Fredags-apatisk.
Hämtpizza & Spanien-Holland.
Svackar. Dippar.
Orkar inte. Orkar inte konflikter, verbala påhopp, all denna ilska som han säger är rättfärdigad och mitt fel. Orkar inte att man bara skriker åt mig att jag är en nolla.
Orkar inte heller flytta, packa. Allt som måste göras som en bergvägg framför mig och jag får ingen luft. Säger till mig själv: Let's move this mountain. Nothing is impossible. Har svårt att tro på mig. Har svårt att känna riktig tillit tror jag, och tillförsikt, att jag tar mig igenom?
Försöker visualisera igen
mitt
alldeles
egna
sovrum
och det vackra virkade överkastet
fårskinnet
färsk basilika i köket
och savon de marseille med text på i badrummet
och nya fluffiga kuddar
men famlar liksom i mörkret
faller fritt igen
Tjejerna ropade på sin pappa i natt.
Krack i hjärtat. Aj.
17 kommentarer:
Man måste få känna sig låg också. Men helt säker på att du kommer att fixa det. Visualisera! Som du gjorde innan du fick jobbet (har läst ett tag;)). Glöm inte champagnen i kylen.
Åh, hjärtskärande det där sista. Och vad jag har förstått kommer man kanske aldrig över en skilsmässa, hur rätt beslutet än är. Att det inte blev som man hade tänkt sig, känslan av att på något vis ha svikit sina barn. Så har min mamma beskrivit det. Och visst sörjde jag, tio år gammal, men äldre blev jag och har aldrig då varit arg eller förebrått min mamma, har förstått att det var det enda rätta. Det blev helt naturligt sedan för mig också. Den stora sorgen var att min pappa aldrig riktigt fanns där. Du fixar detta, Sara! Som du skriver, visualisera! Och tro på dig själv! Och acceptera att vissa sorger kanske finns med dig. Och så får det vara. Kram
Ibland handlar det inte om en dag i taget, utan om ett andetag i taget. Andas. In. Djupt. Släpp ner axlarna. Slappna av i käken. Andas ut.
Nu. Vad behövs just nu?
Och tilliten, den där tilliten. Klamra dig fast vid den med allt du ha.
Du är ingen nolla. Du har min fulla beundran som vågar göra detta ...
Om något är väl han som borde veta bättre, kunna uppföra sig? Om man känner att man måste lämna, så är det så. Det är bara att acceptera. What is is, liksom.
Han måste ju kunna släppa dig, för att gå vidare själv, själv bygga upp något nytt och kunna må bra.
Jag kan förstå sorg, desperation, förtvivlan, hopp, ångest och känslor av misslyckande. Hey, we've all been there, alla har blivit bortvalda någon gång och klart att känslorna blir extrema när det handlar om ett liv tillsammans som varit så genomgripande sammanflätat.
Men ilska? Den förstår jag inte och det låter väl i ärlighetens namn lite läskigt att han inte bara blir arg utan dessutom rättfärdigar den ilskan.
Visst man har alltid rätt till sina känslor och yadi yadi men nej, han har ingen rätt att bli arg på dig för att du inte vill leva med honom. Ungefär alla andra känslor i boken - visst, men inte ilska och du är inte skyldig att klä skott som måltavla för hans galla.
Nu är du ju oftast väldigt diskret angående era konflikter här i bloggen men av det du ändå berättat hittils så framträder bilden av en kille som inte verkar ha lärt sig att hantera motgångar och istället för att acceptera reagerar med att vilja kontrollera sin omgivning för att få sin vilja igenom. Och visst, det är väl trist och säkerligen hemskt jobbigt för honom själv att han nu måste lära sig detta i vuxen ålder men särskilt rättfärdig kan jag inte påstå att den där ilskan är. Blir också nyfiken på vad han tror att han kan uppnå med skrik och nedsättande kommentarer, att du glädjestrålande skall proklamera att du ändrat dig och visst vill leva med honom ändå? Ör också nyfiken på hur det kommer sig att bara han får vara arg, om jag inte minns fel så kröp det väl fram ganska grava misstag från hans sida för inte alls så länge sedan?
Det där berget av "to dos" som känns oöverstigligt, kan du se det som att du sedan har ditt eget där han faktiskt saknar tillträde på riktigt?
Vågar jag föreslå medicin under en kortare tid? Den där livsångesten som man får av ständiga påhopp där man samtidigt ska ta hand om det käraste man har? Inte underligt alls om man faller. Har du vänner/familj som kan hjälpa till under någon vecka? Som kan packa åt dig när du bara behöver gå din väg? SOm kan ta hand om smulorna om du stänger in dig ett tag?
