Jag är ett hormonellt monster. Ingen förstår mig, jag har slängt min svindyra solkräm i soporna och min man kommer att lämna mig vilken minut som helst.
Dessutom började jag gråta okontrollerat när jag inte hittade min vita bomullsklänning.
Jag hanterar inte de här graviditetshormonerna särskilt bra.
4 kommentarer:
usch, innan jag började med pillrena jag tar nu, cerazette, så var jag sån en gång i månaden. det var inte nådigt alltså.. pojkvänner gick osäkra då kan man ju lugnt säga.. hoppas det blir bättre för dig! när är det du ska ha?
gillar din blogg jättemkt!
kram becky
Hi hi du får mig att minnas sånt jag försökt förtränga. Kom plötsligt ihåg att jag också grät för att jag inte hittade en viss klänning. En kompis till mig började när hon var gravid plötsligt gråta massor en kväll och hennes man undrade vad som var fel. Hon var ledsen över att det var så ostädat i garderoben , något hon inte tidigare brytt sig om. Hon var så förtvivlad att hennes snälla man istället för att gå och lägga sig städade garderoben...
Becky; japp, det här är som kronisk pms... ;)
Jag är bara i tredje månaden, så det är 6 månader kvar...
Thérèse, varför blir man så här? Jag känner inte riktigt igen mig själv...
men vem är egentligen bra på att hantera hormoner över huvud taget? Det är nog naturens gång att man måste dras med humöret och gråtattackerna. Tänk på att det inte är nåt du kan eller bör styra över. Känenr du att du håller på att sprängas, ska du gråta. Det tycker i alla fall jag. Keep up the good work girl! Kram!
Skicka en kommentar