Men alltså.
Noll handsome lonesome cowboy i sikte just nu. Orakad och melankolisk.
Beredd att lägga sin starka arm om dina späda axlar och säga "Don't worry, I'll handle it babe".
Noll sådana här.
Endast vidbränd spenat, galna ap-ungar (also known as mina barn), byrålådor att rensa och en närvaron av en man som precis flyttat ut. Oh well, regnbågsväder i alla fall.
Time to be a big girl. Och organisera mitt liv. Att ens första impuls kan vara att ta sitt pick och pack och ställa om kompassen, norrut, hem till Dalarna spelar ingen roll. It's not an option.
Inte när man är mamma till två små fransyskor. Att ta dem ur landet utan pappans och regeringens medtycke? Franska staten är snabba med att hämta hem sina medborgare medelst stridsflygplan vid kidnappningar och eventuella gisslandraman.
Ni hör ju? Försvarsadvokat, sade jag att jag behövde en sådan? *joke*
Och att börja på noll igen, inte ett alternativ. Vi flytt'int.
Det blir bra det här, queridas, vi grejar det?
7 kommentarer:
Klart ni grejar det. Man grejar allt trots att man inte alltid ser hur. Innan det liksom löst sig.
Konstigt det där... men det löser sig ju alltid. Det enda vi kan vara säkra på är faktiskt att saker förändras. Och för din del kommer det bara att förändras till det bättre framöver. Helt klart. *energikram*
Ja! Klart ni gör. En dag, som är närmare än du tror, råkar du titta upp och ser att solen lyser och allt är mycket bättre. Håll ut.
Det grejar du Sara! Kan tänka mig att det är som jobbigast just nu, på sätt och vis, men det klarar du. Ge det lite tid bara.
Nej det är säkert inte bättre för barnen att flytta till Sverige. Inte lätt att träffa pappa. Vera har precis bytt kompisar och skola. Och du själv är inbodd i nytt jobb och ny stad som du trivs med. En flytt är en stor omställning.
Annars finns det fransk skola och förskola i Stockholm. Lycee St Louis. Inte för att det är aktuellt men kanske kan vara roligt att veta. Finns ju även svenska skolor i Paris vilket du väl visste.
Vad är ni osams om du och C? Var ska C bo? Jobbar han nu?
Såklart det blir bra. Allt ordnar sig alltid. Vad säger man nu igen.. livet handlar inte om att gå och vänta på att stormen går över. Det handlar om att lära sig dansa i regnet.. Och eventuellt en irish utan kaffe på det.
Har nu under våren läst hela din blogg från början till dags datum. Hittade hit från Peppes blogg...
Jag gick själv igenom en skillsmässa för 15 år sedan och det var en jävligt tung tid (och vi hade inte gemesamma barn!). Mitt beslut, jag fick skitet även om det var den rätta besluten för oss båda. Kämpa på, det kommer bättre tider bara du tagit dej igenom detta först. Det är inte heller bra för barnen att leva med föräldrar som är missnöjda, det ger dem helt fel uppfattning om hur ett äktenskap ska se ut.
Kom ihåg att det är inte någons fel då ett äktenskap tar slut, båda har ansvar över att det ska fungera. Du är stark som vågar ta beslutet och vågar leva ditt liv.
Alla ni fina som orkar kommentera och peppa!
Tusen tack för det! Och ja, gärna en Irish coffee, but hold the coffee, haha!
C har en lägenhet i samma stad, men vårdnaden är min. En krävande och ovan vardag att vänja sig vid, förstås.
Skicka en kommentar