Ibland blir jag så less på det här samhället, den här världen, jag blir rädd och ångestfylld.
Var på barnkalas igår, och fick skämmas lite (om jag varit lagd åt det hållet, nu tyckte jag att jag statuerade gott exempel) över att ha tagit med billigaste presenten. Ni vet, folk räknar.
De andra gick i snitt på 60 euro, typ monster high-batmobilen och mickey mouse-huset.
Stängde datorn igår kväll, eftersom allt handlar om konsumtion. Handla kläder till rabatt, grejer till huset, dyra ekologiska gryn till sin redan priviligerade kropp, till sitt priviligerade liv, till sitt hus.
Och så dör barn runt omkring oss. Jag tappar tron på mänskligheten, jag gör det. Barn svälter, och vi äter kaloristinn högproteinkost med fosfatbehandlad skinka. Barn far illa, men i medierna talas det mer om äktenskap för alla. Som att äktenskap ska vara en viktig jävla mänsklig rättighet för oss i väst, när barn varken har mat, undervisning eller trygga platser att vara på. När barn far illa.
Kan inte riktigt hantera det här. Men det kryper under skinnet på mig, kan inte skaka av mig det. Kan ni känna så?
Ja just det, Lily - stackars - fick inte den sista monster high-dockan för att komplettera samlingen. Lily's mamma:
- Men då får du beställa den av tomten.
Okej. Jag beställer fred på jorden och att inga barn ska vara rädda eller fara illa. Plus kanske att bortskämda kids ska inse hur priviligerade de är.
Over and out.
30 kommentarer:
Så dyra presenter? Hujeda mig! Jag hoppas Lilys mamma får lite förstånd av tomten och inte skämmer bort sitt barn mera.
Och du är inte den enda som mår illa av konsumtionen och människor som far illa. Det enda jag kommit på är att gå med i något där man ens kan hjälpa någon. Det är alltid en mindre.
Jag förstår precis vad du menar. Gjorde min socionompraktik i Indien, barn bodde nakna och smutsiga på gatan utan någon som skyddade dom, storasyster på 3 år fick ta hand om lillebror för att föräldrarna skulle kunna arbeta. Hjärtat går sönder när man ser det, men sen är det så lätt att man blundar för det när man kommer hem, för här finns det ju inga barn som far illa, inte i Sverige inte..
Jag håller med. Det känns ännu mer här i södra Frankrike än vad det gör i Sverige har jag en känsla av. Här ska man visa att man har råd, visa att man har en fin bil, visa att man bor bra och jag antar, visa att man kan köpa dyra födelsedagspresenter till sina barns kompisar. Här skäms man lite när man måste säga att man inte har råd att gå ut varje helg, eller då man hellre betalar för sig själv när man är ute och äter med kompisar istället för att dela på hela notan för att de andra har tagit vin och dyra rätter.
Jag håller med! Verkligen, men äktenskap för alla ÄR en mänsklig rättighet! Tänk de som nekas gifta sig pga sexuell läggning. Det är en kränkning. Gillar inte när man nedvärderar vissa rättighter för att andra är "viktigare" (mer tyngd, längre ner i behovstrappan etc.). Låt oss kämpa för alla mänskliga rättigheter!
Ps. Bra att statuera exempel. Och modigt. Jag hade haft blossande röda kinder. Idiotiskt av mig, men sant. Det behövs fler som du i konsumtionshetsen ds.
Men hu, så dyra presenter! Här är det nog mer 5-10€ som är normen. Kanske 15. Högst. Och jo, kan också få obehag för detsamma, men gör mig tyvärr också skyldig till konsumtion och att låta bli att tänka på all misär som finns i världen. Känner liksom att jag inte klarar av att hantera den så tänker inte på den. Hemskt, men så är det.
Nej men jättebra att du inte gav en stor och dyr leksak! Tanken med presenter för mig har alltid varit att givaren väljer en sak för att visa omtanke inte för att tillfredsställa behov hos mottagaren. En symbol för kärlek eller ett minne av givaren. Därför tycker jag att mindre saker som en vacker tändsticksask, vackra servetter, en chokladkaka, en liten blomma är bra till vuxna och kanske en spännande klisterbok, en burk lera eller fingerfärg, en studsboll o s v är bra till ett barn. Sedan har vi som överenskommelse att barnet ska få en efterlängtad present varje jul. En present från mamma och pappa räcker tycker vi. Släkten tycker det är så roligt med leksaker att det blir för mycket i alla fall.
