Hell, jag hade behövt en lite förfriskad helkväll med en handfull kloka och roliga och nästan okända kvinnor, alltså, sådana där bekanta som man längtar efter att lära känna bättre.
Oh well, ska njuta av sen middag i soffan, framför finalen av masterchef. Det duger också.
När man har flyttat runt så mycket som jag har gjort har man liksom lämnat så många bakom sig, och de man har kvar har ju ingen daglig koll på vad man har för sig, eller mår, och avståndet spelar ju roll, det gör ju det.
Jag är en supersocial ensamvarg, solitär men kontaktsökande, och nu, efter 30, har jag insett att jag behöver en flock. Ingen mänska en ö, ni vet?
Liten gallup, hur har ni det på vänfronten? Kommer de från barndom, student-period eller har ni raggat upp dem vid dagishämtningar eller på jobb?
22 kommentarer:
Jag har precis som du lämnat många bakom mig. Tappat människor, ofta ofrivilligt, men som du säger, avstånd spelar roll. Man får kämpa hårdare med en vänskap om man inte kan dela vardagen.
Jag tror att sådan vänskap ofta kräver sin historia. Jag har en handfull vänner från skoltiden (gymnasium, universitet) och sedan nära vänner från sommarjobb/reseledartiden och våra vänskaper har överlevt trots distans och helt olika liv.
Det har ibland varit tufft, krävt att vi snackat om det, krävt att vi bokat in helger för att "underhålla" vänskapen. Gammal kärlek rostar kanske inte men vänskap gör det.
Ett år tillbaka lärde jag känna en Helena genom vänners vänner och hon är nu en av mina absolut bästa vänner, och lyckligtvis bor hon i Malmö. Så visst går det att skaffa bästisar även i vår ålder.
Annars känner jag ingen i Malmö och alla som var på min charkis-middag är nya bekantskaper. Friskt vågat, hälften vunnet, säger jag. Tror du inte att vi nomader, vi som startat om fler gånger än vad man kan räkna, är ganska sociala? Om så bara av tvång, när man är ny i en stad då får man ragga vänner liksom. Jag har i alla fall blivit ganska orädd när det gäller att skaffa nya vänner. När man var liten kunde man ju bara fråga "vill du leka?" och så var det klart. Well, jag använder mig av hyfsat samma metod även nu. Och jag har funnit att när jag bjuder på mig själv har folk bjudit tillbaka.
Sen tar det ofta en lång tid innan de där nya vännerna blir bästisar och det kan ibland kännas frustrerande, man ingår inte i något gäng och delar heller inte tusen minnen, och man öppnar sig inte på samma sätt som med en bästis. Men man får ju liksom komma ihåg att Rom byggdes inte på en dag, riktig vänskap måste få mogna.
And on that note, det vore super om du kunde flytta hit Sara. Jag skulle verkligen vilja leka med dig! Jag har ingen boknörd som vill gå på Stadsbibliotekets författarkvällar med mig. :)
Eeh, en kommentar eller en uppsats? Det är frågan.
Bästa sortens kommentar! Och vilket erbjudande! Charkuterier och författarkvällar, you had me from hello! Dessutom bodde jag i Malmö som barn. Perfekt ju!
Jag har kvar mina två bästa vänner i Sverige från när vi var små, vi ses inte ofta och talas inte vid jätteofta heller, men vi vet liksom att vi är bästa vänner.
Sen så är jag som du och har flyttat runt MYCKET så p.g.a det så har jag inte många vänner här, dessutom kan jag tycka att det är svårt att komma nära fransyskor, ibland. Jag och min man har många par som vi umgås med däremot. Jag har också tur att min bästa vän är min man, vi har väääldigt roligt tillsammans =)
Mina vänner är från barndomen till nutiden - en salig blandning. Jag är bra på att ta kontakt och upprätthålla den. Mitt problem är mer att jag inte har 'ett gäng'. Mitt umgänge är inte på något sätt homogent.
Men hey, flytta till Malmö ba' - vi kan göra Skåne ihop alla tre!
Jag har ett gäng gamla, och riktigt goda, vänner kvar i Stockholm sedan skoltiden som jag alltid försöker träffa när jag är där. Ofta lättare sagt än gjort nu när vi har två barn och inte kan boka upp varenda minut av stockholmsvistelsen med träffar. Ofta får jag riktig ångest över det här - jag vill ju så gärna träffa alla! Inte minst för att det är så ofantligt viktigt att underhålla relationerna så gott det går nu när vi bor utomlands – om man vill ha dem kvar.
Här i Berlin har vi en lagom stor skara mer eller mindre nya bekantskaper. Många av dem har vi träffat via dagis, andra har vi raggat upp på flyget ner till Berlin eller så har vi hittat dem via mitt eller mannens jobb. Och vi har blivit riktigt bra på att ta första "vill du leka"-initiativet, måste jag säga!
