Och om vi ändå ska prata ätstörningar och anorexi, så har jag tagit fram lite böcker som jag tänkt läsa.
Vi har nämligen en hög här, som Chris köpte förra vintern när han var orolig att jag skulle bli sjuk igen.
Böcker i stil med: Anorexie, une étrange violence.
Min reaktion på detta (då): Himlande med ögonen, fnysningar. Irritation. Alltså, jag har väl bättre saker för mig än att läsa freudianskt trams om ätstörningar. Angår mig inte ett jota. *bläddrar i nya Elle*
Nu. Har jag tänkt att jag ska läsa dem. Eventuellt. Om jag har fem minuter över. Men det är säkert bara psykoanalytiskt gammalt tugg om problem med sin modersrelation, inacceptans av kvinnlighet och självet, jaget, mejet. *himlar med ögonen*
Anyway. Det angår mig inte ett jota, det här dravlet, men lägger böckerna bredvid sängen, så får vi se.
5 kommentarer:
Man kan alltid intala sig att om jag har informationen, kan jag kanske lära någon annan något.. Kunskap är inte heller tungt att bära, väger ingenting, oavsett om man har användning för den eller ej. :)
Kram till dig du starka, kloka, modiga
Läste ikapp lite som jag missat och berördes starkt av ditt inlägg om ätstörningar och om de viktiga valen "Varje andetag". Så gripande att läsa, så fruktansvärt dåligt du måste ha mått - men vilken fantastisk livsgnista som ändå kunde ta dig hem. Väldigt väldigt fint skrivet, ett viktigt inlägg. Att dela med sig av sådant är otroligt modigt, mycket modigare än det mesta. Kram Eva
Jag vad du skriver om, fastän du gör det mycket finare än hur jag nagonsin sku kunna uttrycka mig... Jag tror jag har hittat ut, hittat den där livslusten, viljan att ta tag i saker men de där aren da allt var sa svart förblir en dela av mig, som jag kanske skäms över, som jag kanske vill glömma men ända en del av mig.
Tack för att du delar med dig, tack för en mycket fin blogg!
Malin
AnnBritt: Nej, det är sant. Men jag måste nog inse att de tfaktiskt angår mig... ;)
Eva: Jag vet inte om det är modigt, eller välbehövligt, men jag får så mycket fina kommentarer och mail om att det kan HJÄLPA... och då låter jag det vara kvar i cyberrymden.
Malin: Jag vet, precis så! De där åren, den tiden... Den har ju format oss, drivit oss framåt, på något sätt.
Exakt, de aren, den tiden har gjort att vi är där vi är idag. Jag vet hur stark jag är idag men jag vet ocksa hur svg jag kan vara imorgon... Men det vill jag inte tänka pa, orkar inte, vill inte. Jag vill leva nu.
Malin
Skicka en kommentar