Men det är inte lätt att vara konsekvent. Just nu gnager begäret efter ny vinterkappa i mig. Och jag köper definitivt för mycket fina kläder till barnet. Han skulle klara sig med hälften. Inte för omgivningens skull men för att jag tycker det är toligt när han ser gullig ut. Jag försökte att bara konsumera ekologiskt i ett år men det var jättesvårt och jag gav upp det när jag blev gravid. Men jag tycker det är jättebra att du påminner oss Sara! Jag har faktiskt lyckats använda upp precis alla gamla sminkprodukter och köper inte nya utan att gamla är slut. Ett petit-litet framsteg i alla fall.
Håller med dig helt och fullt. Det här är något jag kan gå igång på ordentligt, så jag tror jag nöjer mig med att säga att konsumismen är läskigt stark idag. Tänk att få alla dessa dyra presenter på 4-årskalaset - vilken norm man sätter. Mina barn har fått ta med sig presenter till "rimliga" priser, något annat kan inte vara meningen. Går de hem till många i klassen blir det ändå en hel del. Självklart är det roligt att hitta presenter som passar, men det ligger ju inte i vad den kostar.
Nu sträcker sig min erfarenhet av franska (ok, eg. belgiska) barnkalas enbart till mitt år som au-pair, men redan då reagerade jag över det du skriver nedan - priset på födelsedagspresenterna! Jag vet egentligen inte om det är en utländsk företeelse, det förekommer säkerligen även här i Sverige. Tycker att det är fruktansvärt att barn redan i tidig ålder "lär sig" att allt eller mycket av det man önskar sig, faktiskt infrias. Då handlar det snarare om just "beställningar", som den där mamman så bra uttryckte det ;) Annat var det när man själv var ung och en önskelista var just vad namnet ger sken av - EN LISTA MED ÖNSKNINGAR!
Vad gäller konsumtion för övrig så blir jag ofta väldigt stressad och illa till mods när jag ser hur många människor öser pengar omkring sig utan vidare eftertanke. Visst handlar även jag, men jag har blivit betydligt bättre på att tänka efter både en och två gånger innan jag köper något. Dock lägger jag gärna lite extra pengar på kvalité - både vad gäller mat och kläder, då jag tror och hoppas att det lönar sig i längden. En ulltröja är förvisso dyrare än en i akryl, men håller å andra sidan längre och jag slipper därför att köpa både en och två nya billigare diton för att ersätta den gamla som kasserats pga. noppor och liknande. Samma sak med mat - det ser jag som en investering till mig själv. Jag vill inte betala för vatten, luft och tillsatser. Då lägger jag hellre en krona extra eller två för att få vad produkten verkligen utger sig för att vara.
Infaller det inte en "köpfri dag" snart, har för mig att det brukar vara någon gång nu innan jul..
Ja, jag handlar också mer och mer med kvalitet, i synnerhet vad gäller mat. Jag vill inte nära mina barn med tillsatser, e-nummer och kemikalier.
Och vad gäller att äktenskap är en mänsklig rättighet så vill jag nog ändå rangordna, det finns rättigheter som är viktigare. Och om man känner att man behöver kyrklig/borgerlig välsignelse på sin kärlek, så är det klart att man ska få det. Tycker bara att det är konstigt att det blivit en så politisk fråga? Personligen tycker jag nog att alla ska gifta sig med vem man vill, men kanske förbud för de som misshandlar sina partners att ingå äktenskap?
Oj ! 60 EUR är väldigt mycket ! Jag bor också på franska rivieran och här köper vi inte så dyra presenter till barnens kompisar !
Ja, det franska ordet de anvander 'commander' tycker jag ar lite otrevligt. Alltsa, for mig handlar det om att onska sig saker, inte att bestalla som om man forutsatter att man bara ska FA. Kanner samma, att man blir sa less pa all overkonsumtion, pa alla fronter. Livet ar sa mycket mer. Haller aven med om att 'rattigheter' verkligen kan rangordnas. Vissa star ju for overlevnad och andra inte.
Personligen tycker jag inte att aktenskapet ska vara en politisk fraga. Om religiosa grupper inte vill viga homosexuella par sa ska staten verkligen inte kunna tvinga dem till detta, och man undrar ju hur nagon ens vill att en organisation som motsatter sig samkonade aktenskap ska viga dem mot organisationens vilja. I Frankrike ar ju alla lagliga aktenskap anda civila, av staten, sa jag forstar inte varfor staten maste styra over det religiosa, som de ju i alla andra sammanhang vill halla utanfor staten och politiken. Ett civilt aktenskap kan vara en rattighet som omfattar alla medborgare, men man kan inte saga samma sak om ett religiost, atminstone inte i Frankrike som lagen ser ut idag. I Sverige ar det ju annorlunda, liksom det ar i en del andra lander.
