Okej, ni rutinerade flerbarnsföräldrar, här är tiotusenkronorsfrågan:
När man åker in för att föda barn, hur är det lämpligt att förklara det för storasystern som nästan är 3?
Att man ska hämta lillasystern på sjukhuset?
Dra en story om storken?
Hon vet ju att det är en bebis i magen och att det snart kommer en lillasyster, men jag vet inte om hon riktigt kan konceptualisera det här ganska abstrakta?
Det låter kanske knasigt, men jag är så fokuserad på Vera i det här, och vill inte att hon ska behöva undra eller ställa sig frågor eller känna sig bortglömd. Och det är det där tillfället då vi ska åka in till kliniken som jag grubblar mig sömnlös över.
Hon är nästan 3 år, och jag inser att jag håller på att förbereda mig för vår första separation, hittills har vi aldrig sovit en natt på skilda ställen.
Att vara en gravidhormonellsentimenalkvinnamedsömnbrist kanske gör att man förstorar problemen?
20 kommentarer:
Tycker det ar valdigt fint av dig att oroa dig for Vera. Har inga barn sjalv sa kan tyarr inte hjalpa till :)
Vår son var två år när lillebror föddes så jag vet inte hur mycket han förstod. Vi sa att vi skulle åka till sjukhuset så att farbror doktorn kunde hjälpa till att ta ut bebisen. Sedan när vi väl åkte så sa vi bara att nu ska mamma och pappa åka till sjukhuset och hämta bebisen. Inget konstigt alls :-) Jag tror inte att man behöver komma med några detaljerade förklaringar när de är så små och snälla farbror doktorn fixar ju allt; lagar armar som går sönder (när någon brutit armen), fixar så att pappas mage blir bättre när han har ont(vid blindtarm) och plockar ut bebisar ur mammas mage!
Vi har varit ganska rakt på sak, så våra barn vet ganska bra hur bebisar blir till. Jag är glad över att vi berättade det när de undrade eftersom de tog det så väldigt naturligt, det finns liksom inget att vara generad över i den åldern.
Nu var ju Lovis jätteliten när Idun föddes, så just i det läget förklarade vi inte så mycket, men sedan dess, när frågorna om hur bebisar kommer in i magar har vi berättat rätt rakt på sak, läst böcker osv. Jag fick en bra tumregel av min egen mamma gällande det här:
Lyssna på vad det är barnet frågar och svara på DET, du behöver inte göra det jättekomplicerat eller berätta hemskt mycket kring det hon undrar över utan gör det enkelt. Ofta är de nöjda med svaret, är de inte det kommer en följdfråga man kan svara enkelt på.
Jag lobbar för att berätta hur det ligger till (om hon undrar alltså, annars behöver ni inte förklara så mycket) än att dra den om storken :)
Jag sa till mellanbarnet som var 1 och 9 vid tillfället att bebisen skulle komma från mammas mage ut ur mammas puppa (ja, det är så vi säger här). Om jag inte skulle ha fött vaginalt (vet inte hur du ska föda) skulle jag bara säga att doktorn ska hjälpa till att plocka ut bebisen ur mammas mage. Enkelt, fast ändå sanning liksom. Ingen ommålad fantasibild av vad som ska hända.
Oftast godtar de en sån enkel förklaring utan några större funderingar kring det. Och har de funderingar tycker jag att man kan fortsätta förklara enkelt men sanningsenligt.
Vi gjorde ungefär som Pia här ovanför, och det fungerade bra. Visst följer V. med till fastlandet, typ till farmor och farfar? Och då, om du och C. har åkt på kvällen/natten, kan väl farmor och farfar bara säga "mamma och pappa är på sjukhuset och hämtar bäbisen"? Sedan blir det ju förhoppningsvis rätt snart hon får träffa dig och lillasyster, kanske redan dagen efter. Jag fattar att du hispar lite (vad är det BM brukar säga - "det är normalt och jättevanligt"), men det går säkert bra!
/ Eva
håll tummarna för oss nu eru snäll
har precis slagit rot, efter ett sorgligt mf i somras..
d e inte outat eftersom d e så tidigt
men man ju gärna dela d me nån
o du känns som en bra kandidat till detta ;-)
Vi läste den här boken om och om igen. http://www.bokus.com/bok/9789163854309/busiga-bebben-lyft-pa-fliken/
Nu var min äldsta lite mindre (1,5 år) men vi körde på sanningen rakt upp och ner. Nu är han 3,5 och jag säger fortfarande samma sak. De flesta barn tror jag inte tycker det är så konstigt, tan accepterar mest faktum.
Men jag känner igen dina tankar väldigt mycket. Att lämna stora syskonet för första gången upptog mina tankar mer än förlossningen. Kanske ge henne en liten storasysterpresent när bebisen kommit? För det är ju jättestort och fint att hon har blivit storasyster. Så blir det lite fokus på hennes insats också! Lycka till!
Present nu/snart från lillasyster är en bra idé. Sedan varje gång v läser boken/ leker med leran vad det nu blir påminner du att den är från lillasystervisstärhonsnäll :-) Äldsta var två år och vi sade att vi skulle till sjukhuset och bebis skulle komma ut ur magen där. Hon trodde att den kom ur naveln så det korrigerade vi och så var det inte mer med det. Annars tror jag på att inte säga mer än de frågar, men tala redigerad sanning. Det behövs oftast inre så komplicerade detaljer. När du kommer hem, oavsett hur trött du är och hur gärna du vill lägga dig ner, krama v prata m henne någon minut först, visa bebisen mm. Och du, det går inte att planera eller förutse något egentligen, men det brukar ordna dig ändå. Kram! /maria
Tusen tack för tips... Det är mer själva grejen att åka ifrån henne (i en situation där man säkert är lite skärrad) än det anatomiska som gnager mig...
