 |
| Bilden har ingenting med texten att göra, det är bara det att jag är besatt av att ha bild till mina texter, som om orden inte räckte till. |
Men så sade hon:
- Jag försöker komma på ett enda exempel på par jag känner där bägge jobbar heltid och hela familjen mår bra, men det går inte.
Jag vet ju att man i Sverige funderar en del över det där så kallade livspusslet (i övriga Europa hinner man inte fundera över det, det ska bara lösas), som en av mina tweeps hävdar är en livets rubiks kub i Frankrike.
Det känns för en svensyska i exil som att det är superenkelt att jobba och ha barn i Skandinavien (med mamma- och pappaledighet, barnbidrag, tak i dagistaxa, dagisplats överhuvudtaget, VAB och etc etc), men så enkelt är det naturligtvis inte.
Hur löser ni detta? Springer som skottspolar dagarna i ända och bollar över barnen till varandra (vi är lite på den nivån) eller hur gör ni?
90 kommentarer:
Barnen lämnas på förskolan 7.30, de äter frukost där i lugn och ro. Sen hämtas de endera 15 eller senast 16.
Om vi INTE hade dagis skulle vi nog bara mötas i dörren jag och min sambo; han jobbar skift så vi skulle få turas om att jobba förmiddag/eftermiddag.
Jag hoppar över långa lunchraster och knaprar på så sätt in en timme på "kontorstiden 8-17"
annars skulle barnen hämtas 17.30 typ.
Åh, vi är inte där än... en utav oss är alltid hemma än så länge. Jag bävar lite. ÄVEN om förskolan och hela det svenska systemet är fantastiskt så vill man ju gärna TRÄFFA SINA BARN OM DAGARNA.
Tänker jag...
...men det blir säkert bra. Dock kommer vi inte att jobba heltid, nån utav oss när det är dags. Vi lägger oss nog på 75-80%.
Den som lämnar hämtar inte. Om jag har hämtning sticker jag tidigare till jobbet. Båda är oftast hemma å äter middag tillsammans....med barnen alltså. Kidsen går ca 8-16 på förskolan. Vi har turen att kunna välja mellan vilka klockslag vi arbetar så länge vi gör våra timmar. Inte alla förunnat alls. Tänker dok ibland att 75% kanske vore rimligare. Efter nästa bebis kanske ;-)
Vi jagar... Det är ett j-a(!) pusslande med tider och skjutsande hitodit! Om dagis var idag som när vi var små hade jag varit helt ok med att hon var där längre dagar, men de är 18 barn under 2 på 3 pedagoger... Och visst finns det vab men det är en stressfaktor när man har ett jobb som bara lägger sig på hög när jag är borta, och heltid betyder ofta minst 8-17 och två timmar hemma på kvällen. Plus restider. Så nej jag känner inte heller någon där båda jobbar heltid och familjen mår bra :)
Men det beror ju också på vad man jobbar med och vart man bor. Och det är ju på intet sätt kvinnans ansvar att ensam lösa.
Och ibland kanske vi arbetar lite hemma på kvällen också. Mest Maken, ibland jag.
Tja, flexibla arbetstider, en gemensam kalender på kylskåpet där engagemang utöver det vanliga skrivs in samt att inte ha en så hög ambitionsnivå är nog lösningen tror jag. För oss är det så iaf. :o)
Det underlättar förstås att jag har en förstående arbetsgivare som tillåter flextid och jobb hemifrån ibland, min man jobbar hemifrån en del så han kan hämta/lämna mest och att lillan trivs så bra på förskolan att vi inte har nåt dåligt samvete över att hon får rätt så långa dagar där. Vi köper dessutom en hel del tjänster som städning varannan vecka och matkassar för att spara in på tid som vi kan ägna tillsammans på att umgås. Man får kanske släppa på kravet att vara den "perfekta" mamman i omgivningens ögon liksom och istället vara good-enough.
Ungefär som Cissi säger. Hyfsat låg ambitionsnivå på pifferi inom livets alla områden och så en flexibel arbetsgivare eller två;-) Och man måste, måste, måste ha synen att allt hemjobb är bådas jobb så att man inte hamnar i det där kvinneriet med deltidsjobb och nästan allt ansvar för det dagliga där hemma. Huvva.
Dessutom: Det är helt normalt och inte ett dugg fult att ha ungarna på en bra förskola till fem. Man måste inte hämta tre. Tycker det verkar finnas en sådan hämtningshets nu för tiden.
men alltså att hämta 17? I frankrike ses det som tidigt? Vore ju underbart att bägge jobbar och kunna hämta 17. Här skulle det nog snarare vara 19.
Jag lämnar mellan 07.30-07.45 och maken åker t jobbet tidigt (han är på plats före 07) Han hämtar kl 16. Vi bor och jobbar i stan och har ett barn - planerat så eftersom vi vill ha ett någorlunda okomplicerat liv.
Ska tilläggas att vi har lyxen som ngr andra här att jobba väldigt flexibelt. Kommer o går som vi själva vill, nästan. Jobba hemma kan vi också göra i viss mån vilket har sparat vab-dgr.
Jag tycker så många lägger sig på en så hög levnadsstandard att det går ut över barnen. Det är INTE bra för små barn att ha långa dagar på dagis. Men så många har flera miljoner i lån, två tjusiga bilar, städhjälp, dyra semestrar, dyra kläder, etc... Och en 18 månaders 8-9 timmar om dagen på dagis. Obegripligt tycker jag. Man SKA ha dåligt samvete då för det är rent åt helsike fel prioriterat. Tycker jag och övriga utbildade inom barnpsykologi. (Googla tex på "förskolan för de allra minsta - på gott och ont") ....det fins en benämning på de som saknar samvete och övriga sticker bara huvudet i sanden. (Statistik på barn och ungas ökande ohälsa talar sitt tydliga språk, i direkt korrelation till när maxtaxan infördes och barngrupperna exploderade. Övriga Europa härmar ju Sveriges koncept med dagis och ohälsotrenden går att samma håll. Små barn behöver sina föräldrar mer än nån timme här och där.) Det är en så sorglig utveckling. Och framåvända vagnar på det.... Kommer resultera i en empatilös och narcisistisk generation.
Hälsningar Anna
P.s lät lite hårt ser jag nu. Är medveten om att vissa inte har något val. Jag pratar om de som har det. Och oavsett bör man sätta sig in i små barns utveckling.
//A
Jag har inga barn själv men....kanske har rätt till åsikt ändå? Min syster har tre barn. Hon hennes man jobbar jättemycket. Barnen hämtas av farmor och farfar en gång i veckan så det är ju bra. Men jag tror man ofta glömmer något...
Att barnen saknar sina föräldrar. Min systers äldsta sa att hon skulle ringa BRIS här om dagen om inte föräldrarna slutade prata jobb runt middagsbordet, inte för att jag tror att hon menade det på högsta allvar men det fick mig att tänka på hur tråkigt jag tyckte det var när mina föräldrar jobbade långa dagar. Avskydde när de var på konferenser och jobbmiddagar. Älskade när de hämtade mig tidigt på dagis.
Såklart det kanske inte är ett val för alla, men om möjligheten till att jobba mindre finns så kanske det är värt det. För barnens skull.
Anna, jag vägrar tro att de flesta som är utbildade inom barnpsykologi uttrycker sig så kategoriskt, svepande och faktiskt kränkande som du gör i din kommentar.
