Liten reflektion: En vän till mig som har ett litet barn berättade för mig att hon vill ha syskon till barnet, men det vill inte pappan, så de ska inte ha fler. Finito.
Och jag blev lite... fundersam. Jag och C är så totalt överens om att vi vill ha minst en till, om det går, om flera bitar faller på plats.
Vad svårt det måste vara att inte ha den där gemensamma siffran (0, 1, 2, 3?), trots att man inte vet om det går, förstås. Känner ju även par där en velat/vill ha barn, men inte den andra. Där den ena valt bort barn till förmån för kärleksrelationen. Och andra par som gått isär just därför.
Äsch, vet inte riktigt vart jag vill komma, bara tänkte på det.
32 kommentarer:
Svårt, har en vän som vill ha fler barn (de har 1 barn nu) men inte mannen- hon är ganska ledsen över det.
jag är så sjukt ambivalent. Varannan dag vill jag ha en till och andra aldrig någonsin fler än Vid. Maggan är med på alla alternativ.
Lina: Ja, min vän med. Men hur väljer man, hur gör man?
Peppe: Men det är ju det som är grejen, att vara på samma våglängd, liksom? Kanske vad gäller alla stora livsplaner?
Mmm. Inte lätt. Men lite kanske det där att man ska vara glad för det man har? Men det brukar ju inte hjälpa. Har man inga barn inser man inte vilket hästjobb och hur tufft det kan vara trots de mysiga stunderna och den totala kärleken. Har man ett barn inser man nog inte slitet med 2 stycken o s v... Och det viktigaste för mig skulle vara parrelationen i alla fall. Men visst fattar jag att längtan efter ett pyre, eller ytterligare fler, lätt lätt kan ödelägga en massa. Just för oss skulle jag inte kunna önska fler barn utan att veta att det var gemensamt. För barnets skull, för min skull och för mannens skull. Motsatt skulle jag inte kunna skaffa ett barn om jag inte ville. Vilken grej att bli "tvingad" till. Inte enkelt!
Jag är väldig glad över att det inte är jag som är i den situationen- inte lätt för någon av dem. Vi (jag och min man) har alltid haft samma önskan- minst 2 barn. Sen gäller det ju även att man ska ha turen att kunna få barn, det kan man inte räkna med.
Jag är ju en sån som inte kommer skaffa barn - och det är ju något av en bromskloss i dejtandet - för jag är extremt tydlig med det från start. Det är ju en dealbreaker. Skulle aldrig tillåta att nån avstod barn för att vara med mig.
Å andra sidan skulle jag inte ha några problem med att träffa nån som redan har barn.
Oj, vill du ha tre eller fler barn? Lite ovanligt, men mycket livsbejakande. Allt gott!
Jag och min man har inga barn ännu och jag måste säga att vi har varit lite fram och tillbaka, jag vill ha barn, det är en sak som är säker och min man vill också, men vi vet vilket tufft "jobb" det är, jag antar eftersom vi båda har tagit hand om barn i vårt arbete... Jag vet inte om det bara är vi som redan vet hur mycket "jobb" det är, för alla nyblivna föräldrar verkar ha det som mål att berätta för oss hur jobbigt det är att ha barn och hur trötta dom är, att dom aldrig kommer komma iväg på semester, att det är jobbigt att planera m.m... Det gör att vi tvekar otroligt mycket! Men jag är envis, jag tror att det är värt allt jobb att få ett litet barn, men man kan ju inte säga att man får så jättelust när alla (nyblivna) föräldrar försöker avskrämma en. Hur kommer det sig att det är så tror ni? =)
Jag svavar lite mellan att vilja ha fler barn (vi har tva) och att samtidigt kanna att det racker gott och val med de vi har :) Vilken lyx att ha 'bara' tva, man ar tva foraldrar, har tva armar, allt det dar. Men sen tanker man ju att det ar harligt for barnen att ha flera syskon, det ar mysigt med en stor familj aven om det ar mycket mer jobb. Manga av vara vanner har tre eller fler barn, ibland kanner vi oss nastan lite smasjalviska att vi ar ganska nojda med 'bara' tva. Undrar om det ar en ny 'trend' att skaffa manga barn, har markt det har i Paristrakten, men aven bland kompisar bade i Stockholm och England...Vi far val se hur det blir. Hoppas ni far alla barn ni onskar!! /Anna
En tjej som jag känner är sambo med en kille som är tio år äldre, och dessutom har två barn från tidigare. De har en gemensam son som är drygt ett år. Han vill inte ha fler barn, men det vill hon. Och nu är hon gravid... Och han vill fortfarande inte ha fler barn.
