Hennes styrka och glädje. I'm freezing that frame.
Kanske är det just styrkan och glädjen. Jag hade det inom mig. Jag var hon, en gång. Lärde mig gå, tutltade runt utan att behöva fundera över huruvida armar fanns för att fånga upp. Och det där barnet finns ju fortfarande inom mig, det lilla barnet som var jag. Jag har varit så dålig på att ta hand om henne bara.
3 kommentarer:
Du har gjort så gott du kunde, under omständigheterna. Och det har gjort dig till den du är nu - en uppmärksam, varmhjärtad kvinna och mamma. Kan det vara bättre? ;)
Nydelig. Det handler om å springe barbeint i gresset. Og om å hvile "i den tillit som skapar världen".
Hilsen Hedda
"Tjuvläst" din blogg länge utan att kommentera men detta inlägg gjorde mig tvungen. Siter med tårar i ögonen och läser. Du sätter ord på mina tankar.
Det var banne mig det finaste inlägget du gjort.
Tack!
Skicka en kommentar