Mindfulness på Avenue de Paris.

Ibland får man inte ihop det.
Livet. Vardagen.
Ibland är det själva vardagen som står i vägen, ibland livet självt som kommer emellan.
Någonstans är det ju vardagen som dödar oss. Lite så.

Ibland är det ett litet Sockergryn som vill gå själv som gör att det tar två timmar att springa ett ärende.
Det sätter ibland ens mindfulness-kompetens på prov. Men det bästa man kan göra är att njuta av den där überlångsamma promenaden, istället för att bli stressad, och tycka att det är ett slöseri med tid.
Det är ingen förlorad tid, den är vunnen.

Allt det andra, det man inte hann med, det kan vänta.
Jag kan inte alltid tänka så, ibland har jag så svårt att vara i nuet. Ältar det förflutna, oroar mig för framtiden. Allt sådant.
Men när jag kan det, när jag bara andas in min dotter, släpper stressen, skyndandet. Då är det fint, det där svårgripbara nuet.

En nästan 2-åring är nog den bästa mindfulnesscoach man kan ha.