Oh well.

Det blir ju så dumt ibland. 
Det var väl besvikelsen, och lite det idiotiska att sitta i lekparken 2 timmar med klackar och gloss. Även om det faktum att jag var lite allmänt nedkräkt lite avglamouriserade att jag var dolled-up. Okej, Fabienne och Audrey tyckte att jag var jättefin, men det var nog inte den uppskattningen jag ville ha.

Men vi hamnar alltid där. 

Planen: Att avsluta veckan med att promenera i den minimala gamla sta'n, äta en glass, dricka ett glas vin. Herregud, jag behöver de där lättsamma stunderna, behöver strunta i läggtider, behöver liksom kliva upp på lite högre klackar då och då. Alltså, det är inte så att jag inte älskar att bygga barnpussel och kolla på barnfilm (eh, älskar inte alls men säg inte till nån, vill inte få stämpeln dålig mamma), men ibland vill man ha en annan sorts input).
Och vi hamnar alltid där. Eftersom C blir fast i möten eller bilköer eller telefonsamtal eller deadlines. Och det är klart att jag fattar. 
Men lik förbannat går jag hem ensam, vispar mjölkersättning, ammar, och ångkokar broccoli. Drar in doften av mina döttrar (caves me in, helt otroligt vilken kärlek) och tänker att Oh, well. What's a royal ball anyway? 
Men det hade varit en fin avslutning på kvällen att få höra, oj, du har gjort dig fin. Är det för min skull? 
Ja, det är för din skull. Klart det är för din skull. Men nu tar jag fram min yogamatta och mina joggingbyxor, ska göra ett par downward facing dogs och vill vara ifred.
Fan.