Hmm jag är mammaledig just nu och sedan kommer jag vara "hemmafru" tills barnet blir större. DET är extremt tabu att vara hemmafru. Men jag kommer eventuellt studera barnkunskap deltid och ha barnet i förskolan deltid. Jag tror inte som Anna att förskola och framvänd barnvagn är enbart negativt men jag kommer försöka försäkra mig om att mitt barn kan leka med andra barn, vara social och bli självständig samt ha mycket tid och trygghet med mig. Pappa jobbar 30 timmar i veckan men kommer jobba mera senare.
I Frankrike har vâra vänners barn haft nounou eller creche sedan 6 mânader och barnen har mycket längre dagar "borta".
Ska tillägga att om vi hade prioriterat städning eller barnvakt före semesterkassa eller att spara pengar hade jag tyckt att det varit UNDERBART. Tycker bara det är positivt att man kan fâ lite andrum men vi tyckte det var lite dyrt för oss. Hade vi flera barn hade vi säkert haft städhjälp eller barnvakt. Hur bra som helst tycker jag. Tycker att man är lika bra förälder för det.
Ett par reflektioner: tänk alla som inte har möjlighet att påverka sina arbetstider. Då blir det marigare. Kanske samma grupp som i mindre utsträckning köper städning?
Annan grej: tabu att vilja vara hemma med barnen. Glad att jag bor i Frankrike i så fall.
Ja detta är ett sant ämne där mammor älskar att skuldbelägga andra mammor - som tex Anna i ditt kommentarsfält. Det FINNS ju faktiskt de mammor och pappor som bade älskar sina barn och tycker det är kul att ha en intellektuell stimulans som jobb faktiskt är för de allra flesta. Och att barn under 18 manader skulle ma daligt av att ga pa dagis är ju bara löjligt att säga. I princip dömer du ut alla länder söder om Sverige som inte har samma föräldraledighet.
För att svara pa din fraga Sara sa tror jag visst att man hela familjen kan ma bra trots att bada jobbar. Tror absolut inte att mamman ska vara hemma eller jobba deltid som lösning - det visar ju barnen en total ojämställd relation, hur bra förebild är man da för barnen?
Vi gör sa att mannen lämnar sent (vid 9) och jag börjar jobba tidigt och sa hämtar jag tidigt (16h) och mannen kan ibland jobba längre, men oftast sa behöver han inte det eftersom han jobbar statligt. Sa vi är oftast hemma alla kl.17h. Men som sagt, det är bra att ha flexibelt arbete, vissa jobba hemma dagar och tex städhjälp som är guld värt fÖr att vinna tid med familjen.
Verkar som om många inte tänker på hur fantastiskt det är att kunna välja att jobba mindre. 75 procent, 80 procent till exempel. Försök med det här och du får sparken. Och angående dagishämtningstider: om dagis i Spanien inte vore så dyrt skulle nog många fler ha sina barn på dagis hela dagarna, men hämtning blir då för många klockan 21, så här pratar vi verkligen om att inte träffa sina barn så mycket. Det är för det mesta mor- och farföräldrarna som tar hand om barnen i de fall där båda föräldrarna jobbar. Sara, det var så bra skrivet att i övriga Europa pratar man inte om livspussel, här måste det bara funka.
Jag tror att man tar ganska mycket för givet när man lever i ett land med ett system som är anpassat efter att man ska kunna ha familj OCH arbeta.
Att gå ned i arbetstid är verkligen ingen självklarhet i Frankrike, kanske lättare om man jobbar statligt? TAKET på vårt dagis låg på en avgift på 6000 kronor i månaden och dessutom går inte barnen i skolan på onsdagarna, och måste då betala för barnomsorg, ex. barnflicka.
Att jobba och kunna hämta 16 låter som en sagovärld. Många väljer ju att vara hemma med sina barn i Frankrike, eftersom barnomsorgen är så dyr, och om det ändå i slutet av månaden slutar med plus minus noll så tänker man nog att det är bättre att man själv tar hand om sina barn än att någon annan gör det. Véra började på dagis på heltid när hon var drygt 2, och vi hade det så ett år, när jag gick en utbildning. Det var tufft, för oss allihopa. Romy är 13 mânader nu, och är hemma. Jag frilansar och därför fâr jag ingen dagisplats, ens deltid, utan vi löser det med att Chris kan flexa, eller med vänner som rycker in.
Anna, du som uttalar dig om så starkt oh menar att du kan göra det eftersom du är "utbildad inom barnpsykologi". Bullshit. Om du hade läst så mycket som en enda poäng på psykologprogrammet så hade du vetat att statistik kan visa på samband men aldrig orsak.
I förhållande till din kommentar om en "narcissistisk och empatilös generation" så undrar jag om du förstått hur problematiskt och omstritt personlighetsbegreppet inom modern psykologi faktiskt är.
Jo. Jag har tidigare fått kommentarer om detta om att jag har framâtvänd paraplyvagn till mina barn, och att detta skulle traumatisera dem. Då vill jag bara tillägga att från noll till kanske elva månaders ålder har bägge varit i bärsele, nästan uteslutande, tills de blivit för tunga för att gå och bära på dagarna i ända.
Ochc inget av mina barn har velat tillbringa ens en minut i en liggvagn, och knappt i sittvagn. Tills vi vände dom framåt och de fick något kul att titta på. Men alltså, det här gjordes ju efter att jag burit dem hjärta mot hjärta i många månader. Att de skulle bli empatilösa pga detta köper jag inte. Däremot tror jag att det finns barn som sitter för mycket i vagn från tidig ålder, framåtvänd och bakåtvänd, det spelar ingen roll, små barn behöver kroppskontakt.
Det är verkligen lyxigt i Sverige. Vår son har precis börjat dagis och jag skäms nästan över att han är så liten (strax över ett år) – så är perspektivet här. Att han börjar nu har att göra med att hans pappa jobbar i Danmark, där föräldraledigheten också är lång, men bara ett år. Eftersom vår son är så liten (som svenska jag ser det) har jag gått ner till 60 procent i tre månader och sedan planerar jag att jobba 75-80 procent. Min sambos danska arbetsgivare tillåter inte att han gör samma sak, så vi får stå ut med att det blir ojämställt. Vi delade i alla fall så gott som lika på föräldraledigheten.
/Anna
Vem vill ha en mamma som gar hemma pliktskyldigast och vantrivs? Eller ett barn som ar extra kansligt och behover mer trygghet, da borde man som foralder kunna lasa in det och besluta om livsstil efter det, tycker jag. Vi bor visserligen i Frankrike men vi har helt klart kant samma press som alla foraldrar. Personligen har jag varit hemma (nastan) heltid i nara fem ar nu, med sma avbrott for frilans. For mig har det varit en personlig brottningsmatch, for en del av mig vill vara hos mina barn hela tiden och en annan del vill vara vuxen/arbetande/sjalvforverkligande etc etc. Jag alskar Frankrike for att jag har ett VAL i det har fallet. Ja, i Sverige KAN man bade jobba och ha barn, men om du inte vill jobba da? Som det ser ut idag sa ar det nastan ett maste. Som nagon sa, om man vill valja sina barn pa heltid da ar man inne pa tabuomraden. Having said that, sa fort minstingen borjar i skolan sa blir det nog jobb for mig, men bara 4/5 eftersom onsdagen ar en mysig barn- och foralderdag! / Anna
Att små barn (1-2 år) mår bättre av kortare än längre dagar i förskola och egentligen inte har så mycket större behov av stimulans än föräldrar klarar av att tillgodose med lekparker och annat fattar väl alla? Att de flesta föräldrar måste jobba för att försörja sig är väl inte heller en nyhet. Jag tycker alltid den här diskussionen blir så konstig.