Men för homosexuella finns ju inte det civila/borgerliga äktenskapet i Frankrike heller OCH man kan inte adoptera ELLER vara mer än ensamstâende förälder ELLER vara "mamma"ledig om man är man! det finns PACS och det ger inte samma skattelättnader exempelvis. (Trodde jag i alla fall men jag kanske inte är helt insatt)
Sara du kan vara föräldraledig utan att ha jobbat i Sverige men dâ fâr du bara minimibeloppet. För ett barn är det med barnbidraget kanske 5500kr/mân för 2 barn vet jag inte exakt. C är inte svensk medborgare och därför fär han ingenting alls (pappamânaden). Tror jag i alla fall.
Och så läser jag era kommentarer och liksom återfår tron på mänskligheten!
Jo, det där med ätkenskap för alla, det är ju en annan diskussion, men anonym, ska män i homosexuella relationer vara pappalediga måste män i alla relationer kunna vara det, och det existerar i alla fall inte i Frankrike. Vad gäller lagliga rättigheter tror jag att PACS är hyfsat långtgående, förutom adpotioner, kanske men jag är inte heller insatt!
Det låter ju helt horribelt med så dyra presenter?! Speciellt till barn i den åldern som bara tycker det är kul att få men sedan inte leker särskilt mycket med sakerna. Jag blir mest trött på alla billiga skitleksaker i plast som strösslas över barn (på kalasen är det tack o lov oftast vettiga saker som en bok i present). T ex vägrar jag att köpa Happy Meal till min dotter för att hon inte ska få nån ytterligare plastpryl som ligger och skräpar nånstans. Å dessa mängder av teckningar som kommer med hem från förskolan, jag tror det blir ett par träd per år. Jag försöker återvinna det mesta till pappersåtervinningen men dottern vill ju gärna behålla allt och går och vittjar den (jo, jag sparar förstås några pärlor emellanåt men det stora massan av teckningar är ju oftast kludd).
Till Anonym; jag tror visst att C kan ta ut föräldrapenning för barnen om de flyttar till Sverige men det kan vara under förutsättning han ansöker om asyl eller medborgarskap. Detta har ju diskuterats på sistone för de vill ändra på att invandrarkvinnor som kommer till Sverige väljer att ta ut föräldrapenning istf att "kmma in i samhället" och börja jobba. Det blir som en kvinnofälla för dem.
Anonym, for att fortydliga vad jag sa da, sa menade jag att det religiosa aktenskapet inte ska vara statens ensak att styra over. Sarskilt inte i en uttalat sekular stat som Frankrike (Sverige ar annorlunda, ingen statskyrka langre men val fortfarande 'frivillig' kyrkoskatt). Vad staten sen bestammer att den vill gora med det civila 'aktenskapet' sa ar det en annan sak, tycker jag. Aktenskap ar ju i sig faktist ett 'partnerskap'. Det ar ju ordet som ar sa laddat for de som 'inte far'. Sen, som du sager, sa ar ju medborgerliga rattigheter en annan och mycket storre fraga som inte bara beror aktenskapet utan aven jamlighet mellan konen, samma lon for lika arbete etc etc. Som Sara sa, det ar ju inte bara homosexuella man som diskrimineras om de inte kan vara foraldralediga, i Frankrike galler det ju aven heterosexuella pappor.
Men Sara, BRA att du star pa dig om de dyra presenterna!! Jag forsoker ocksa tona ner sant dar sa mycket det gar, men det ar ju svart nar man star dar och kanner sig 'snal'. Lite samma med jul i var franska familj och presenter till vuxna. Jag tycker lite att om man tjanar sina egna pengar och kan kopa det man vill ha sa kanske julen kan fokusera pa nagot annat an presenter (god mat och mysig samvaro kanske!! :) /Anna (som glomde att signera 'anonym' ovan)
Det är ju svårt att försöka förklara för 4-åringar om orättvisor och pengar och solidaritet och sånt, men jag försöker iallafall. Sedan är det möjligt att jag inte skulle fundera lika mycket på det om vi hade obegränsat med pengar? Jag vet inte?
det dar med pengar ar ju intressant. en van till mig har verkligen obegransat med pengar. hon 'gifte' sig till dem och det har varit intressant att se hur vanor forandras. Hon ar ju samma person men vissa problem forsvinner ju helt ur bilden nar man aldrig behover kolla kontot innan man koper nagot, stort eller litet. livets problem satts helt enkelt lite ur proportion. Men a andra sidan sa har ju pengar alltid ett pris ocksa, tex att hon i stort sett aldrig traffar sin man (som tjanar dem!)...