Bor utomlands också, UK. Har också hållt på att flytta runt och har lämnat massa vänner bakom mig. Så trist på något vis men man har ju blivit lite av en mästare att bjuda in sig själv här och där. Dock har jag fortfarande inte, efter ett år här, funnit någon att riktigt umgås med. De jag träffar är svenska, och jag har träffat dem via facebookgrupper. Igår kväll gick jag och knackade på hos grannen och bad om hjälp med jobbsökande. Urgullig tjej, ska definitivt fråga om hon vill leka en dag. Hittade en gemensam nämnare riktigt fort, gifter oss med bara två veckors mellanrum nästa år.
Annars, de vänner jag har kvar är mest gamla vänner. En handfull från uni, barndomen, och ungdomsåren osv. Sen en del bekanta runt om i världen.
Intressant ämne och det känns som att de flesta kör på samma. Men, som du skriver. Som jag längtar efter en tjejmiddag med vin som flödar och tjattrande om allt och inget.
/Karin UK
När jag gick ett år på folkhögskola i Skurup bilpendlade jag dit varje dag med samma fyra människor. Vi hamnade tillsammans av en slump men blev väldigt, väldigt goda vänner och fastän vi har spritts ut håller vi fast vid varandra. Det betyder mycket för mig att vara en del av den gruppen.
Överhuvudtaget har jag många vänner från studenttiden, men även någon enstaka från före och efter. Men de bor lite överallt och även om jag själv stannat kvar på mer eller mindre samma plats under lång tid nu har jag ibland upplevt att alla flyttat iväg i princip samtidigt. Vänkretsen förändras lite grand hela tiden, i alla fall för mig.
Malmö är förresten mycket fint – välkommen hit!
/Anna
Anna-Lena: Ja, fransyskor har nog inte samma tradition av "tjejgäng" som vi har? Dessutom kan det kännas lite - helt subjektivt - som att fransyskor har behov av kvinnliga vänner så länge som de är singlar, sedan, när de är gifta och har barn så blir det helt annorlunda. Svenskor också, förstås, men inte lika tydligt.
Milea: TUr för dina vänner att de har dig! Jag är rätt dålig på det där, att frekvent ringa. Måste bättra mig!
Johanna: Men det blir ju så när man får barn, känner igen det där från vår sverigeresa! Och jag raggar vänner i parken och vid skolhämtning. Effektivt! :D
Karin: Precis så! Jag skulle ju aldrig i livet byta bort mina erfarenheter av olika länder, städer och yrken, men ibland kan jag avundas de som bott i samma stad hela sitt liv, och som fortfarande umgås med sina barndomsvänner...
Anna: Nej men, vilken malmödominans! ;)
Jag tror också att vänner förändras över tid, man har behov av olika saker, kanske?
Tillfälligheter och val i livet har gjort att många vänner lämnats längst med livets väg. En del relationer har fallit sig mer eller mindre naturliga att avsluta, medan andra uppbrott varit något mer ofrivilliga. Samtidigt tror jag att detta är livets naturliga gång.
Jag är en person som hellre föredrar få nära vänner, snarare än en stor, ytlig bekantskapskrets. Mina vänner är "handplockande" från olika skeden i livet och tillför alla så mycket fint i mitt liv. Det jag ibland kan sakna är dock den gemensamma gemenskapen. Den enda gemensamma nämnaren för dessa vänner är jag och att de dessutom är spridda land och rike runt gör det ibland svårt att naturligt knyta dem samman. Dock är jag glad över att nya relationer fortsätter att frodas. Jag märker en sådan enormt stor skillnad på mitt liv idag i jämförelse med för cirka 1,5 år tillbaka i tiden. Det är som om jag nu börjat leva på nytt, med allt vad det innebär, och inser att det finns ett sådant stort och fantastiskt socialt liv där utanför den kontrollerade tvåsamheten...
Roligt att läsa alla andras tankar och funderingar i ämnet! Precis liksom Mia känner jag att jag tenderar att skriva en roman i frågan, men det är ett outtömligt ämne.
Kram
Precis Sara, de verkar inte ha samma slags gemenskap som vi har mellan tjejer. Man umgås på ett annat sätt här, vilket inte är fel i sig, bara det att man inte riktigt är van med det.
Alla har inte tjejgäng och gemenskaper av det slaget här heller. Jag har aldrig haft något sådant umgänge och det beror nog mest på att jag inte inbjuder till det. Har gjort försök/blivit inbjuden till tjejiga gemenskaper men känt mig extremt obekväm. Tyvärr. Ska förstås inte alls dra alla över en kam, men det har nästan alltid kantrat över på rätt stereotypa resonemang om tjejer och killar, kvinnor och män på ett sätt som jag inte håller med om. Då blir man den där sura stämningsförstöraren, för det är ju sällan diskussion man är ute efter utan ett härligt varmt medhåll.
