Dalacarlia. Nostalgia.

Det är ett och ett halvt år sedan jag andades svensk luft, och det är den kritiska gränsen för mig.
Det är vad jag klarar utan att börja längta jättemycket efter blåbär och leverpastej och min familj och fik där man serverar sig själv och grovt bröd och hundpromenader i skogen, och Falun och Toftbyn och Östersund och Älvros och mormor Karins kök i Sveg och pocketshop och cykelvägar, och allt som är ljusår från att bo på Korsika (ungefär som Neapel på 50-talet, inbillar jag mig, när jag vill vara negativ).
Och jag längtar efter att kunna ta mina tjejer och min man och åka till Sverige i början av nästa år.
De har ju ändå rätt mycket norrlandsblod i ådrorna, mina döttrar.