Ja hur fasen gör man. Förlikar sig? Kommer överens? Ger sig för kärlekens skull? Om det handlar om två barn vs. tre kanske det går att komma till någon slutsats men något vs. inga? Nej, det går nog inte.
Det är en jättesvår fråga. Jag och min man har ett barn. Jag vet att jag vill ha ett till, men inte exakt när. Min man vet inte om han vill ha ett ban till alls. Och där står vi nu. Det är svårt som attan. Jag känner mig gå-påig och han känner sig pressad. Vi får se helt enkelt hur detta slutar...
Svårt! Här är vi överens om att det inte blir fler än ett barn. Hade vi varit ca 5 år yngre hade det nog blivit det.
Jag är så otroligt lyckligt lottad att vi var överens om att vi ville ha fyra barn. Väl medvetna om det arbetsamma i att bli en stor familj (ja, så medveten man nu kan vara i förväg).
Däremot har det inte alltid varit så. När vi träffades visste min man inte om han ville ha barn. Jag var tydlig med att jag ville ha barn, men ingen av oss tog det för självklart att vi skulle kunna bli föräldrar.
Vi fick vår förste son, och jag pratade inte om fler barn. Han visste ju vad jag ville.
Om han inte hade ändrat sig och velat ha fler barn hade det blivit ett stort påroblem för oss. Jag vet egentligen inte vem som har rätt eller fel, men jag vet hur många kvinnor jag känner som vittnar om att mannen varit den som "satt stopp". Att de gärna hade velat ha fler barn.
I synnerhet när jag väntade fjärde barnet fick jag många oväntade förtroenden från kvinnor som ville dela med sig av sin längtan efter fler barn. Även kvinnor som var far- och mormödrar.
Jag kan tycka att det finns en snålhet i att inte kunna tänka sig att ta emot fler barn. En känslomässig snålhet. Vi är så privilegierade, vi som lever i en värld där vi faktiskt kan styra över vår reproduktion. Ett barn till är inte det värsta som kan hända, vare sig för kärleken eller familjen.
Hm. Vad som än är mâste man väl ändâ lyssna till den andre - och nâgonstans känns det som att den som vill ha minst mâste vara den som "fâr sitt"?
Annika - "Jag kan tycka att det finns en snålhet i att inte kunna tänka sig att ta emot fler barn. En känslomässig snålhet. Vi är så privilegierade, vi som lever i en värld där vi faktiskt kan styra över vår reproduktion. Ett barn till är inte det värsta som kan hända, vare sig för kärleken eller familjen.".
Jag tycker här helt tvärtom. Snâlheten ligger ocksâ i att inte lyssna till den andre? att inte lyssna är ocksâ känslomässig snâlhet. Och just ATT vi lever i en värld där vi kan styra över reproduktion talar för min del mot att man kan/har rätt att vilja begränsa. Ett barn kan absolut vara det värsa som kan hända, bâde för kärleken och familjen. Jag har flertalet par runt mig där en ville ha färre än den andre/andra, pga kände att hen inte skulle klara mer. Där det slutat med separation - det är väl den största förlusten, förlora allt för att ha velat gapa mot för mycket?
Att man kan vilja ha fler vissa stunder är en helt annan sak som man isâfall fâr ta. Ett barn är redan ett barn.
mvh endottersmamma som självklart i stunder kan tänka sig en bebis, men som i nyktert tillstând inser att bebisen inte är nyfödd resten av livet. Alla är vi olika!
Ja, usch vad det är svårt. Vi har ett gemensamt barn och min man har två sedan tidigare. Han har hela tiden varit tydlig på den punkten - att han inte vill ha mer än ett barn med mig. Han är dessutom äldre än vad jag är vilket också är en förklaring. I början hoppades jag på att han skulle ändra sig men det har han inte gjort. Och det har jag fått acceptera. Försöker tänka så att vi har världens finaste son tillsammans och vara tacksam över det. Ibland går det bra, ibland mindre bra...
Jag tänkte på Annikas kommentar angående känslomässig snålhet. Jag vet inte hur just er familj har det så min kommentar är inte riktad till dig personligen men själv känner jag att jag vill räcka till för mina barn. Finnas där. Och det tror jag blir svårare ju fler barn man har. Som så klart beror på hurdant liv man har/väljer att leva.
Det är en anledning till att jag förstår att min man tycker att det räcker med de två vi har.
Jag är lycklig över det jag har och sörjer inte över det jag inte har helt enkelt.
Anonym: Jag har aldrig tänkt tanken att det skulle kunna varit så att C kanske inte skulle velat ha barn, det föll sig bara så naturligt. Och nej, inte kan man "tvinga" på någon ett föräldraskap.
Lina: Nej, det kan man verkligen inte. Men alla har nog någon sorts bild av sin "idealfamilj".