Åh, angående din fråga. Ja, vi stressar och prioriterar och pusslar som alla andra. Jag pendlar och är borta elva timmar om dagen fyra dagar i veckan, jobbar ofta hemifrån en dag. Min man lämnar och hämtar nästan varje dag, vår dotter går mellan 9-15. Sen jobbar han ofta kvällar och helger och då tar jag större ansvar.
Jag vet inte om jag tycker att diskussionen blir konstig, det är bara det att det är flera personers intressen som måste tillgodoses och det blir lite komplext, kanske. Sen är det klart att man VILL arbeta, det gör nog de allra flesta, och då är det ju enklare att bo i sverige med de strukturer som finns där. Sedan kanske det är en uttjatad diskussion, men jag blev lite ställd av min väns fråga, och skrev om det. Men den var nog ganska svår att svara på?
Som Ingela säger så är det ju en lyx att ha flexibla arbetsgivare, något som verkar vara legio i Sverige? Att det är helt okej att sticka från jobbet före fem?
Annars reagerade jag på detta: Tror absolut inte att mamman ska vara hemma eller jobba deltid som lösning - det visar ju barnen en total ojämställd relation, hur bra förebild är man da för barnen?
Jag förstår vad du menar, men att samtidigt visar man ju också sitt barn att man kan varva ned och prioritera familj och relationerna med sina barn. Att vara en "förebild" som är borta hela dagarna och visa att arbetet är det allra viktigaste, hur bra är det? Jag är övertygad om att man kan vara hemma med barnen och ändå vara en "god" feministisk förebild. Och tvärtom, förstås.
Jag förstår inte "skuldbelägga mamma" kommentarerna. Såklart har pappor samma skyldigheter och bör känna sig ännu mer skyldiga (i väldigt många fall) till att barnen går långa dagar. Om de inte gör det är ju det en separat diskussion. Faktum kvarstår och jag uppmanar alla att läsa på. Jag är medveten om att jag uttrycker mig kategoriskt men utrymmet här är begränsat. //anna
Vi gör så att min man sköter om barnen på morgonen, och får iväg dem till skolan och dagis till kl nio. Då har jag redan varit på job sedan sju, och då kan jag gå tidigare för att ta eftermiddagspasset vid 15-16-tiden. Varannan vecka jobbar jag halvtid (de veckorna sonen är hos oss, och slutar tidigt på skolan – eftis är för stökigt och stressigt för honom tycker jag), och varannan heltid – vilket ger 80% allt som allt. Skulle inte funkka om inte jag hade en flexibel arbetsplats. Jag tycker själv det är rätt optimalt för barnet med 6 timmar på dagis, men det är ju inte så lätt att fixa alltid. Jag hade själv en hemmamamma när jag var liten, och tyckte det var superskönt att ha henne där, närvarande och tillgänglig och trygg. Själv kan jag inte erbjuda det åt mina barn, men försöker ändå priorisera familjen framom jobbet – dvs vara så mycket med barnen som möjligt och så lite på jobbet som möjligt, haha!
Vi har en period nu med några månader då båda jobbar heltid innan bebis nr 2 kommer. En ansträngning vi bestämde oss för att göra tillsammans för att få lite högre föräldrapenning (i Frankrike som jag tillhör så räknas de 3 sista månaderna).
Och det är ett pussel. Mannen lämnar då förskolan ligger nära hans jobb. Jag jobbar hemifrån och börjar så fort de är utanför dörren. Hämtar två dagar i veckan vid 16, och då blir det stressigt på jobbet och jobb på kvällarna. Tre dagar i veckan har vi en "barnflicka" som hämtar efter lunch. Då sover A ute i vagnen i parken, sen blir det utelek, hem för att äta mellanmål och lite innelek innan jag är klar vid 16.
När allt rullar på så funkar det ganska bra. Men mannen reser ofta, och när jag måste hämta och lämna så spenderar jag två timmar totalt som jag måste jobba ikapp nån annan gång (kväll eller helg). Och alla dessa förkylningar och höstblåsor.. Jag har ingen vabb så då hjälps vi åt så gott vi kan.
Vi har så gott som ingen tid för någonting annat under veckorna. Har låga ambitioner på vår egen middag och är i säng vid 22 för att orka. Men vi har tur och bor i ett land där man kan köpa service billigt - så städning betalar vi för. Och strykning.
Så mest går Amaya från ca 8.30/8.45-16.00. Hon trivs och det går över förväntan, men det är en trött lite tjej som jag får med mig hem.
Jag har även spritt ut många av mina semesterdagar så att hon inte ska få för många 5 dagars veckor, utan i alla fall en långhelg i månanden minst.
Men det här med framåtvänd vagn? Är det verkligen en sån stor grej? Det är bara i Sverige som jag nånsin hört nåt om det. Skulle stor del av europas befolkning vara empatilösa då eller?
Vet att vi hör till minoritet men eftersom jag är så kallat funktionshindrad har min man kunnat ta ut hela föräldraledigheten. Han jobbade när vårt barn var väldigt litet och sedan dess har vi varit hemma hela familjen. I höstas började M vid 20 månaders ålder gå på dagis 15 timmar i veckan eftersom min man gått över till att vara arbetslös. Hon älskar det! Och trots att vi har så sjukt lite pengar (just nu ca 10 000 kronor per månad) att leva på är jag otroligt tacksam att vi kan vara tillsammans så mycket. När min man börjar jobba kommer mycket förändras, både bra och dåligt, och det är jag som kommer anpassa mig. Om det går ska han ändå jobba deltid för att vi vill verkligen ha tid tillsammans.
Vi som nyligen flyttat från Frankrike till Sverige tycker att vi har det jättebra! I Frankrike var jag hemifrån 7-19 varje dag och min man snäppet längre. Vi löste det med dagis/skola och au pair. Nu är våra barn på förskola/skola 7:45 till 16:45. Vi vann tre timmar med barnen per dag på flytten! Och då har vi inte ens räknat in VAB och föräldraledighet. Det är svårt att inte känna att det är enkelt att ha barn i Sverige!
Vad gäller hämta-tidigt-stressen, så är vi helt okänsliga för sådant. Varför lägga energi på att ge varandra dåligt samvete? Vi är nöjda med vårt liv och hoppas att andra är nöjda med sina.
Finns det ett speciellt ställe i helvetet för föräldrar som inte stöttar andra föräldrar?
Tack Hanna för dina kommentarer. Det absolut sista vi behöver är ytterligare skuldbeläggning. Många har helt enkelt inget val.
Flera av mina vänner som är ensamstående mammor har ett rent helvete och de har ständigt ständigt ständigt ett dåligt samvete för att deras barn alltid är längst på dagis. Och när det kommer hem är de så trötta att de inte orkar vara perfekta föräldern hemma också. De försöker bara överleva. Och det går finfint. De har underbara glada ungar fulla som är fullamed empati och livslust. Inget fel på dem alls trots att deras mammor är "tröttare" än andra föräldrar. Vi vänner runt omkring hjälper till så mycket vi kan men det är självklart så att dessa barn oftast har längre dagar än alla andra.