Jaja.
Jag är lite dålig på det där, har aldrig varit på tjejmiddagar osv. Och de gånger jag blivit inbjuden på tjejsegling så har jag ned förskräckelse tackat nej. Who knows why! Jag har lyckats med konsten att hela livet igenom ha vänner som inte gillar varandra. Nu räknar jag dem till en svag grupp på 4. 2 utav dem känner varandra sedan 15 år tillbaka men skulle aldrig umgås. De andra 2 har aldrig träffats och lever h e l t skilda liv. Men jag vill inte ha mer, har liksom inte energin till en massa vänner. Jag tror jag engagerar mig och bryr mig om vissa så mycket att jag inte har "ork" över för andra. Så här tappas det inte vänner, utan jag väljer snarare omsorgsfullt dem jag har. Och då fungerar det ju att behålla vänner trots att man bott i skilda länder i 10 års tid, för att viljan och orken finns. Blah blah blah, men ju äldre man blir så funderar man ju på vänskap och vad man behöver helt plötsligt.
Min bästis har jag känt sedan slutet av högstadiet, och andra vänner kommer från olika stadier i livet efter det, kan man säga. Några av mina bästa vänner är från när jag pluggade, vissa kollegor från gamla jobb umgås jag fortfarande med. Man kan nog säga att jag har flera olika bekantskapskretser, och ibland går de inte riktigt ihop. Inte så att folk bråkar, bara att jag är en del av dem av olika orsaker - olika gemensamma intressen.
Ibland kan jag känna mig lite sliten mellan olika vänner. Man har ju inte all tid i världen, och så känner man att man inte har tid med alla för att det är knepigt att.. tja, blanda.
Ellinor: Jag har några få barndomsvänner kvar, och de är GULD värda.
Cruella: Jag menar ju inte att man ska umgås med och gilla alla andra kvinnor bara för att de är kvinnor, men jag har ofta trivts väldigt bra med att omringa mig med kvinnor, men precis som du så skyr jag ytliga och stereotypa samtalsämnen och umgås bara för att umgås, typ "fika". Det måste ge något mer.
Iamannahoj och RObin Denise: Jag känner lite igen det där, att man försöker "hålla isär" vänner som är allt för olika, men vem vet, det kanske skulle bli succé? ;)
Sara, jag håller helt med. Hade inte velat skippa allt detta positiva som det "flängande" livet gett. Men som sagt, kan också avundas de som bor kvar och har kvar gamla vänner.
Jag har inga vänner kvar från barndomen, men däremot två från gymnasietiden. Och sen två som jag lärde känna precis när jag började jobba. Och de är mina "riktiga", trygga Svenska (okej, en norska..) vänner. Som man vet älskar en och som alltid finns där fast vi bor i fyra olika länder. Men vardagslivet delar vi ju inte längre, så vänskapen blir annorlunda.
Sen gänget från London. Som vi alltid åker på semester med, som vi mår så otroligt bra med. De är mer som familjevänner, inte mina tjejkompisar liksom även om jag är väldigt bra kompis med alla.
Från Paris är det inte så många kvar trots 7 år där. Kompisar ja, men vänner? 4 stycken som jag saknar så att det kan tåras i ögonen. Men inte heller tjejkompisar (tre är killar).
Ochså Warszawa, där jag haft en sån otrolig tur och träffat två underbara vänner som dessutom har barn lika gamla som A. Och här kommer tårarna igen när jag tänker på att det snart är dags att lämna dem också.
En av anledningarna till att vi bestämt oss för att stanna upp en tid och försöka stadga oss. Hjärtat orkar inte sakna fler personer... Man har sån tur att lära känna alla dessa underbara personer från alla möjliga länder och kulturer, men det är så svårt att lämna dom. Eller bli lämnad när de flyttar vidare.
Bloggträff nånstans i Frankrike kanske så kan vi ha en riktigt stor tjejmiddag!
Jag flyttade fran Sverige nar jag var nitton ar och lamnade mitt kompisgang dar vi var 5 tjejer. En av dem var min bastis sen vi var 11 ar gamla. De andra tejerna joinade i gymnasiet. Nu har jag bott i London i 9 ar och det fina ar att jag och min bastis fortfarande ar just bastisar! En av de andra tjejerna ar jag ocksa fortfarande supernara med och bor alltid hos nar jag ar i Umea. De andra tva traffar jag alltid minst en gang, for en fika eller sa, nar jag ar hemma, men vi hors inte emellan annat an pa fejjan. Men anda. Sa himla nojd och glad att jag forfarande har kvar mina vanner och pratar och umgas mycket med tva dom. Men det kravs ju att man lagger ner tid och engagemang, whatsappar, skypear, bokar billiga ryanair biljetter och halsar pa ofta. Men saklart att nu nar folk borjar skaffa barn och sa sa blir det svarare men jag hoppas jag far behalla de har goda vannerna, som jag kan lita pa i vatt och torrt. Sen har jag saklart traffat manga nya vanner, men de har kommit och gatt. Nagra "basta vanner" har i London uner aren, men problemet ar att folk ofta flyttar ivag. Sa de flesta av mina vanner har ar inte sa nara som mina "bastisar".