Önskar jag kunde hjälpa dig på plats. Det finns ingen så stark som en kvinna som redan gått igenom och kommit ut på andra sidan. Jag hade lätt kunnat stå emellan utan att ta minsta skada alls. Himla dumt att det inte är i Pris jag bor. Himla dumt på många sätt.
Styrka till dig, du klarar det, jag lovar!
Kram till dig och lycka till!! Du klarar allt!!
Säger som Karin, kram!!
Märkligt att när jag lämnade sambon (han var också arg och galen) var det där med egen färsk basilika i köksfönstret en av de tankar som höll mig uppe.
Kan också rekommendera flyttkillar. De packade hela rubbet på några timmar (jag packade upp själv, det var av någon anledning lättare). Och de fattade precis allt. "Alltså, vi jobbar snabbt och har inga speciella känslor för de här kopparna och glasen, så du slipper den biten." Energiska och snygga var de dessutom, och klart stödjande: jo, vi vet, så här kan det gå, men det var ju bra att du tog dig ur det.
Och musik! Musik hjälper.
Hade jag varit där skulle jag ha ringt på din dörr och tagit hand om flytten åt dig. Jag har varit där, men två oöverstigliga, ohanterliga flyttar, med alla känslor runt omkring, och det enda som tagit mig igenom dem är min bästa vän som kom när hon behövdes som mest.
Tror att rockpaperscissorlizardspock's analys är ganska på pricken... I min tankevärld skulle vi vara generösa och förstående, men det blev något helt annat. Vill hemskt gärna ha ett gäng starka, stabila flyttkillar som bara grejar allt.
Drabbades av total förlamning. Tänk: Kanin i strålkastarljus på motorväg mitt i natten. :D
Jag mådde väldigt dåligt när jag skulle flytta. (Inte på grund av flytten - den fysiska flytten var tvärtom det minst stressfulla i mitt liv just då.) Så jag betalade extra för att flyttfirman skulle packa allt åt mig. Om de har den servicen, ta den. De var super professionella, varsamma och snabba. En trerummare nedpackad på en förmiddag. I boxar ordentligt märkta som var sen uppburna till rätt rum i det nya huset. Jag behövde inte packa en grej. Inte en tvål, inte en kopp. Och att packa upp är så mycket lättare än att packa ned.
Kramar till dig!
/Basilika
Sara! du kommer klara detta. jag har varit där du är. det var helvete och tillbaka, men jag klarade det. det gör du med. men ja du behöver hjälp. av nàgon. granne? be nàgon komma fràn sverige? flyttfirma? precis jättebra, de packar och är trevliga. du kommer snart snart ha din basilika i krukan och ditt egna sovrum med virkade överkast. snart. lets do it ! jobbigt är det, MEN du kommer ut starkare, modigare, lysande och lyckligare.
Tusen och åter tusen kramar. Du är snart snart snart på andra sidan. Du kommer sitta i det där köksfönstret, sippa på ett glas rosé och fundera på vad du skall göra med all himla basilika som översvämmar ditt fönster.
Also, när livet känns tungt, vet inte om jag tipsat om den förut men "Under Toscanas sol", jag tänker mig att den kan tilltala dig.
Åh, dessa goa småtjejer! Det är klart att det gör ont i dem, det gjorde ont i mig och min syster när det väl begav sig men nu som vuxen känner jag att jag önskar de hade brutit upp tidigare. Det var ett nödvändigt ont liksom. Men jag förstår att det måste göra ont i dig när de är ledsna nu.
Stor kram
M
Mitt tips är en sak i taget. Om du tänker nu och hela vägen till efter flytten blir det ett BERG. Om du istället tänker:
Steg 1. Skaffa KARTONGER (mindre storlek). Steg 2. Börja packa en kartong om dagen med blandat tunga och lätta saker som ni inte använder i vardagen. Steg 3. Bygg en vägg kartonger! Simsalabim har du packat allt onödigt, fort som satan, och det känns trevligt, och sist har du bara en helg kvar av packande och flyttande utan ungarna... Vad sägs om flyttgubbar till de tunga möblerna och flyttstädning av proffs. Simsalabim!
Det blir lätt som en plätt! Lovar. Steg 1. Skaffa kartonger och tejp.
Kartonger och tejp! Bra, konkret idé, gillar!
Och alltså, jag gick på gymnasiet när mamma och pappa lämnade varandra, och det var jättejobbigt. Och MINNS NOLL av mammas organisation kring sin flytt, hennes letande av lägenhet och allt sånt. Minns det inte, men ändå, så TROR jag att det är tack vare att hon lämnade pappa som jag har styrkan att gå idag. Faktiskt.
Lycka till sara! Du har gjort ett bra val i livet detta kommer i slutändan gynna alla i din omgivning. Var stark och tänk på din och dina döttrars framtid. Allt kommer bli bra!
Skicka en kommentar