Jag tror det går bra för de allra flesta vare sig man är korta eller långa dagar på dagis. Även när det finns två föräldrar.
Förlåt, jag menade inte att någon som kommenterat här var konstig och absolut inte din fråga, Sara. Jag tycker mest det är så tråkigt att den här diskussionen så ofta handlar om att andra gör fel. Att det ju handlar om nån slags kompromiss mellan barnens bästa, föräldrarnas behov av försörjning och stimulans och att man ju får förutsätta att människor gör vad de tror är bäst utifrån sin familj.
Nej, det är sant. Men det verkar ju vara så med mycket som rör barn och föräldrar och uppfostran och det ena med det tredje. Egentligen finns det väl lika många "rätt" sätt som det finns familjer?
Det som blir snett är väl egentligen att det här är ett lyxproblem, att kunna välja? Sedan väljer man ju olika, och det verkar som att det finns lite oförståelse/missunnsamhet/avundsjuka/perplexitet inför andras livsval, eller att man inte är helt säkert på att man själv valt rätt och då försvarar sina egna val med att säga att andras är "fel". Kanske.
Och lite perspektiv: Att hämta "tidigt" i Frankrike är att hämta före 17. Kommer man 15 får man banne mig inte hämta nån unge, då äter de mellis eller sover siesta. :D
Dvs jag tycker varken att vi ska skuldbelägga någon eller låtsas som om tio timmar på dagis är toppen för en liten plutt. Utan helt enkelt se att det för många är enda sättet.
Ledsen att jag var otydlig inledningsvis.
(själv har jag en 1,5-åring som varit ledsen på förskolan igår och var jätteledsen när jag åkte i morse och det känns jättetufft att inte komma hem förrän 21 ikväll och åka tidigt imorgon igen, även om det är mitt "val". Känner inte direkt skuld utan mer en smula sorg, vet att hon hade velat vara med mig idag och att jag "väljer" bort henne känns hemskt)
Min kille avskydde bärsele i början, eller att samsova, men älskade vagn, babysitter och babyskydd. Okej jag helammade och han fick den närheten tills han fick tänder. Allra nöjdast är han fortfarande när han sitter framvänt i vagnen. Nu gillar han bärselen med -men bara framvänd! Tror det beror lite vilken unge man har :o) Han ville väl vara med och titta eller satt obekvämt. vi funderade över att köpa ett annat märke men när vagnen fungerade som sömnpiller varför inte vara nöjd med det. Han hade ingen separationsångest tills han var 11 månader. Nu däremot är han klängig och vi släpar 11 kg i bärsele av och till.
Men precis Sara! Kommenterar från mobilen, därav mina hopp. Jag tror att få skulle säga till bekanta som inte har möjlighet att välja (som vänner som är ensamstående) att de gör fel, det är lättare att tycka saker på nätet och då prata om "folk i allmänhet".
I Sverige har man ju lagstadgad rätt att gå ner till som minst 75 procents arbetstid med barn under 8 år. Därmed inte sagt att ekonomin/ambitionerna går ihop sig för alla så att det är praktiskt möjligt att göra det. Men lagen gör såklart att arbetsgivarna måste vara "flexibla" när det kommer till föräldrar.
Jag känner mig oerhört priviligierad och inte sönderstressad som mamma till en tvååring. Jag arbetar 80 procent, min man heltid (kortare än 40 timmar i veckan, nästan aldrig övertid). Vårt barn är på förskolan ca 9.30-16 och älskar det. Vi är inte jättehögavlönade men har så vi klarar oss, och kan ändå bo i Stockholms innerstad med relativt korta resvägar mellan jobb, bostad och daghem. Kort sagt älskar jag det svenska systemet men inser att det inte är såhär smidigt för alla föräldrar i Sverige, bara för att det råkar vara det för oss.
Och, jag tror att empatilöshet kommer sig av helt andra saker än hårt arbetande föräldrar. Faktiskt.
E: Amen på det. Och LAGSTADGAT att man får jobba mindre? Det visste jag faktiskt inte. Mina franska vänner kommer att titta misstänksamt på mig när jag berättar det, precis som de gör när jag berättar om VAB, föräldraledighet etc.
Jag har inte perfekt insyn i det franska socialförsäkringssystemet, precis som du som varit borta länge, Sara, inte har koll på alla detaljer. Men jag kan ju se förmåner hos er som vi definitivt inte har i Sverige. Subventionerade eller rent av gratis gymkort för socialbidragstagare/arbetslösa, billiga biljetter till teater och annan kultur, gratis åkkort på metron i Paris, bostadsbidrag, gratis sjukvård, terapi osv.
Politik är att välja. Av någon anledning har de flesta länder hittills inte valt att satsa på utbyggd och bra barnomsorg och rättigheter för yrkesarbetande föräldrar att även kunna vara just föräldrar. Till det finns ju jättemånga orsaker men det är klart att det är en stor kostnad att ta, särskilt nu i svajiga konjunkturlägen och en viss brist på ideologi partout - annat var det liksom på 60- och 70-talet. För att inte tala om seglivade föreställningar om mannen som försörjare och kvinnan som väktaren av hem, barn och hushåll.
Det var även den svenska arbetarrörelsens ambition ganska länge, men det berodde ju på att man kom från en eländig tid där arbetarklassens kvinnor oftast var tvungna att arbeta och lämna barnen mer eller mindre vind för våg.
Hur ser skolsystemet ut, i detalj? När börjar barnen i maternelle? Hur långa dagar? Lediga onsdagar? Återgår de flesta mödrar till sina jobb då?
Men Sara, man har lagstadgad rätt till deltid även i Frankrike. Arbetsgivaren får inte neka om man har barn under 3 år. Det enda som krävs är att man har ett års "ancienneté".
Ja, precis Hanna. Jag jobbar på ett företag (franska rivieran) och 60 % av mina kollegor som har barn jobbar deltid (mest 80 %).
Det är självklart också möjligt i Frankrike att jobba 80 % !! Det är kanske bara svårare att jobba deltid när man jobbar på ett litet företag.
Och arbetstider kan bli olika i Frankrike, till exempel slutar jag jobba kl.17.30 måndag till torsdag och 16.30 på Fredag (och jobbar heltid. Man slutar jobba kl. 19.00 när man jobbar som säljare in en affär för exempel..Jag tror att det är samma i Sverige, där man kan även sluta jobba senare när man jobbar på en affär ...
Fabienne
Mm, absolut. Admettons att lagarna finns och är lika, är det ändå inte så att de underbyggda strukturerna skiljer sig åt? Att det är accepterat i Sverige på ett annat sätt? Jag har vänner i Frankrike som inte vågar ta ut mammaledighet eftersom de är rädda för vad som händer på jobbet. Exempel ur verkliga livet: Att komma tillbaka till jobbet och se att man halkat ned ganska kraftigt i hierarkin och förlorat arbetsuppgifter.
Cruella: Barnen börjar vid tre, de flesta, för 3 år i la maternelle. Det finns nog en del mammor som slutar jobba 3 år, fram till skolstarten (det har man möjlighet till, om man har jobbat ett visst antal trimestrar), men de flesta tar nog bara sina 3 månaders mammaledighet, sedan är det rubiks kub som gäller.
Det är ledigt som gäller på onsdagar, i alla fall fram till nästa höst, Hollande har infört femdagarsvecka, men det är nog en övergångsperiod för kommunerna på i alla fall ett år. Véra går i skolan från 08.20 till 16.20, från 6 års ålder har de längre dagar och ganska mycket läxor.
