Plus har haft dem bägge två i min säng inatt.
Trasslade loss mig från deras starka små armar och sömndoftande hår - kom fri - vid halvåtta och klädde på dem innan de vaknat.
Sedan gick vi till bageriet och kom till skolan med croissant-smulor över hela oss.
Måste försöka begränsa stressen i deras liv så mycket jag kan.
Tid, det betyder ganska lite för barn. Så jäkla abstrakt. Hur lång är en minut, en stund, ett ögonblick?
Hur långt är snart, hur långt är "länge kvar"?
Hur gör ni för att slippa skynda hela tiden och dra med barnen i vardagsstressen? Svårt, tycker jag. Känner ofta att jag hela tiden är på väg i alla måsten och tider att passa.
15 kommentarer:
Det måste ju bero på arbetstider. Hur många barn man har. Avstånd till jobb och förskola. Vi har ganska fasta rutiner. Men det tror jag de flesta har. Och vi behöver oftast inte passa en bestämd tid. Och vi är två vuxna och ett barn. Så en vuxen gör sig i ordning och den andra gör i ordning barnet. Sedan har vi halvtimmes promenad till förskolan. Först tog vi vagnen. Sedan provade vi buss halva vägen. Det var hemskt! Bussen var full. Den kom inte alltid i tid. Fastnade i bilköer. Sedan köpte vi cykel med en barnsits. Det är tungt men går jättefort. Hade vi kunnat parkera hade vi nog tagit bilen. Att barnet går hela vägen skulle ta en timme. Så det är omöjligt. Men med hjälp av cykel och flexibla tider har vi inte bråttom. Annars skulle jag kanske säga gå upp tidigare?
Det måste ju bero på arbetstider. Hur många barn man har. Avstånd till jobb och förskola. Vi har ganska fasta rutiner. Men det tror jag de flesta har. Och vi behöver oftast inte passa en bestämd tid. Och vi är två vuxna och ett barn. Så en vuxen gör sig i ordning och den andra gör i ordning barnet. Sedan har vi halvtimmes promenad till förskolan. Först tog vi vagnen. Sedan provade vi buss halva vägen. Det var hemskt! Bussen var full. Den kom inte alltid i tid. Fastnade i bilköer. Sedan köpte vi cykel med en barnsits. Det är tungt men går jättefort. Hade vi kunnat parkera hade vi nog tagit bilen. Att barnet går hela vägen skulle ta en timme. Så det är omöjligt. Men med hjälp av cykel och flexibla tider har vi inte bråttom. Annars skulle jag kanske säga gå upp tidigare?
Vi har det väldigt lätt just nu jämfört med andra och hur det kommer bli till hösten. Jag jobbar bara halvtid och har au-pair som hjälper till i morgonrushen. Har dessutom ett väldigt flexiblet jobb.
Men jag vet inte hur det blir till hösten då jag kommer jobba 80%, mannen fortfarande jobbar sina 250%, förskola från 8.00 (nu hinner jag knappt till 9.00...) Försöker förbereda så mycket som möjligt kvällen innan helt enkelt. Och alltid bäst att gå upp före barnen och göra sig klar men mina brukar vakna så fort jag ens tänker tanken...
Jag vet inte om jag har ett alldeles särdeles enkelt barn eller om hans uppväxt tvingat honom till att vara det, men han vaknar med ett leende kl 6 varje morgon och kvittrar sig sedan genom dagen. Min största stress handlar om att jag inte orkar lyssna på allt fantastiskt han berättar samtidigt som jag ska göra mat och läxor. Men stressa med honom har jag aldrig behövt göra så som du beskriver. Att klä på dem när de sover etc. Och det är jag j-ligt tacksam för, vet inte riktigt hur jag skulle hålla ihop då.
Och nu inser jag att jag inte var hjälpsam på något sätt.
Skala av allt som inte är akut, är väl vad jag skulle rekommendera. Vi har faktiskt varit tvungna att skala bort en hel del läxläsning för att istället hinna äta. Jag kan tycka att mat går före ett bra betyg.
vi är två föräldrar på tre barn så ej helt jämförbart. det tar 15min till skola dagis annat än bil är ej alternativ pga bor mitt ute i ingenstans. en vuxen är på jobbet vid halvsju och det är också den som hämtar vid ca 15.30-16. den andra på jobbet ca 8.30 och jobbar så länge det behövs, båda jobbar heltid och vi är helt nöjda med det. har även städhjälp och hämtar färdiga matkassar i affärn samt tänker att "egentid" och annat sånt får man i överflöd när barna blivit tonnisar...
jag tror allt som görs med uppmärksamhet om barnen och kärlek är bra! croissantfrukost är bra. tid och en eller två föräldrar som är nöjda och tillfreds med de val de gjort som ger trygghet är oumbärligt. du är fantastisk och kommer att lösa allt till det bästa.
Herregud, hade kunnat skriva detta själv...minus au pairen. Så härlugt just nu, men hur sjutton ska det bli i höst? Blir till milimeter förberedelse och lite mindre sömn...
Jag skulle säga att nyckeln förutom någorlunda rimliga avstånd mellan hem-dagis-jobbet är en någorlunda flexibel arbetsgivare. Jag hade det, har det inte längre. Det har gjort mina lämningsmorgnar till ett smärre stresshelvete. Men det har gått tack vare endast ett barn som dessutom ganska snabbt greppat det där med att jag menar allvar med att det är brådis.
