And the sun on your face I'm freezing that frame.

Den här lilla damen - hon till vänster - bestämde sig efter lite serious nattsuddande att kliva upp kvart över fem. Vi drack kaffe och 210 milliliter mjölktillägg. Sedan klädde vi på oss och lekte ganska länge med en pappersnäsduk. Och jag fick flashbacks från samma tid med Véra. Bebistid, undantagstid. Man lever med en förskjuten dygnsrytm, lite ständigt jetlaggad. Trött och skör. Men sömnbristen bekymrar mig mindre nu, jag känner mig skamligt pigg med tanke på dessa turbulenta nätter. Kanske för att jag i färskt minne har de där tidiga, ensamma, vackra morgnarna med Véra i färskt minne. De som jag kommer ihåg som det vackraste i hela hennes bebistid. Det är hela bräckligheten i de där morgnarna, förgängligheten. Att man är så trött och hudlös att allt som finns är känslor och kärlek, där mitt ibland söt bebisdoft - ni vet, när bebisen blir större försvinner den doften, det är en liten sorg och saknad som är nästan outhärdligt bitterljuv - smaken av beskt kaffe (ibland är man desperat, dricker en slatt kallt kaffe som blivit över från kvällen före), grusiga ögon, känslan av att röra sig under vatten. Lite irritation över en significant other som sover, blandad med lite triumferande självbelåtenhet över detta privilegium det är att befinna sig i bebisbubbla. Fusionen med den lilla individen. Man behöver inte prata - man är överhuvudtaget inte i stånd till att konstruera en enda mening med korrekt syntax, let alone föra ett samtal, utan man bara andas in doften av sitt barn. Dricka in den. De där morgnarna är guldsand och omöjliga att hålla fast.

Det där har jag förresten snott av Tori Amos. 

How did it go so fast? 

You'll say as we're looking back.

And then we'll understand

We held gold dust in our hands.

In our hands. 

Oh, man blir ganska blödig och lättrörd av den här jäkla sömnbristen. Som man försöker bota med starkt kaffe och läppglans.