I anslutning till skolan finns även la garderie, för de barn vars föräldrar inte kan komma till halvfem, och de stänger 19, tror jag.
Jag bor i Norge, här stänger barnehagen 16.30, efter det finns inget alternativ för de små. Jag fattar inte hur föräldrarna får ihop det med heltidsjobb... Iofs bara 7.5h arbetsdag här, det är ju en lyx!
Jag tror, eller vill tro, att alla har en möjlighet att välja. Jag har inte själv barn ännu men växte upp i en familj med fyra barn. Jag är äldst och det skiljer knappt fyra år på mig och den yngste. Under en stor del av min uppväxt var min pappa arbetslös, och mamma i sin tur valde att jobba halvtid efter föräldraledighete(r)n(a).
De hade sjukt små inkomster och nej, vi hade aldrig råd med någon södern-resa och köpte sällan nytt, det var alltid någon annans avlagda kläder och skor. Under samma tid renoverade de även huset vi bodde i och efter kanske femton år hade de betalat bort hela huslånet. (och det finns varken något amerika-arv eller miljonvinst med i bilden!) Ingen av oss har gått på dagis/i förskola, och ännu när jag gick i högstadiet var min mamma hemma största delen av tiden, därför att hon ville ge oss den tiden. (Hon kunde naturligtvis inte ha kvar sin tjänst utan sade upp sig).
Såklart är alla familjer olika och det är stora skillnader på levnadskostnader i olika länder (det här var i Finland).
Jag säger inte heller att det ena förfaringssättet är rätt och det andra fel (fast jag skulle inte vilja byta bort min uppväxt mot någon annans). Men... mest vill jag bara visa att om man vill prioritera sin roll som förälder framom sin karriär eller överhuvudtaget att tjäna pengar, så funkar det. Det går att leva bra på mindre pengar, det går. (och varken jag eller mina syskon har fått några men för livet av att inte gå på dagis, skulle jag tro! ;))
Eftersom min man jobbar i andra länder ungefär halva månaden, och är helt ledig under andra halvan så har vi helt enkelt gjort så att jag har huvudansvar för barn och hem när han är borta (såklart) och han när han är hemma. Jag frilansar, så när han är hemma kan jag jobba långa dagar för att ta igen. Det känns väldigt lyxigt att vi kan göra på det här sättet och funkar riktigt bra.
har inte Hollande lite viktigare saker att ägna sig at an att fa trearingarna att ga i skolan fem dagar i veckan? Fundera pa hur Frankrike ska halla sig över ytan ar en idé, kanske inte lagga ut ANNU mer pengar pa en extra skoldag for de minsta. Men det ar ju en annan diskussion....
Hollande och femdagarsveckan i skolan handlar väl till stor del om att underlätta för kvinnors arbete? Det är helt enkelt en gammal och numera besvärlig ordning med dessa lediga och halvlediga dagar. Till och med konservativa Tyskland frångår väl sina halvdagar för yngre barn snart, i alla fall diskuteras det. Jag tycker det känns väldigt viktigt, jag.
Fast det där med att verkligheten är annorlunda än lagarna - så är det ju i Sverige också visst kan du vara ledig, vabba och jobba deltid men det påverkar ju din ställning på arbetsplatsen, lön osv. Arbetsgivaren kan inte neka men de kan ogilla.
Cruella, jag tror att de vill infora 4.5 dagar i veckan i skolan fran primaire, dvs fortf en halv onsdag, och i vissa fall en halv lordag istallet for halv onsdag (DET ar val anda att se bakat?). Tydligen ar det for att barnen har for langa dagar nu och for mycket press under dessa fyra dagar. Det ska bli fler men kortare dagar och mer mojligheter for 'activités periscolaire' (bra i och for sig). Men jag undrar om det blir nagon storre skillnad for foraldrarna, om dagarna blir kortare men fler? Man maste ju ha extra barnvakt alla dessa dagar da, istallet for kanske som nu bara pa onsdagarna (om man har tur), och vad hander med helgen for barn familjer? Tydligen finns det idéer om sommarlovet ocksa, att korta det sa skolan snurrar hela aret. Har i Frankrike gar barnen ju bara 6 veckor i stoten, sen ar det 2 veckors lov, hela aret, brutet med ett langt sommarlov. Kanns inte som den reformen ar jatte-urgent just nu...
Jag har akdrig upplevt att vanner inte kannt att de kan ta mammaledigt. Oc inte jag heller! De flesta jag kanner har dessutom foljt upp med en conges parental. Utmaningen dar handlar mer om att fa det att ga ihop ekonomiskt, inte att det inte funkar med jobbet. Har aven en hel del kollegor som har onsdagar ledigt och det ar inget konstigt med det faktiskt.
Ar det kanske annorlunda i storstaden?
Jag tycker faktiskt att man har helt ok rattigheter i Frankrike, aven om lite mer VAB skulle vara valkommet. Tycker svarigheterna mer ligger i det ekonomiska och att faktiskt fa en plats i barnomsorgen t.ex.
Att det är stor skillnad på Paris och province, det är jag helt övertygad om! Men alltså, att få dagisplats är en parcours de combattant. Plus skitdyrt.
Jag håller nog med om det ekonomiska: Vi levde länge på en inkomst, nu lite mer, men det känns som att vi har lärt oss mycket av det. Och PRIVILEGIET att kunna vara hemma länge med sina små, för mig är det värt det.
En fråga bara. När lämnas barnen i Frankrike ca? Här öppnar många dagis 06.30 och 07.30 är nog de flesta på plats.
... För det är ju skillnad att hämta 17 om barnet varåt på dagis sedan 07 jämfört med om hen varit där sedan 09.
Dagisen öppnar klockan sju, oftast. Skolan börjar vid 08.20 men "la garderie" öppnar sju för barn som har föräldrar som jobbar. En hel del barn har faktiskt 12-timmarsdagar, det är mycket!
Jag har upplevt på mina arbetsplatser att det varit obekvämt att "vabba". Har flera gånger kännt att jag velat säga när maken varit hemma och vabbat bara för att visa att det inte är jag som kvinna som alltid varit hemma när barnet blivit sjukt. Men så har aldrig min karriär kännts lika viktig som tiden med mina barn i och för sig.
Sen undrar jag hur det är i Frankrike med aktiviteter. Här i Sverige (stockholm) måste man ju hämta vid 16 nästan för att hinna till fotbollen eller dansen som för oss oftast börjat vid 17-tiden. Och då har våra barn ändå haft 1-2 aktivitet var, så vi har inte anmält dem till 100 olika.
När min make var lite och bodde i Frankrike sa han att aktiviteterna ingick på skoltiden (sen eftermiddag) på något sätt?
Sen säger jag nu med glimten i ögat att man måste ta med vinterstrulet i beräkningen snart... försenade/uteblivna pendeltåg, långa bilköer i snömodd som också påverkar längre dagar .... ;-)
Jag tror att denna diskussionen blir sa infekterad just därför att alla maste försvara sina egna val med att säga att andras val är fel - precis som du sa Sara. Men personligen sa tycker jag fortfarande att det är fel att det alltid är mamman som är hemma med barnen och ytterst ytterst sällan pappan. Det är liksom det uteblivna valet som jag tycker är snedvridet - för helt ärligt - hur manga pappor stannar hemma pa heltid när barnen är sma? Och alla mammor som stannar hemma pa heltid/deltid när barnen är sma - varför just ni- varför delar ni inte lika med pappan? Vi försöker köra 90% var, just därför att vi vill visa vara barn att vara jobb är precis lika viktiga och vi tycker BADA tva att det är ett privilegium att vara med barnen. Sen att arbetsgivarna tittar snett för att vi tar ut den rätten att jobba 90%, det far vi ju ta under denna tiden. Jag har ocksa kompisar vars barn har 12-timmars dagar och de barnen är glada, empatiska och trygga. Tror som E tidigare sagt att barnen inte paverkas i sa stor grad av langa dagar/alt. vara hemma som sa manga tror.
