Jag ringer till C och gråter.
Han, på ett stökigt, högljutt RER - mitt i mina drömmars stad Paris, men med allt det som är det sämsta med Paris runt i kring sig och vartenda ljud av allt det där stökiga, högljudda, påträngande, inkräktande, tröttsamma drabbade mig - hörde mig inte riktigt. Och inte jag honom.
Men jag grät redan. Jag satt under ett palmträd och tittade på Medelhavet och kryssningsfartygen som lade ut, och grät.
Och sade att jag accepterat den där eftertraktade platsen på den där utbildningen som ska vara så bra.
Och jag grät därför att jag inte vet om jag vill.
Och jag grät därför att jag ändå kanske måste tacka nej eftersom det inte är kompatibelt med dagistiderna och för att jag inte kommer att hinna med någonting annat, inget jobb, ingen roman.
Och jag grät därför att jag frös och för att hösten är här, redan här, trots att jag inte ville det.
Och jag grät därför att jag var tvungen att hämta Honungshumlan tidigare från dagis.
Och jag grät därför att jag ska prata spanska inför femtio personer under fyra timmar i morgon och det skrämmer mig. Det skrämmer livet ur mig.
Och jag är över trettio och borde inte sitta under ett palmträd och gråta.
16 kommentarer:
Aldern spelar ingen roll. Ibland maste man fa grata av sig all stress och oro, sen brukar det kännas bättre.
Spännande med utbildning, hoppas att du vill dela med dig lite mer om det nan annan dag.
Bon courage ma belle, allt kommer bli bra.
Men Sara - jag bara vill omfamna dig!! En stor tröstande, medlidande och förstående KRAM. Man behöver inte vara klok och stark bara för att man är 30+ eller 40+.
KRAM
Igår satt jag i bilen och grät för att jag nästan blev påkörd ...
Hoppas att allt ordnar sig för dig. Utbildningen är kanske alldeles, alldeles underbar.
Och publiken kommer att älska dig.
Lycka till och en stor kram!
Att gråta är högst mänskligt. Oavsett ålder.
Och du är stark, glöm inte det.
Du är hur duktig som helst! Och gråta är bra ibland, det brukar kännas bättre sen.
Du har fått pris:
http://underlandet.wordpress.com/2010/09/28/bloggpris-hurra/
*kraaaam*
Man får gråta hur mycket som helst! Jag grät häromdagen då jag blev utskälld av min 10 år yngre "handledare" ... Jag gråter för att jag inte har jobb, för att det regnade en dag och jag upptäckte att det var hål i gummistövlarna, för att jag helt enkelt är så trött och allt går fel, för att mjöken var sur en morgon...
Andra dagar blinkar jag mot solen i ögonen och njuter. Trampar på cykeln i motvinden och känner att jag lever.
Det är bra att gråta lite då och då.
Hoppas att du kommer att trivas på utbildningen, och att allt det andra kommer att lösa sig.
Usch, jag förstår hur du känner! Tror jag i alla fall... Har också funderat på att skola om mig, bli något annat, fast jag inte vet om jag VILL bli något annat, om jag vill ge upp det jag egentligen vill. Och samtidigt vet jag inte ens riktigt vad jag egentligen vill (bortsett från att skriva).
Du är begåvad, skriver fantastiskt och jag är säker på att du kommer att lyckas med det du bestämmer dig för att satsa på! Hoppas att utbildningen är något som kan leda dig rätt!
Varma kramar till dig!
Som tillägg till de övriga kan ju nämnas att inget varar för evigt, utbildningen lär ju vara klar nån gång och då kan ju annat få ta plats. Tycker själv att tidsperspektov gör det mesta lite lättare... Du har tagit detta beslut för den närmaste överskådliga tiden - snart nog blir det tid att fatta nya.
Åh, Sara! Jag skulle kunna göra ett likandat blogginlägg själv, om allt jag sitter och gråter till. Du är inte ensam!
