Ända fram till högstadiet gick jag i klasser där det inte fanns annat än lintottiga små svenssons, och det närmaste man kom brytning var väl någon som bott i Bjursås, eller så. Allas föräldrar hade typ samma jobb, och bodde i likadana hus.
(Sedan började det en kille från Turkiet i klassen när jag började 7:an, och honom lärde jag aldrig känna.)
Nu tittar jag på Véras klass och är ganska glad över att hon får en lite mer multikulturell fostran än vad jag fick. Det är inte bara små Casanovas och Biancarellis, utan lite av varje. För Sockergrynet handlar det inte om exotiska inslag, hon bryr sig överhuvudtaget inte.
Hon är ju ett av de där barnen vars mamma kommer från ett annat land och kommer sitta och ifrågasätta saker på föräldramötena och prata med brytning. Stackars unge, vad hon kommer att få skämmas.
3 kommentarer:
Vad gör en klassförälder egentligen?
Eh... Bra fråga. Väldigt bra fråga. Kan jag återkomma om det? ;)
Sant, fast du glömde Anna som gick i vår klass på mellanstadiet!
Jag har bott i multikulturella områden hela tiden som vuxen, tills vi flyttade hit. Jag gillar också det och det är något jag saknar nu.
Skicka en kommentar