Sara,
bor i USA och när vi fick vår dotter så stannade min hustru hemma (prövade tre månader med bägge på dagis,katastrof). Dyrt samt att hustrun mådde väldigt dåligt av att lämna dem samt hennes jobb som chef var krävande med en fruktansvärd arbetsgivare.
Hon stannade hemma i fem år och har nu jobbat sedan 1 1/2 år. Hon lämnar vid skolbussen 07 och jag hämtar vid skolan 17 (after school program) och sedan tar jag dem till diverse aktiviteter (hustrun plockar ibland upp på vägen hem) och läxläsning med middag färdig när hon kommer hem.
Detta räddade oss då vi ej har våra familjer här, lite knapert ekonomiskt ett tag men vi har egentligen mer saker än de flesta ens vill ha.
Hustrun jobbar inom samma yrkesområde men vägrar ett chefsjobb igen för att få mer tid med barnen.
Jag äger mitt egna företag med 19 anställda, mycket jobb och ansvar men samtidigt flexibelt då jag inte avskedar mig själv. Flexibel arbetsgivare är ingen norm här i södra USA.
Isabelle: Osäker på det. Jag vet att många har sina aktiviteter på onsdagar, när det inte är skola (Veras dans exempelvis), eller vid halvsex, efter skolan, men då är det ju brådis! Jäkla otyg det där, med aktiviteter att anpassa sig till. ;)
Anonym: Som direkt svar på sin fråga: Jag har stannat hemma med barnen därför att a) det inte finns pappaledighet i Frankrike, och b) C har haft fast jobb och jag frilansat. Vi har inte haft något val i det fallet, faktiskt.
Anonym: SUperintressant med exempel från USA! Har förstått att det är långt från det skandinaviska "mjukis-systemet". Véra som är fyra nu, gick heltid på dagis ett år när hon var 2. Och jag såg att hon mådde dåligt av det, det var för tufft, och det ledde till att jag mådde dåligt, och satte jobb inom parenteser. Det är så kort tid de är små, vill vara närvarande då!
Förresten, wow, vad roligt med alla infallsvinklar och åsikter. Inget lätt ämne, detta.
Lite pâ samma tema ,alldeles färsk forskning: http://forskning.se/nyheterfakta/nyheter/pressmeddelanden/balansmellanarbeteochfamiljbadepolitikochprivatsak.5.3a187a4f13b3b6db4678b.html
Här kommer också en länk till lite på samma tema, eller ett litet sidospår, men tidningen ska under de närmsta veckorna skriva om den sk "föräldrafällan", med bla lönegap, hur man både får vardagen att gå ihop, karriär etc.
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/lonegapet-mellan-konen-som-bestar_7702728.svd
Klart manga infallsvinklar. Du svarade, Sara, pa fragan om varför det är du som är hemma och inte din man, med att det inte finns pappaledighet i Frankrike och att han har fast jobb och inte du. Men det jag menar är att det alltid finns anledningar, men ingen som verkligen haller i längden. Jag menar att mammaledigheten i Frankrike är väl bara tre manader? Resten av tiden som du varit hemma da? Oftast är ju argumentet att det inte är ekonomiskt för mannen att vara hemma, men da faller ju hela det andra argumentet som hemma mammor ofta tar fram, att ekonomin inte betyder nagot, att de orange kuverten för pensionen inte är nagot värda i jämförelse med att vara hemma med barnen och att man kan leva knapert. Visst, det kan man ju göra, men varför funkar aldrig det argumentet när man pratar om varför papporna aldrig är hemma heltid - inte bara under de fa pappadagarna, utan de aren som barnen är sma? Varför är det bara mammorna som ska skuldbeläggas för att de vill ha bade och och inte papporna, som aldrig ens sätts i den situationen. Länken som isabelleg visade är ju väldigt intressant just när det gäller jämställdhetsfragan.
Intressant i vilket fall som helst att läsa olika lösningar eller icke-lösningar till livspusslet.
Vadå inte håller? Vi måste ju ha pengar? Och jag har inte ens varit berättigad till 3 månaders mammaledighet i Frankrike eftersom jag jobbat i Taiwan när vi flyttade hit och Véra föddes.
Inte ett öre har jag fått i föräldrapenning, men C har jobbat. Hade vi bott i Sverige hade vi eventuellt gjort annorlunda, det är svårt att svara på. Men eftersom du nämner det: Jag ligger SÖMNLÖS på nätterna och tänker på min pension, och på mitt höga studielån.
Himla intressant att läsa om allas åsikter. Och länken till SvD-artikeln är också bra. Ang den så citerar jag:
"Fler högskoleutbildade kvinnor kommer att bilda familj med män som inte har en högskoleutbildning. Om lönen har betydelse för familjens beslut, kommer kvinnor att göra karriär i större utsträckning, säger Håkan Regnér"
Precis så tror jag det är och blir. För min egen del är det precis så. Vi har bara en dotter sålänge (och jag hoppas på fler barn) men i vår familj är det jag som är högutbildad, gör karriär och höginkomsttagaren. Det har såklart påverkat hur vi valde dela upp föräldraledigheten, hur vi fördelar VAB och vem som hämtar/lämnar mest till förskolan. Vi delar mycket 50-50 men en sak man inte kommer ifrån och nåt som sällan nämns i debatten är den biologiska faktorn. FÖr hur mycket man än delar på föräldraskapet och allt som hör till kan min man inte vara gravid och bära barnet, det är ju jag som måste göra det i 9 månader. Nio månader som kan vara fyllda av smärta, illamående och trötthet samtidigt som jag måste vara på topp och prestera på jobbet, ta hand om mitt barn och mig själv. Sedan den första tiden är man också medtagen och vill spendera tiden med bebisen så vi kommer inte ifrån att ca ett år (graviditeten + första tre mån med bebis) är vikt för kvinnan och att göra karriär samtidigt blir svårt då. Hur löser man det då? Det är ju inte direkt som att jag vill anlita en surrogatmamma pga detta.. ;-) Min poäng är, att i viss mening är det alltså att kvinnor måste göra ett val, mellan barn & karriär, iaf detta året. Ett år per barn blir ett år mindre att göra karriär på rent krasst.
Sara, jag haller med. Jag ar jattefor jamstalldhet men ibland maste verkligheten ga fore idealismen = man maste ha pengar for att overleva. Man far helt enkelt gilla laget och sen forsoka ratta till situationen sa snart man kan.
Forresten, sa fick jag ett litet pensionskuvert av franska staten, dar det stod att jag 'tjanat in' x-antal 'pensionspoang' pa att vara hemma med mina tva barn. Barnomosorgen ser ju lite annorlunda ut har, men man far ju faktist pensionsstod och skatteavdrag om man vaktar sina egna barn. Och man far en garanterad pension (hogre an allmanna pensionen) om man har minst tva barn som man varit hemma med nar de var sma. Jag tycker inte att mina hemmaar varit bortkastade.