Men nu när jag snart ska föda nummer två och inte längre måste vara på kontoret prick 08:45 varje morgon: HEAVEN. När jag senare ska tillbaka till jobbet hoppas jag faktiskt att det kanske blir till ett helt annat jobb.
Svårt faktiskt. Jag har "vanliga" kontorstider, och är väl inte mer flexibel än att jag kan bestämma om jag jobbar 8-17 eller 9-18... Just nu fixar det sig med Chris som bor i samma stad, men till hösten kommer jag att vara ensam med två barn att lämna på skolor och hämta på skolor. Och lämnar jag 08.20 kan jag omöjligtvis hämta vid 16.30. Har ingen bil. Cykel är ju en idé. Plus att de inte har skola onsdagseftermiddag så jag kommer att behöva någon sorts timanställd hämtare och lämnare annars går denna ekvation ej ihop. "La garderie" på skolan tar emot barn från halvåtta på morgonen, och sedan fram till halvsju efter skolan. Det blir långa dagar, och kostar en del... Men bara att gilla läget. Och barnen anpassar sig ju, och om lilla barnet trivs lika bra i skolan som stora... Då känns det okej.
Jag tror det lättaste sättet att undvika att få dem stressade är att inte visa att man själv är det, och oavsett hur bråttom man har försöka få det till en kul grej typ 'sitter alla fem i bilen kl 20 i åtta så kommer vi i tid till tre olika skolor även idag, yey' och att curla massor så det flyter :) men då bor jag ju på en lätt plats med nära till allt och svenskt billigt dagis så det är inte riktigt jämförbart. /Maria i Norrbotten
långa dagar...Det fixar sig. Det går så himla fort med barn. Om något år går de hem själva efter skolan. Stora tar med lilla etc. Våra barn har tagit sig själva till ridning, handboll, fotboll, fioler och allt vad det är sedan de var 10. De ville inte vara på fritis utan har kommit hem och fikat själva. De blir självständiga och duktiga.Det viktiga är att ge dem energi när man väl inte jobbar. Visa sitt fina jag :). Vi har varit hemifrån från 7 på morgonen till efter fem.
Tveksam om hur det är med cykel till 2 barn; och ett stort barn som väger en hel del, men det finns ju lösningar bara osäker hur smidigt det âr. Sedan. Viktigast! Dina barn har det fantastiskt bra. Oroa dig inte för att de lider av stressen! Men om du själv tycker att det känns stressigt är det ju fint att du funderar kring lösningar. Önskar att jag hade smarta tips!
Vakna kl 6, senast, frukost (hälften av dagarna en pain au chocolat på vägen till bussen) och hänga tvätt och göra sista läxläsningen, sen lämna 6-åringen vid skolbussen kl 7, sen vidare till dagis för att hänga på låset kl 8 med bebisen - sen jobbajobbajobba (trivs på jobbet, det är viktigt, verkar ju du också göra!) och sedan hämta på dagis vid 17:45, hämta på garderie kl 18, hemma kl 18:30 (om trafiken är snäll), äta och göra läxa och bada och läsa saga, helst allt före 19:15, men det gååår inte, så kanske 19:30, sen måste barnen sova annars blir de odrägliga. Därav resterande läxor på morgonen. Svenska föräldrar brukar bli förvånade att jag inte är fler timmar per dag med mina barn. Men jag tänker att dels ser jag inget alternativ just nu, dels så länge de har det bra och har sina egna liv och jag trivs med att ha en identitet till förutom den viktiga mammaidentiten, då kvittar antalet timmar. Att man har det mysigt och är så närvarande man kan när man väl ses är viktigare. De små är ju så anpassningsbara, tar en vecka så är de med på schemat. Oavsett vilket som krävs, så länge de får mat och kärlek och sömn och croissanter och ligga nära vissa nätter. Ja då är det inga problem om det är "långa" dagar enligt svenska mått mätt. Så tycker jag och vet att det provocerar som fan. En konkret grej som funkar för mig är att duscha och tvätta håret på kvällen före och lägga fram kläder till alla tre och packa matsäck och sånt så långt det går. Och att ändra klockan i köket så den går tio minuter för fort (mkt konstig grej men funkar på min hjärna).
Så himla bra och konkret svar! Hela livet består av faser och jag blir impad av hur coolt du verkar klara en fas som ändå kräver mycket. Power to you!
Jag är inte ensam nu, men jag var ensam med tvillingar deras första 4 år i livet. Just på morgonen så var det rutinerna som räddade oss. Och att göra det enklast möjliga. Sen var ju ett problem att en aldrig sov på nätterna, men det är en helt annan historia...
Om du frågar mig nu, när ovan nämnda tvillingar är 14 år? Ja, deras första år i livet var ett litet helvete, hur mycket jag än älskar dem... Men nu, när de börjar gå in i vuxenvärlden – åh, var det är värt allt som var! Mina fina! Vi som kämpat oss igenom alla svårigheter och all otrygghet!
/Sara – du vet vem jag är. Jag vet inte vilken identitet google ger mig :)
Skicka en kommentar