helt ofattbart att de faktist hande.
Jag var där. Inte downtown med i midtown, på jobbet. Blir fortfarande illamående när jag tänker på det. Paniken på kontoret när alla försökte få tag på familj och vänner som jobbade i eller kring WTC, och alla som miste närstående den dagen. Röklukten som hängde över staden i dagar efteråt.
Men det jag minns mest av den veckan var hur mycket jag jobbade. Vår bank var en av de få större investmentbanker som inte hade kontor downtown och därför inte var fysiskt påverkade, vilket vi skulle kapitalisera på. Här såg mina chefer ett övertag. Elfte september var en tisdag. Jag minns hur jag kom till kontoret på söndagen, efter att ha sovit max 4 timmar per natt de senaste nätterna (pga jobb), och gick inte därifrån förrän på tisdagen. Jag jobbade 60 timmar i sträck.
Två månader senare sa jag upp mig.
Jag var i Göteborg, på väg hem från SFI. Hälsade på min sambos jobb. Jag förstod inte vad de sa. Åkte hem, konstigt stämning i spårvagnen. Tittade på tv. Förstod inte så bra svenska då, men bilderna pratade av sig själva. Kunde inte fatta att det var sant. Satt kllistrade framför tvn i timmar. Tittade på franska nyheter på nätet. Kändes overkligt i flera dagar, känns fortfarande så iofs.
Skicka en kommentar