Noll energi.
Verkligen noll.
Det enda jag orkar göra är att publicera, och ta tillbaka inlägget nedan. Publicera, ta tillbaka. Publicera, ta tillbaka.
Vet ej om det är fel eller rätt.
Vet ingenting om fel och rätt. Spontant vill jag retirera från hela världen nu, som kommit lite nära.
Ska ta tjejerna till parken igen. Det gjorde jag igår också. Sedan låg jag i gräset tre timmar utan att röra en muskel. Stirrade på ett grässtrå nära vänsterögat och det var allt jag mäktade med. Samma idag. Ta mig samman och fixa fika och filt, sedan gå till parken och krasha lite diskret. Alla ligger på filtar sådana här fina dagar. Ingen fattar att jag bara gör det eftersom det är allt jag orkar.
Ingen fattar att jag fixerar grässtrån med blicken eftersom det är något att hålla sig fast i.
Skriva också. Jag orkar skriva.
7 kommentarer:
Inlägget nedan var fint och ärligt. Inte alls utlämnande tycker jag. Och stirra du på grässtrån så mycket du bara vill och mäktar med. Själv stirrade jag in i en vägg i några månader. Ett grässtrå verkar trevligare. Kram!
Kram Sara. Känslan är bekant, alldeles för bekant. /K
Aj, det gör litet ont att läsa det här. Vad var det du skrev själv för ett tag sedan "krack i hjärtat". Att skriva att det blir bättre sedan känns litet flåshurtigt nu. Ibland träffar en livet som en frontalkrock, det enda man kan och orkar göra är att ta just ett andetag i taget. Sedan finns alltid solen även om den inte orkar tränga genom molnen. Utan sol, inget gräs.
Hang on in there, baby. /M
Jag orkar inte heller med mer än ett grässtrå, en filt, lite barn och bubbel/rosé
Nu har det här ingenting med faktum att du känner dig urholkad och orkeslös att göra.
A propos att bo mindre däremot. Hörde att det i studier visats att syskon kommer närmare varandra och samsas bättre om de delar rum.
Tänker även att man vet aldrig vad som händer härnäst! En mamma och pappa som lever, är friska, älskar barnen och varit hemma med barnen. Som vill kunna samarbeta in the future. Att växa upp i Frankrike. Jäkligt lyckligt lottade barn!
Att vara ledsen och tom.
Bloggen finns där. Du är inte helt ensam! Hoppas det känns bättre snart! Det kommer att bli bättre!
Du är fantastisk Sara! Kämpa på <3
Kram! Det kommer att bli bättre Sara, och det kommer en dag då du har det värsta bakom dig. Bra att du vilar, bra strategi att ta barnen till parken. Kanske kan du be någon av dina anhöriga att komma och hjälpa dig med flytten och andra praktiska saker? Det är ingen svaghet att be om hjälp.
Skicka en kommentar