För nästan precis ett år sedan började jag kräkas på morgnarna. Och började vilja äta sylt och majonnäs direkt ur burken till frukost.Och vågade inte riktigt tro på att alla signaler jag fick på att något börjat hända i min kropp. Jag hade längtat och önskat så länge, och när det verkligen hände, när det där blåa plusset dök upp - otvetydigt- där det tidigare bara varit ett hånfullt minus (testet funkar, men inte du) så blev jag livrädd. Paralyserad av oro och rädsla. Klarar jag det här? Tänk, tänk, tänk om?
Första ultraljudet då vi fick det bekräftat. Magiskt, magiskt. Men ingenting emot alla magiska ögonblick som kom senare. När rädslan har lämnat mig, där tilliten och kärleken tog vid. Jag tittar på min fina, starka dotter och häpnar över att jag varit inblandat i tillverkningen av henne. Min dotter.
11 kommentarer:
Hon är så söt!! Och du ser glamorös och snygg ut :)
Jag är fortfarande förundrad över Julie, kan inte fatta att hon är sann! När vänjer man sig egentligen?
Så¨söt Vera är och vad stor hon har blivit. Du är också jättefin på alla bilder. Gillar särskilt den sista där ni båda ser så glada ut , ser ut som Vera småskrattar väldigt nöjt. Mysigt.
Åh vad fint du skriver!
O faktum är att den känslan glömmer man aldrig! Min första är 17 men jag vet precis vad du menar:)
Vi förstår dig! Fortsätt du att njuta av din lilla älskling. Vi njuter lite på avstånd. Sylt och majonäs? Direkt ur burkarna? Till frukost? Waow, naturen ville verkligen tala om för dig att något var på g...
ååhhh vilken fin text och helt underbara bilder!!Du har väl inte någon fin bild att bjuda på till min sida?Som du läste lägger jag upp vårbilder från alla på mina lilla sida. Så gör oss lite advensjuka nu och visa oss hur fint det är!!!
Det gäller alla andra oxå!kram!!
så sött :D
Vad jättefint skrivet!
Hela din blogg är väldigt fin, med underbara bilder.
Lycka till med joggingen, jag ska sjutton komma iform nu!
Bonne soirée!
Vad fint du har skrivit. Hoppas att du sparar det här så din dotter kan läsa det i framtiden.
Jag blir som vanligt alldeles tårögd när du skriver. Så fint.
Sylt och majonnäs? Ja, kanske bättre än sötsur sås och mariekex som jag inte kunde leva utan. Inte under någon av mina graviditeter. :)
Oj vad fint skrivet!!! Och supersöta bilder!
Lisa; Jag vet inte? Nâr de blir rebelliska tonaringar?
tHérèse; Hon växer sa fort!
Mie; Min mamma sade att hon har förundrats i 30 år... det tyckte jag var gulligt!
Karlavagnen: Helt klart. ;)
Mandy; Said and done!
Sabina: Som socker!
Lisa: Tack! Hm, joggningen kom helt av sig... ;)
Marie: Vilken bra idé! Har inte ens tänkt på det!
sara: Jag var även besatt av gröna konserverade ärtor, med äggula och parmesan. Strange.
Christel; TACK!
Skicka en kommentar