Sara, jag ifrågasätter naturligtvis inte era val i livet, men du måste ju hålla med om att det är just *val* ni har gjort. Ni är båda två högutbildade, men har valt att flytta till ställen där din man fått jobb. Hade ni valt att bosätta er i Sverige, så hade det kanske varit du som haft fast jobb?
Det är naturligtvis helt irrelevant att diskutera vad enskilda familjer gjort för val. Det som är intressant är att se vilka val som uppmuntras genom samhällsstrukturer, ekonomiska förutsättningar och tradition. Och kanske hur man undviker att välja: Hur skall strukturerna se ut för att man skall kunna dela lika både på karriärmöjligheter och på förmånen att tillbringa tid med barnen?
Jätteintressant diskussion som förs här inne.
Jag är gravid med vårt första barn nu och jag vet redan att det är jag som kommer att ta den största föräldraledigheten. Vi bor i England och här finns ingen pappaledighet, så är det med det. Jag kommer antagligen vara hemma ganska länge då vi tacksamt kan leva på en lön. Dagisavgifter går upp till 20 000 kr i månaden i det här landet så det är inget som alla har som alternativ.
Min man tjänar mer än fyra gånger så mycket som jag någonsin har gjort. Jag vet faktiskt inte om det har något att göra med att han är man och jag är kvinna. Det har väl mer att göra att han har valt en karriär där det finns mycket pengar just nu? Jag jobbar med alkoholister och drogmissbrukare (terapeut), han jobbar med att utveckla apps till smartphones. I mitt yrkesområde finns inga pengar att tjäna, en man skulle inte tjäna mer i mitt jobb än vad jag gör. Så i vårat fall handlar det inte om kön utan om individuella val. Jag skulle väl också kunna söka mig till jobb där pengar finns på ett annat sätt men har gjort ett helt medvetet val att inte göra det.
Därför är inte det valet så himla svårt. Pappaledighet finns inte i det här landet. Min man trivs superbra med sitt jobb och har en lön vi båda kan leva på. Jag är utbränd, tjänar skitdåligt och är mer än redo att lägga den energin som jag har lagt på ett jobb på något helt annat. Jag har faktiskt tappat det lilla intresset jag någonsin haft för att göra karriär. Det är klart jag kommer att arbeta jag med så småning om, men jag hoppas kunna lägga det största fokus på vår familj.
Det låter kanske bakåtsträvande och konstigt i svenska ögon. Men mina föräldrar jobbade ständigt när jag var liten. Jag var ensam alldeles för mycket och jag avskydde det. Det sista jag tänkte på som barn var jämställdhet, jag ville bara ha en av mina föräldrar hemma lite oftare.
Maste bara kommentera om det har med langa dagar pa dagis: Mina foraldrar ar bada lakare och vi blev alltid lamnade forst och hamtade sist.
Min mamma pratar fortfarande om detta och har daligt samvete for det, men vi visste val inte annat. Jag hade varldens lyckligaste barndom och reflekterade inte over hur lange jag var pa dagis eller inte. Saklart. Manga barn alskar ju dagis och alla vanner som finns dar. Dom vill val inte umgas med sina foraldrar hela tiden.
Samma har, Anonym. Mina foraldrar hade ocksa yrken som kravde langa dagar pa dagis. Min syster och jag, och ett till syskonpar (foraldrarna ocksa lakare) hangde alltid pa laset pa dagis pa morgonen. Jag minns fortfarande den 'harliga' kommunala frukostgroten med industriellt appelmos(!) Sen var vi sist kvar pa kvallen och fick sitta med stangande 'froken' (numera forskolepedagog) i personalens rokrum och vanta pa att bli hamtade, alltid for sent saklart. Det var Stockholm pa sent 70-tal det! Precis som du ovan, jag och min syster har bara harliga minnen fran dagis. Vad jag minns kande jag inte heller att dagarna var for langa. Jag skulle mer an garna vilja att mina barn fick en liknande barndom som jag sjalv hade.
Även dom val vi gör som vi kallar individuella har ju visst med kön att göra, el skulle det vara en slump att kvinnor gör det individuella valet att tjäna lite i omsorgsyrken och män som individer väljer karriärsjobb och har självförtroende nog att nå långt? Kanske är vi biologiskt predestinerade att gilla olika eller så påverkas vi att välja efter kön.
Jag har inte hunnit läsa igenom alla era kommentarer men kan inte lâta bli att tycka att debatten är lite svensk. Jag bor i frankrike och här har vi absolut inte samma föräldraledighet som i sverige. Sâ när min dotter var 2 mânader sâ var jag tvungen att gâ tillbaka till jobbet. Det var inte kul och det var inget livsval jag hade velat gjort men när man har barn i dagens samhälle sâ är 2 inkomster ett mâste.
Hej, en av de absolut mest ödmjuka och ärliga diskussioner jag läst om detta! Vill bara göra ett tillägg om att det ibland känns som att det är ett pussel med en lösning och har man bara fått ihop det är allt klart... Så är det ju naturligtvis inte, förutsättningar ändras ju med barnens ålder, jobb, boende etc. Jag känner mig mycket lugnare nu när vi accepterat att det inte finns en generallösning utan vi planerar vecka för vecka (2 barn 2 heltid, flexibla jobb men med arbetstoppar och resor). /j
Jag tror i och for sig inte att tva inkomster ar ett MASTE i dagens samhalle. Det beror helt pa hur man valjer att leva, och hur mycket kostnader och utgifter man vill dra pa sig. Vi lever ju i ett konsumptionssamhalle men man kan verkligen leva pa mycket mindre an manga tror. Jag bor ocksa i Frankrike, med tva barn, och har varit hemma heltid i tva ar. Vi ar inga miljonarer, min man tjanar en 'vanlig' lon, trots detta har vi kopt vart eget hus och har bil och aker pa semester varje ar. Livet ar inte fett, men man kan verkligen fa det att ga runt om man vill valja nagot annat...
Sofia i England: Pappaledighet finns visst i England. Det är möjligt att okunskapen är utbredd och uttaget obefintligt, men det finns. Villkorat med avseende på anställningstid före barnets ankomst etc. och inte så himla generöst i svenska ögon, men det finns.
Cruella, ja, det ar val 11 dagar eller nat sant i England for papporna? Sa var det iaf nar jag bodde dar for 6 ar sen, det kanske har andrats? Tva veckor ungefar tog mina manliga vanner som fick barn da. Vet inte om jag riktigt skulle rakna det som 'ledighet' om man jamfor med nagot som Sverige, men det ar ju skont att papporna iaf kan fa chansen att vara med alldeles i borjan nar bebisen kommer.
Och uttaget för de svenska papporna är ju inte direkt högt det heller. 2009 tog papporna i genomsnitt 34 dagar. Alltså inte ens alla de 60 pappadagarna. Faktiskt så många som en knapp femtedel av alla pappor tar inte ut någon ledighet alls. Så visst finns det möjligheter i Sverige men hur det ser ut i praktiken är en annan femma.
