Cause I can't help falling in love with you.

Sista kvällen med gänget. Mina vildungar, trasseltroll, solstrålar, mitt småfolk tar sommarlov en vecka i förväg och åker till Montpellier i morgon. Det blir skönt för dem med lugn och ro och sol och bad. Och att slippa flytten. De vet om det dock, att när de kommer tillbaka blir det till ett annat hem. Igen. En ny plats vi måste bo in oss på.
- Du vet det, va, Véra? Men det kommer att bli så bra...
- Jaja, mamma, jag vet.
Sedan fortsatte hon att läsa ur sin bok. Högt, för sin lillasyster. Hon läser det där nu. Knappt utan att staka sig.

Jag gav choklad och ett kort till hennes fröken, eftersom Véra börjar franska primärskolan till hösten, ny skola, ny fröken. Lågstadiet är avklarat med fina betyg. *stolt*
Skrev på kortet att jag är så tacksam över det här fina året som Véra haft i skolan, med skolan som en fast punkt, en konstant i all turbulens. Och hur hon blivit säkrare, modigare, stadigare och hur hon liksom slagit ut, ändå mer. Utvecklats. Och att hon längtar efter hösten och skolstarten, och det, skrev jag, är tack vare dig, Cathrine.

Ikväll fick jag ett mail av Cathrine, som var så rörd, och som bara ville säga att det gett henne minst lika mycket att arbeta med min dotter.
Och känslosam som jag är just nu var jag tvungen att gråta igen. Allt är lite rått just nu, öppet.

Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här rafflande inlägget? Oh well, att mina barn är så fina, och att det finns så mycket fina människor också.