Prata franska inför femtio personer i fyra timmar? DU ÄR SÅ MODIG! Glöm inte det.
Man är aldrig för gammal för att gråta. Låt dig va lite ledsen nu så kommer du igen imorgon.
Romanen finns kvar. Hell, de skruttiga noveller jag hittills skrivit har jag åstadkommit när jag varit som stressad. Det är bull att man får saker gjorda när man är ledig, tvärtom, man hittar allt möjligt att göra förutom det där läskiga. En viss mått stress kan vara riktigt grymt för kreativiteten faktiskt.
Och även om det skrämmer skiten ur dig, låter det kalas med ny utbildning! Vad, vad, vad?? Du kommer rocka den. Fett. :)
Je t'embrasse
Gråta är att bearbeta tankar och det som sker. Tårar får en (konstigt nog) att se klarare på saker, så var glad att du kan gråta. Och var glad att du vågar! Utbildningen kommer leda dig in i en ny era i ditt liv. Försök vara positiv och fokusera inte på problemen - de verkar alltid större än de är.
Har själv de senaste månaderna kastat livet upponer. Lämnat hemstaden och tryggheten den innebär med familj och vänner. Flyttat till pojkvän 30 mil bort. Och inte bara pojkvän utan två bonuspojkar. Helt plötsligt inte själv utan ständigt anpassa sig och ta hand om andra. Börjat nytt jobb med mycket ansvar.
Kan berätta att det kommit många många tårar senaste veckorna... Men är inte livet som bäst när det tillåts innehålla tårar? Då lever man ju och även skratten tar sig plats.
Du vet om att du är en otroligt stark människa. Låt inget dåligt självförtroende, dålig självkänsla eller negativa tankar stänga dörrar för dig.
Oj, tänk om man kunde hjälpt dig med spanskan. Å visst får du gråta. Bättre att gråta!!!
Kram!
Man kan aldrig veta vad som är rätt eller fel när det kommer till nya spår. Inte innan man prövat. Efter det vet man definitivt vad som är fel. Och blir det fel, då är det bara att svälja stoltheten och avbryta, styra mot ett annat håll (som förmodligen är mer än rätt). MEN, om det blir fel, får man aldrig glömma att klappa sig på axeln; att man vågade testa, bryta vardagen och ge sig i kast med något nytt!
Lycka till Sara, det kommer gå galant oavsett. Vägen är lite krokig ibland bara.
Lisa: Ja, jag ska berätta... Bara jag har allt klart för mig själv först!
XX
Isabelle: Men man vill ju gärna vara stor och stark... ;)
Anna: Oh, alldeles precis vad jag behövde höra.
Josefine: Inte alls, just nu. Känns det som.
Underlandet: Oh, jag ska kolla priset! TACK!
Âsa: Jag är nog likadan... Höga berg och djupa dalar. ;)
Maria: Det är ju framför allt alldeles välbehövligt ibland. ;)
Lisa: Men precis sådär känner jag! Att jag inte vet, har ingen aning, bara velar och vill helst behålla status quo fast egentligen inte alls...
J: Oh, så klokt. Det fick mig att ompröva lite.
Johanna: Inte franska, SPANSKA! Even worse...
Mia: MErci et bisous!
Rebecca: Och jag tänker att det är modigt att våga. Att det är bättre att ångra det man gjorde istâllet fôr att ångra det man inte gjorde...
Karlavagnen: Ja, du skulle ha gjort det bättre!
XXX
Elin: Ja, och ibland extra krokig!
PUSS!
Vilken svår sits! Jag förstår att du gråter. et kommer ju givetvis att lösa sig på något vis, även fast det inte ser så ut just nu.
Finns det inte någon annan familj ni kan samarbeta med kring detta med dagistiderna? Ingen billig barnvakt som kan ställa upp och hämta?
Stor kram till dig! Gör det så lätt för dig som du bara kan, nu när du återigen är ensam ett par dagar. Ibland blir det ju bara för mycket på en gång.
Skicka en kommentar