Den dagen jag sade att jag lyckligt skulle ta med mig ingenting ur det här äktenskapet, att vore jag så naken och utan ägodelar så skulle det lyckligt kvitta, den dagen visste jag inte hur tröstlös jag skulle vara när någon skulle försöka bära ut mina dalahästar genom dörren.
Jag måste vara knäpp? Ta soffan, bordet, tvättmaskinen, klipp sönder mina kläder och bränn upp mina böcker, det är okej.
Men bort med tassarna från mina dalahästar. Antar att de symboliserar en del av mig? Mitt ursprung, mitt förflutna, mina rötter och min familj. Allt det jag lämnade för dig. Symboliserar det som kanske var mitt i det som var vårt. Mon territoire a moi. Min lilla trupp dalahästar, att de skulle stå för någonting så betryggande att marken rämnade när jag såg en framtid utan dem.
Eller om det var det hotfulla i att försöka bära med sig en del av mig.
6 kommentarer:
Inte alls weird, håll hårt i dina hästar, nån måtta på galenskapen får det väl ändå vara. Kram, Maria i Norrbotten
Oh my, the horror! För mig var det omvänt, att när jag bodde i USA var mina svenska grejer störst, när jag flyttade tillbaka symboliserade de bara min galna längtan. Jag kan fortfarande inte lyssna på Kristina från Duvemåla utan att börja fulgråta. Herregudihimelen vad jag satt den på högsta volym och sjungit (skrikit) låtarna allaihop i timmar t-i-m-m-a-r när jag hade som allra mes hemlängtan. Nu, när jag är hemma känner jag ångesten i låtarna istället för det vackra.
Klart du ska ha Dalahästarna, vem annars kulle ha dem? C? Så himla dumt!
De där tingen som man plötsligt inte klarar sig utan, som representerar något man inte ens visste fanns i ens medvetande...
Tryggheten och vetskapen om ursprunget? Hur som helst, hästarna är dina.
Vad ska han med dina dalahästar till?
Åh. Förstår dig.
Men va? Försöker han ta dina dalahästar? På riktigt? Försöker finna ord men det enda som dyker upp är att det är så himla elakt och onödigt. Vad liten han är
Skicka en kommentar