Milea: Och där är väl du lite normbrytande, ofta är det väl tvärtom?
Eva: Helt galet, eller hur? Och ändå...
Anna-Lena: Det där är så konstigt att prata om hur mycket "jobb" det är med barn. Visst är det kämpigt att inte få sova första tiden, och att inte längre äga sin tid, men "jobb"? Nej, det är bara underbart och mysigt med barn. Ärligt.
Anna: Jag fattar vad du menar, även om kärleken räcker till så får ju dygnet heller inte fler timmar...
Micke: Fy fasiken vad jobbigt. För bägge. Hur gör man då?
Emelie: Nej, det tror jag inte heller går. Längtan efter barn är ju så stark när den sätter in.
Sofia: Och som sagt, längtan efter barn kan man liksom inte rationalisera bort med vettiga argument. Den finns ju där?
Ingela: Och det är ju det som är viktigt, att vara på samma linje, eller hur?
Annika; Jag tror att jag förstår vad du menar med snålheten. Här har vi så otroligt mycket ensambarn i vår bekantskapskrets, som också växer upp lite speciellt, som i en bubbla med mamma och pappa, och när jag väntade Romy var det flera stycken som berättade för mig att de ångrar att de inte skaffade syskon till barnet, men det var så jobbigt/sömnlöst/ont om tid...
Fransyskan H: Fast det är ju en som måste ge efter, om förhållandet ska fungera. Och oftast är det väl den som vill ha barn som får göra det, eftersom man inte kan tvinga in någon i ett föräldraskap? Går det att resonera när längtan efter barn tränger sig på?
Lotta: Du sätter fingret på vad som måste vara så svårt i detta, den där längtan som är oförklarlig. Det spelar ingen roll att det barn man har är världens underbaraste när man längtar efter ett till.
Sanna: Ja, tiden måste ju räcka till alla, så är det. Och egentligen - kom jag på nu - kanske det är lika tufft för par som vill ha syskon till sitt barn och så går det inte. Man kan ju faktiskt inte räkna med att det ska funka?
Åh, så sjukt intressant att tänka på det här! Är själv 22 och singel men vet att jag vill ha barn i framtiden, om det bara är möjligt. Då gärna minst 2, kanske 4 eller tom 5. Många barn är nog en dröm jag har, fast allt kan ju ändra enligt omständigheterna. Och många barn är ju ingen dröm I SIG, om inte min partner är med på det, eller om jag skulle känna att jag knappt räcker till som mamma åt ett/två barn. Eller som jag har någon super-karriäridé som jag vill förverkliga.. Jaa, man vet ju så lite om hur det blir i livet.
Fin blogg och underbara barn du verkar ha!
PS. skriv supergärna mer om Véras språkinlärning, hälsar en som studerar franska och andra språk :)
Anna-Lena, det där fattar jag ingenting av. Jag tycker ärligt talat inte att det har varit särskilt jobbigt att ha barn. LIVET är ganska jobbigt ibland, med eller utan. Man fyller den tid man har med det som står till buds. Och att jobba med barn tror jag frankly inte ger någon särskild fingervisning om hur det är att ha familj, varken det roliga eller det jobbiga.
Jag har inga åsikter om barn eller inte, känner flera kvinnor och män som bestämt sig för att familj inte är för dem. Men att vilja ha barn och tveka inför jobbet tror jag är dumt och ett i-landsproblem. Kör hårt.
Alla kompromissar i sina förhållanden, frågan är bara om vad. Det tycker jag är rätt givet.
Anonym: Jag skriver gärna mer om Véras sprâkutveckling, det är sâ roligt!
Cruella: Jag blev ocksâ förvânad över den där jargongen att det är "jobbigt" att ha barn. Det är underbart att ha barn. Punkt.
E: Kompromissar, visst. Men de flesta domäner i livet kan man rationalisera pâ nâgot sätt. Ärligt, min längtan efter barn var kompromisslös. Totalt.
Och hade jag valt bort barn, sâ hade de fattats mig resten av livet. Det vet jag.
Den där situationen är verkligen inte enkel, min bror vill inte ha barn, hans fru däremot vill det väldigt mycket, men har valt bort barn för kärleksrelationen. Det är nog inte ovanligt, men detta har blivit ett problem även utanför deras relation. Själv har jag två barn och redan när min äldsta kom så märkte jag och min man att min bror/svägerska hade svårt att umgås med oss, blev inte bättre sedan vår minsting kom. Nu har det gått så långt så att dom inte vill träffa oss längre, helt enkelt för att vi har barn och dom inte har.
