Vi ska få en bebis.
Jag har haft svårt att tro det, men idag har vi sett den. Två små fötter och händer och ett litet bultande hjärta.
Vi har vetat det ett tag, ända sedan den där morgonen då jag satt och stirrade på det där blå strecket på ett hemmatest och inte kunde fatta... Och blodprovet som bevisligen visade närvaron av Beta-HCG i mitt blod. Och alla dessa tusen tecken jag haft på graviditet. Men ändå har jag inte vågat tro... Förrän jag hörde det där lilla bultande hjärtat inifrån mig. En liten fågelunge med hjärtslag som ekade i hela rummet. Ett hjärta jag såg innan det försvann bakom tårarna när mina ögon svämmade över. Någonting jag hann känna innan hjärtat svämmade över.
Det känns så svindlande. Det har tagit tid. Och jag har tänkt att det är mitt fel. Eftersom jag var så sjuk när jag var yngre. Efter att jag var anorektisk har jag nämligen en kropp som vid minsta viktnedgång slår till alla larmsignaler och går ner på sparlåga, och de två senaste åren har jag vägt mellan 47 och 50 kilo, och de gånger jag har haft mens kan jag nästan räkna på en hand. Och tanken som jag har formulerat för mig själv, men aldrig vågat säga till C. Att jag kanske har förstört någonting under de där åren jag var sjuk? Hur skulle man kunna förlåta sig själv?
Och nu i början av året var det flytten tillbaka från Taiwan och tusen andra saker som tog bort uppmärksamheten från tankar på ägglossning och en eventuell bebis.
Och då... händer det. Medan jag tittade åt ett annat håll. Så fint och försiktigt. Som ett andetag man bara anar. En närvaro man inte märker innan den redan slagit sig till ro. Oväntat men självklart.
Och jag kan andas igen.
14 kommentarer:
Åh, GRATTIS!!! Misstänkte att det var det (påskgodis, trötthet...).
Jag väger (eh.. vägde) också lite, runt 50 kg. Det tog tid för oss också (pga andra skäl så det behöver ju inte vara det).
Är så glad för er skull! Vad spännande.
Vilken vecka är du i? Jag är i vecka 20+3 nu.
Grattis!! Vilken härligt nyhet! Du skriver så fint om den att jag sitter och ler ända här borta i Taiwan. Jag saknar dina reflektioner över det här landet, men när du nu ändå lyckas få mig att le känns det lite mer ok att du flyttade....=)
Ohh Sara vad QL!
Grattis Grattis Grattis!
En glad nyhet för min dag har varit ganska skit hittills!
Nu har jag något att vara glad för också... Jag lånar lite av er... :o)
Mes Sincères Félicitations à tous les deux, euhh fin trois :o)
Grattis! Så fint skrivet att det faktiskt inspirerar. Det kanske inte är så farligt ändå, att ens skruttiga livmoder verkar funka (min skruttiga livmoder alltså, har just fått veta att den går att skaka till liv).
Glad för Er skull!
Grattis!!! Vad kul. Jag hade också såna tankar för jag vägde 45-50 kilo och väger fortfarande under 50 kilo idag. Men jag har fått två barn som inte alls var planerade men högst välkomna.
Jepp; alla klassiska tecken. Konstiga matbegär och en helt vansinnig trötthet...
Haha, tänk att jag lyckats inspirera någon! ;)
Stort GRATTIS!!! Jättekul, och vad fint du skriver!
Jag verkar vara en tjockis i sammanhanget med mina 54 kg.
Hurra, hurra! Grattis!
Åh, tusen miljoner grattis, vad roligt att läsa!!
Åhh vilken rolig nyhet! Grattis, verkligen!
Tack snälla! Och Della... du har rätt, vad är det för benrangel som läser den här bloogen? Och 54 är inte heller så mycket att skryta med! ;)
Åååååh! Så deeeet var hemligheten :) GRATTIS! Vad kul. Livet tar sin egen väg verkar det som. Det gäller bara att hänga med så gott det går :)
Lycka till nu då. Ska bli kul att fortsätta läsa om "äventyret" :)
Vi läsare hade minsann också börjat känna igen tecknen... Grattis!
Jag måste däremot komma med en liten varning vad gäller inställningen till viktuppgång under graviditeten bland franska gynekologer. Jag hoppas att din inte är sådan, men gynekologen som följde mig under min första graviditet (2005) tyckte att jag gick upp för mycket och ville sätta mig på diet. Jag gick upp ungefär som man förväntas i Sverige, alltså mycket mer än fransyskor, men till saken hör väl att jag tillhör skaran av benranglande läsare och väl snarare kom upp i normalvikt. Jag skulle hursomhelt undvika allt i kolhydratsväg och sluta med sött och fett, om jag inte ville riskera att få dras med mina graviditetskilon efteråt. Jag följde inte rekommendationerna, utan mitt sunda förnuft, och gick ner allt jag gått upp inom en vecka efter förlossningen. Efter amningen låg jag på minus fem och var spinkig som aldrig förr.
Själv har jag aldrig haft problem med vikt eller självbild och kunde skratta åt de puckade råden, men jag kan tänka mig att det inte är lika lätt för alla.
Hanna, jag har redan märkt av skillnaden mellan franska och svenska rekommendationer; här är de verkligen viktbesatta och ger råden "surveillez-vous" och "ta det lugnt med socker"...
Men jag är skeptiskt till det. Dels är jag sjukt hungrig hela tiden, dels tror jag att kroppen ordnar det där...
Skicka en kommentar