Men det ar svarare att traffa vanner som vuxen, speciellt att ta steget fran bekant till riktig kompis tycker jag. Nu nar jag har barn saknar jag att ha ett natverk av nara vaninnor, en kompisgrupp, runt omkring mig. Men det funkar, nu far jag ragga mammakompisar pa playgroup, for sana har jag nastan inga! Tack for en super blogg!
Hade ett stort kompisgäng under gymansiet kanske 20-30 personer som alla kände varandra mycket väl och vi höll kontakten. Sedan kanske lika mânga nya vänner under universitetstiden. Men sâ tog ett seriöst förhâllande slut och jag som trott att det var mannen jag skulle gifta mig med deppade ihop. Valde medvetet att klippa med mina vänner för att unvika exet. Vi hade ju samma umgänge. Skaffade ganska snabbt nya vänner men sedan var vi klara med studierna och flyttade pâ olika hâll och jag hade inte riktigt samma djupa vänskap med de senaste vännerna. Hade ett par bästisar, lite partygäng och goda grnnar samt kortare förhâllanden tills jag träffade min sambo och vi skffade barn. Nu är hans vänner mina vänner men med barn ser vänskapen inte alls likadan ut. Sedan har jag min bästis sedan ettan kvar. Men tjejmiddag det har jag inte varit pâ de senaste 5 âren? Jag vet inte om jag riktigt har tid och ork till det just just nu? Men visst finns det flera vänskaper jag saknar enormt. Säkert ett tiotal minst. Och det vore nog klokt att försöka âteruppliva dem. Vem vet :o)
Jag har tyvärr tappat kontakten med nästan alla mina vänner från Sverige sedan jag flyttade hit, dvs vänner från gymnasie/högstadie osv...
Just nu har jag några kompisar här som jag fått via jobb och plugg, men inga riktigt nära vänner. Jobbar fortfarande på att skaffa mig MITT lilla kontaktnät här och hitta vänner som jag kan ha tjejmiddagar med och träffas och fika! Saknar verkligen att kunna göra det. Men det är väl lite vad jag fått offra i och med att jag flyttade hit.
Tycker verkligen det är jättesvårt att hitta vänner i vuxen ålder och ibland känner jag nästan att jag aldrig kommer få några nära vänner här! Känner mig så olik de flesta fransyskorna och svenskar är svårt att träffa, speciellt de som stannar permanent!
Mina aldsta vanner ar fran kyrkan jag ar uppvuxen i. De flesta bor kvar i Sverige och i flera fall ar vi andra eller tredje generationens vanner, dvs vara foraldrar och far-eller morforaldrar kande varann ocksa. Jag antar att det ar lite ovanligt, men samtidigt kanns det nastan som de vannerna ar mer som en familj. Jag har har fortfarande kontakt med flera av dem efter mina nastan 20 ar utomlands. Andra underbara vanner kommer fran universitet och jobb i UK, utbytesar i high school i USA och genom vanners vanner. For mig ar det verkligen tiden som har utvisat vem som 'blivit' kvar och det har inte alltid varit de personer man trott man skulle vara van med 'hela livet'. Mina starkaste vanskaper ar de som ar 'long distance' och det kan ga flera ar mellan att vi ses, men vi anstranger oss alltid att traffas nar det gar. En av mina absolut basta vanner bor i Alaska men vi har anda lyckats att traffas tre ganger de senaste fem aren. I frankrike har det varit lite svarare tycker jag, som nagra andra skrivit ocksa, aven fast jag har barn nu. Jag upplever ocksa att fransyskorna umgas 'annorlunda' an vi gor, och att manga redan har sina valetablerade kompisgang fran barndom/studietid och nu 'behover' de inte nagot mer utover familjen. Mina basta franska vanner ar ocksa 'internationella', fransman som bott utanfor frankrike och sen flyttat hem. Det kanske sager en del... / Anna
Jag har nog lite samma uppfattning som flera av er, fransyskorna är lite svârare att komma nära. Just nu är väl en sak som hindrar mig frân att skapa djupa relationer att jag faktiskt vill flytta härifrân. Och när man vet att man vill bort, sâ är man redan pâ väg, mentalt, och dâ undviker man att skapa band. Tror jag.
Skicka en kommentar