Väldigt intressant ämne. Som någon skrev, vill man inte ha barn blir det en stoppkloss i dejtandet direkt. Men man måste ju vara ärlig med sånt direkt. Själv blir jag tvärtom. Det vill säga, är det någon som inte vill ha barn eller vill ha barn om tio år så blir det lite bye bye. Jag vill ha barn, flera barn, och jag vill inte slösa tid på någon som inte vill samma sak. Och jag vill helst inte vänta tio år, för då är jag 38, och nej, får jag välja vill jag inte BÖRJA försöka då.
Krasst.
Jag har sagt förut att jag vill ha fyra-fem barn, så jag förstår dig på den fronten. ;) Men med tanke på att jag närmar mig 30 och inte har några barn och inte ens ett förhållande, inser jag att fyra kanske inte riktigt kommer funka. Det gör mig inget, jag kan nöja mig med två (eller ett, eller... tre) men får jag inga barn alls kommer det vara svårt att acceptera ett liv utan, tror jag.
(Vill också läsa mer om Véras språkutveckling, tycker också det är superintressant!)
Och då är det så lyckligt att du inte behöver kompromissa i din barnlängtan, Sara. Men sannolikt har du kompromissat bort något annat som är heligt för någon annan. Vi är olika, vi gör olika val, vi har olika känslor och upplevelser och förväntningar. Det är nog bara det jag menar. Man vet så oerhört lite om vad det egentligen är att vara någon annan än sig själv. Ju.
Anonym : Det är känsligare än man kan tro, det där. Och om man ser sig omkrign i sin bekantskapskrets så verkar det inte vara helt ovanligt.
Johanna: Det där med barn kan ju gå fort... Men jag fattar, jag är osäker på om 4 barn verkligen är realistiskt. ;)
E: Det där var nog egentligen min poäng. Att jag bara tar för givet att jag och C ska ha minst 3, vi vill det bägge 2 och jag har aldrig reflekterat över att det skulle kunna se annorlunda ut. Så det var liksom min poäng, att jag inte behöver kompromissa.
Johanna, det kan gå fort:-) När jag fyllde 28 hade jag inte ens ett förhållande. När jag fyllde 29 var jag gravid i nionde månaden. Och vid 33 var jag trebarnsmor.
Jag hade alltså hunnit med minst fyra barn till om jag hållit tempot haha:-)
Jag kan nog inte hålla med om att det alltid är den som inte vill som ska vara utslagsgivande. Inte i några avseenden i livet.
Jag kan också bli litte trött på allt tjat om att det är så jobbigt med barn. Det är arbetsamt, ja, och ett oändligt stort ansvar, men inte "jobbigt".
Sedan undrar jag också lite om det kan bero på vad man har för syn på vad livet ska handla om? Rent egoistuiskt kan jag säga att barnen har varit det bästa som kunnat hända mig utifrån huir jag fungerar som person. Jag har blivit mycket mer medveten om mina starka och svaga sidor, både som människa och som förälder. Barnen utvecklar mig och gör att jag utnyttjar min tid här på jorden.
Vad gäller att leva med en partner som inte vill ha barn fastän man själv vill, så kan det rent ut sagt förödande. Många kvinnor som gjort den resan, bara för att råka ut för en separation då mannen träffar en yngre som det plötsligt går alldeles utmärkt att skaffa barn med, medan kvinnan lämnat sina mest fertila år bakom sig och står ensam kvar. Har flera exempel i omgivningen på det.
Det jag vänder mig emot är antagandet att det måste vara så hemskt att ha olika känslor och förhoppningar kring just antal barn. Det måste det inte.
Jag befinner mig i en av dessa situationer. Vi har varit tillsammans i snart 6 år. Jag är 32 och klockan därinne klämtar högre och högre för varje månad. Jag har en sådan stark längtan och en känsla av att det är en bit av mig som fattas.. Jag vill ha barn, nu. Så enkelt är det. Han.. inte helt säker om han ens vill ha.. Lite..rädd.. för barn och totalt främmande för dem. Vi står på varsin sida om vågen och just nu så har det verkligen blivit ett stort stort moln emellan oss. Jag kan inget annat än att fullt respektera honom i sin känsla. Men vet med mig att jag aldrig kan spendera mitt liv med någon som har "sett till" att jag för alltid förblev barnlös. Jag vill ha barn. Men jag vill även ha VÅRT barn. Men hur länge ska man vänta? När ska man ge upp? Och hur himla smärtsamt skulle inte det uppbrottet vara?? Jag befinner mig i en situation som jag inte vet varken ut eller in i och har ingen vän kvar som inte plussar, slemproppar, ammar eller köper galonisar till dagis. Ensam och rådvill skulle man kunna kalla det. (Hej bikt förresten.. ledsen för det. Men jag sa att jag kände mig ensam i detta va? Så jag tog chansen att skriva av mig. Tack Sara!) Kram Johanna
Skicka en kommentar