Det där med present från bebis till storasyster har jag redan fått tips på, och det låter som en kanonidé!
XOXO
Tala om att du kommer att åka till sjukhuset när lillan ska komma ut ur magen och att du kommer att behöva sova där någon/ några nätter, men att du kommer hem snart därefter. Och väl hemma kom ihåg storasyster. Men förklara också gärna innan att bebisen inte kan ätagåspringagåpåtoaletten själv och att du/ni därför måste hjälpa den mycket. Och låt v hjälpa till tex att ta fram ny blöja och annat ofarligt så att hon får känna sig delaktig. Om hon vill altså. / maria
Jag vill inte att du ska oroa dig. Vera verkar helt underbar och jag tycker du ska ta åt dig av äran! Bättre med trygg mamma. Men gud vad paranoid man blir som gravid... Det är du inte ensam om. Jag tycker att det är jättesmart att du är medveten och funderar över hur du ska prata med henne. Du får tipsa oss andra sedan. Ja för jag har inte hunnit så långt som till syskon än... Du kommer klara det glimrande!
Skulle det dig hjälpa om hon var på sleepover hos en av sina kompisar en natt? Om du är orolig kanske ni kan öva en sova borta natt och sen gengälda för att du själv känner dig lugn efter? Fast om hon inte trivs och blir ledsen är det ju en hemsk idé.
Ester var ju precis som Vera, tre år och klok som en bok. Vi sade till henne att bebisen bestämmer när den vill komma ut. Då åker vi till mormor och lämnar Ester där, medan mamma och pappa åker till sjukhuset för att hjälpa barnet ut ur magen. Sedan ses vi när det är klart. Ungefär så berättade vi.
Sedan när förlossningen var igång och vi skulle åka in hade E precis somnat för kvällen. Vi väckte henne och sade att nu ska vi åka till mormor. Hon blev jätteglad och tyckte allt var bara spännande.
Vera kommer säkerligen att bli överlycklig över sin lilla syster.
kram
Det verkar som många romantiserar verkligheten mycket när det gäller barnafödande. Uselt att ljuga ihop en fantasi om en storkar tycker jag. Men varför inte säga att du ska klämma ut ungen och att doktorn behöver hjälpa till eftersom det kan bli lite svårt annars? Just det här med att det är okomplicerat behöver ju inte vara speciellt sant heller. För varför hon inte får följa med är väl just för att det inte är enkelt. Men det kanske är såna romantiserade bilder av verkligheten som får oss att förökas...
Vår unge var tre när hon fick en syster för typ ett år sedan. Hon fick veta hurr bebisar kommer ut, stor nog att fatta, liten nog att inte tycka att det är sjukt konstigt...eller iaf så liten att hon accepterade allt vi sa. De tror på oss de små underbara tokarna ;-)
Jag började GRÅTA när vi åkte in på förlossningen och skulle lämna storebror hemma med farmor och farfar. Kändes så hemskt att lämna honom. Vi sa att vi skulle in till doktorn och hämta lillasyster och då frågade storeror "Mamma ont i magen?" och kollade medlidsamt på mig. När vi åkte gick storebror och farfar ut och lekte och han hade inte funderat så mycket mer på oss sen. Följande dag följde han med pappa och hämtade mig och lillasyster på BB och då hade vi köpt en present till honom som var från lillasyster. När han kom på BB och fick syn på syster utbrast han "Har Emmy kommit ut nu!!" och öppnade sedan glatt presenten han hade fått.
Min dotter är lite större, tre och ett halvt så det kanske är lite skillnad. Hon har dessutom varit ifrån oss många nätter förut, oftast med sin farmor. Och hon har en massa frågor själv, så det har löst sig automatiskt t.ex. "Hur kommer bebisen ut sedan", "Var är dörren så att bebisen kan komma ut från magen?" Så det vi har sagt är att bebisen kommer när det är jul (den är beräknad då) och att dörren är i snippan. Fast hon har lite svårt att tro på det, "Nej, dörren kan inte vara i snippan"... Men i alla fall så vet hon att bebisen inte blir "hämtad" utan den ska komma ut från magen och är med oss hela tiden på dagarna nu också.
Bebisen ska komma och den behöver hjälp med att komma ut ur mammas mage = BB. Och som någon nämnde, skapa god syskonvibb genom att låta lillasyster ha med sig en pressie till storan. Vår lillasyster begrep minsann vad brorsorna ville ha och storebror förärades en mjukis-Lilla-gubben av mellan när han kom. Mycket listigt.
Alla mina har behagat komma på natten så barnvakt (mormor/morfar)har tillkallats, de större barnen har fortsatt att sova helt ovetande, bebisen fötts och jag har ibland varit hemma till frukost med ny bebis på armen. Man får inte stanna så länge på svenska BB :/ En treåring är nog nöjd med "Nu har bebisen kommit ut ur mammas mage, hipp hurraa" typ.
Det ordnar sig! Kram, Maria i Norrbotten
När min mamma åkte till sjukhuset för att föda vår lillebror, fick jag och min syster (då 5 och 7 år) var sin mammabarbie, det var kul. Barbie hade en stor mage som man kunde lösgöra, och där inne fanns en liten baby.
Lycka till!
Skicka en kommentar