Idag har lilla smulan med de långa ögonfransarna och det sammetslena huvudet mest ägnat sig åt att kräkas på mig. Och lite överallt, faktiskt.
Och istället för att skoja om hur opraktiskt det är med morotspuré insmetat i sidenblusen med kemtvätt så blir jag sentimental och lite gråtig (what's up with me? Puré-skämt är ju de roligaste, eh?)
Man vet ju faktiskt inte - kanske det här är den sista yttepytteindividen jag har ynnesten att bli nedkräkt av.
Jag vill ju i och för sig gärna ha ett par bebisar till, men man vet ju inte.
Det är en ynnest att få vara mamma, jag kan inte se det på något annat sätt.
*torkar tårar och morotspuré*
1 kommentar:
Jag vet! Blir också helt tårögd ibland, senast i förmiddags när jag pratade med en fin vän som sitter hemma med sin 2-veckors-bebis. Kan känna saknad redan över den där lilla, lilla. Nu förstår jag det där alla sa till en om att passa på att njuta!
Skicka en kommentar