Tack Cissi! Du hade rätt. Om C bosätter sig i Sverige kan han ta ut föräldrapenning.
jag brukar kalla det för i-lands problem visst känner jag som du, har jobbat i indien och rest, man får perspektiv/eeva-maija dannebrant@hotmail.com
Véra vet att man kan inte köpa allt man vill ha, men det är ju lättare att försöka hålla den linjen när man är omringad av andra föräldrar med ungefär samma idéer, och inte andra vuxna som tycker att det är synd om barn som inte får tusen julklappar. ;)
Jag vet. Det finns så mycket som är fel att man ibland blir alldeles matt. Det överväldigar till punkten att man bara vill ge upp.
Jag känner så här rätt ofta. Särskilt inför jul. Det känns så... äckligt! Detta konsumerande. Detta ONÖDIGA konsumerande. Särskilt nu när jag är i en fas där jag inte har särskilt mycket pengar – jag blir mycket mer vaken för hur mycket folk spenderar på onödiga prylar.
Åh, jag önskar att det faktiskt VAR tanken som räknas... Förra året hade jag inte heller fett med pengar när det skulle handlas julklappar. Jag bakade praliner och kakor och slog in i fina burkar och skrev fina etiketter. Jag la ner tid, jag älskade att göra det där. Och det blev billigt för min tunna plånbok. Jag önskar bara att fler som fick sådant uppskattade det.
Så bra skrivet, som alltid.
Förändringar kan bara börja hos dig själv och din familj. Beslut om hur och var och annat. Både vuxna som små påverkas förstås av omgivningen men grundläggande inställning börjar hemma. Det kan gälla allt mellan himmel och jord. När jag ser till resten av världen med krig, svält och elände, försöker jag bidraga med det jag kan. Jag försöker tänka att vi alla tillsammans hjälps åt att göra världen bättre.
/Lisbeth
Jag förstår hur du känner. Konsumtionshetsen har verkligen ökat, och den skrämmer mig. Jag kan bli så trött på det, så trött. Allt ska köpas och visas upp för att, vadå, visa att man har lyckats i livet? Som något slags avgångsbetyg?
Bra Sara att du står på dig och inte fick dåligt samvete på det där barnkalaset. Du lär Vera något som är så viktigt!Tänk bara på hur Lily's verklighetsuppfattning kommer se ut när hon blir lite äldre.
Jag älskar att infria mina barns önskningar! Men med måtta. Köper några få väl valda intensivt önskade saker i present/julklapp. Båda är väldigt glada och tacksamma och Linn är medveten om att saker kostar dyra pengar :)
I födelsedagspaket till kompisar lägger jag ca 50 kr och det gör de flesta här
Annars köper jag nästan enbart beg kläder till de små och även ofta till mig själv. De växer så snabbt ur allt.
Älskar inredning, en passion, men loppis och privat köp/sälj är toppen!
Köper mest lokalproducerad mat utan tillsatser. Bakar brödet själv, föder upp grisar, skjuter älg. Ska odla mer själva som potatis osv
Men barnen. De som far illa. Vad gör man? Jag liden inte se nyheter och räddabarnen-galor. Jag bara gråter. önskar jag kunde rädda dem alla :( bidrar till Unicef och hoppas det hjälper lite iaf :(
Jo, jag älskar också att uppfylla Véras önskningar. I födelsedagspresent fick hon en present av oss, den hon önskat sig, som var en dyrare grej. Och i och med det uppskattade hon den, och den försvann inte i flödet. Plus att vi visste att släkten skulle köpa så mycket att det liksom räckte...
Haha, vilka nötter! I vilken värld behöver ett litet barn en så dyr present? Det är skrämmande. Det är tyvärr samma skit här i Paris. 2-åringar ska ha en egen iPad och små 7-åringar går runt med Ralph Lauren-skjortor som deras underbetalda hushållerska/nanny strykt så fint. Det är så man blir förbannad ibland!
Vet du. Jag känner PRECIS likadant. Ibland blir jag så rädd för hur allting ska gå. Och FRUSTRERAD för att folk inte fattar! Och illamående för att jag själv är en del i konsumtionspusslet...
Men jag tänker mig för. Och i år kommer tomten INTE komma med en massa presenter. Det känns riktigt bra.
Skicka en kommentar