Anonym, om jag skriver att vi mâste ha tvâ inkomster i vâr familj sâ menar jag precis det. Jättebra att du kan stanna hemma med 2 barn, ha bil och kunna âka pâ semester. Det unnar jag dig och din familj. Men du vet ingenting om vâr situation. Visste du tex att vi betalar en tredjedel till min mans farmor sâ att hon ska kunna fâ bo pâ ett sjukhem? Om du bor i frankrike sâ vet du hur dyrt det är. Utan Ryan Air sâ skulle jag och barnen inte kunna flyga upp till sverige en gâng om âret.
Möjligheten till pappaledighet i England och annorstädes har blivit betydligt generösare efter nytt EU-direktiv för några år sedan. Sedan gäller det att börja kräva sin rätt.
Det är klart att det är val som jag/vi har gjort, men utifrån de premisser vi har haft vid det givna tillfället.
I Sverige kan jag känna att jag behöver försvara valet jag har gjort, att jag har velat vara hemma med mina barn, och vara totalt tillgänglig för dem när de är riktigt små, och det riktigt ojämlika i detta är att en man som gjort samma val hade förmodligen inte ifrågasatts, han hade hyllats. ;)
På tal om den franska pappaledigheten så vet jag inte om så mycket har hänt, den är väl fortfarande bara 11 + 3 dagar?
Jag håller med dig Sara, kvinnor får skit för att vilja vara hemma med sina barn medans män beundras. Synd.
Samtidigt kan jag förstå det svenska tankesättet i det hela. Jag har tänkt likadant själv. När jag jobbade som nanny under mina första år i England arbetade jag delvis hos en svensk familj med två barn. Mamman i familjen arbetade inom finans och funderade på att sluta och vara hemma med sina barn i stället. När hon berättade det för mig så tänkte jag 'Neeeej', som att det skulle vara något slags nederlag för henne. Men hon var trött på att jobba långa timmar, aldrig se sina barn och betala mycket pengar för barnomsorg.
NU kan jag förstå henne, år senare. Om man har friheten och möjligheten till att tänka på flera olika alternativ en det traditionella svenska, varför inte?
Vi alla är ju alla olika.
Och Cruella, jo jag kollade upp pappaledigheten i England och den ligger på 26 veckor nu, som man får ta från den gemensamma föräldraledigheten på 52 veckor. Man får cirka £100 i veckan för detta om man är anställd, om man är frilansare som min man är får man ingenting. Därför skulle det inte funka i vår situation. Om vi bara skulle leva på min månadslön och låta honom vara hemma så skulle vi inte ens klara av att betala hyran, då min lön är lägre än vad vår månadshyra är. Rent ekonomiskt skulle det helt enkelt inte funka.
Och njä, jag tror inte min man tjänar mer pengar än mig pga sitt kön. Jag kan inte skylla min låga lön på att jag är kvinna. Jag jobbar med människor, där finns inga pengar. Om pengar hade varit viktigare för mig hade jag sökt mig till en karriär där jag visste att jag skulle ha möjlighet till en bättre lön. Och ja, min man tjänar bra men det beror mest på att han frilansar samt att hans yrkesområde är väldigt 'hett' just nu. Företag betalar hur mycket som helst för att få en bra app.
Utan att gå in på jämställdshetsdiskussionen (vilken är också viktig men jag har inget att tillägga) så visst har du rätt Sara, föräldraförsäkringen är generös i Sverige. Det var ett av skälen till varför min franske man och jag flyttade dit. Vi heltidsarbetar för övrigt båda två och jag reser extremt mycket i jobbet ändå är jag otroligt tacksam för att det går - för det hade inte gått lika lätt i det landet vi bodde i tidigare.
Sofia: det är ju fullt möjligt att det finns rimliga förklaringar för löneskillnaden mellan dig och din man - det brukar vara det på individnivå. Strukturellt däremot skiljer sig lönen mellan män och kvinnor -samma positioner och samma branscher. Mer finns att läsa här http://mobil.svd.se/c.jsp?cid=25651571&item=http%3A%2F%2Fwww.svd.se%2F%3Fservice%3Dmobile%26articleId%3D7717852&mredirectsrc=www.nliv.se //j
Det här understryker min teori: Man gör egna VAL, självklart, men dessa val beror ju väldigt mycket pâ omständigheter. I Sverige är ju utrymmet för olika val oändligt mycket större än i Frankrike, sâ är det ju. Och dâ pratar jag strukturellt, kulturellt och mentalt. Men ärligt, jag har fler manliga vänner i frankrike som hyllar pappaledighet (om den fanns) än svenska manliga vänner som gör det.
Intressant diskussion. Saken är väl den att i Sverige har vi så många större möjligheter att göra "rätt" enligt de senaste vetenskapliga teorierna än i många andra länder i och med att vår strukturkritiska matkanalys gjort att vi fått ett flertal reella möjligheter att välja.
...Sedan sitter uppenbarligen strukturerna så djupt ändå att nästan ingen väljer annorlunda.
Jag har jättemånga manliga vänner här i Sverige som tycker att föräldraledighet är fantastiskt. Tills de får möjligheten att välja själva. Då väljer de max en tredjedel av ledigheten (och då snackar vi MAX, de flesta tar bara 10 dagar-3 mån). (Så, jag tänker att det kan vara därför dina manliga vänner i Frankrike, teoretiskt, är mer positivt inställda till frågan än manliga vänner i Sverige).
Och hur gör då vi? Jo, vi delar på föräldraledigheten. Nu med andra barnet har jag kompromissat mer, och tagit mer. Det känns inte helt ok men saken är ju den att vi har så många andra normer att förhålla oss till. Karriärer (två), husbehov (och min man tjänar mest, jag är den med tidiga forskarkarriären som är en karriär men en underbetald sådan i Sverige), börjasentpåförskolan och hämtatrenormen...
Förskolan idag är sämre än vad jag förstod innan jag skaffade barn. Då trodde jag fortfarande att det var möjligt med karriär och barn, bara man inte valde de värsta konsultyrkena. Nu... ja, jag vet inte. Och jag vet inte vad man gör om man från början valt ett karriärsinriktat område, har 350 000 i studieskulder och en persona som vill göra karriär... och ha barn.
Det jag vet är att vi måste kompromissa mellan alla värden vi tycker är viktiga att lära våra barn och att vi i detta har valt att lägga tyngre vikt vid jämställdheten än anknytningsteori (till en person). Och att väldigt få barn ber om att mamman gör karriär (se Liv Strömqvists serie om att om barn fick rösta så skulle de vara kristdemokrater ;)).
Min mamma var hemma med oss. Och det var ju mysigt och sådär men det finns inte en chans i världen att jag väljer samma. Jag har idag en frånvarande far som jag ej har haft någon relation med på många år. Min mamma skaffade oss hyfsat ung så hon hinner nog ikapp med pension och så. Men, den tiden vi fick när vi var små, den var främst viktig just då, tror jag. När vi var tonåringar och ej kunde få samma kläder eller nöjen som andra barn på grund av dålig ekonomi då var det fruktansvärt. Det låter ju petitessigt som vuxen med konsumtions- och miljömedvetande MEN faktum är att det var mycket stigmatiserande då.
Hursomhelst, alla gör vi så gott vi kan för att battla de människoovänliga strukturerna. Valbara eller ej.
(Ursäkta romanen och tack för en trevlig blogg! Det var säkert jag som skrev något om en sulky någon gång som exempel på vad man tycker är viktigt här. Man blir lynchad om man bär sina barn i Babybjörn också- de icke-ergonomiska sorterna alltså ;). Barn är så otroligt centrala här och alla val ska granskas i detalj).
/J
Skicka en kommentar