Jacques och Bernadette Chirac säger Ni till varandra (generations- och klassfråga, Bernie härstammar från den franska bourgeoisen) precis som det gifta paret kändisfilosofen Bernard-Henri Lévy och sångerskan Arielle Dombasle.
Alltså, som skandinav är det nog lätt att se Niandet som kyligt avståndstagande och en historisk relik, men det är lite mer komplicerat än så.
8 kommentarer:
Jag har belgiska kompisar i övre 30 års åldern som Ni:ar varandra. Jag gillar Ni-andet ialla fall i affärer etc.
Maste saga att jag gillar ni-andet. Det kanns lite mer lampligt att ha ett formellt avstand till personer man inte kanner, myndigheter etc. Det kanns lite val narganget nar typ Skattemyndigheten eller banken skriver "Basta Anna", eller nar nagon pa bussen sager "öh, du, va e klockan?" Som du sager, i franskan iaf ar det ju sa mycket mer an bara ett ord. MEN, det skulle kanske kannas annu konstigare att ni-a sin egen man. Pillow talket blir inte sa varst intimt da... / Anna
har inte med detta inlägg att göra men jag undrar om du kan säga nåt om korsika kontra sardininen? som resmål, alltså. priser, miljön, sevärdheter, bad, mat mm. om du varit på din grannö vill säga. eller vet ngt ändå.
BHL och hans frus niande uppfattas nog som snobberi. Chiracs som något slags konservatism... Diskussionen är intressant och har flera dimensioner.
Jag bor i Tyskland och tyckte först att niandet var helt befängt, men nu efter fyra år här gillar jag det. Det är skönt att kunna markera en distans ibland, och trevligt att genom duandet markera att vi kommit varandra närmare och vill vara vänner. Men visst är det komplicerat, blir fortfarande inte klok på reglerna.
Alltså, jag tycker på något sätt att niandet är lite fint. Nu har ju inte jag bott i Frankrike mer än typ en termin, men jag uppfattade det aldrig som att någon skulle stå över mig eller liknande, utan det kändes mest... fint att säga ni. Och som sagt, respektfullt. På ett positivt sätt.
Jag tycker det är viktigt, det Sara antyder, att niandet i Frankrike/de romanska länderna/ är något vitt åtskilt från det niande som håller på att återuppstå bland en del yngre människor i Sverige. Vet inte om det är exakt det du menar, Sara, men jag tolkar dig så :-)
I Sverige var niandet ett sätt att markera distans _neråt_, till personer som inte var tillräckligt "fina" för att ha en titel. Dem som var "fina" tilltalade man i tredje person - "vill doktorinnan ha en kaka till", etc. Om man ville vara artig med en "mindre fin" person, tilltalade man den personen också i tredje person: "kan Ingeborg vara snäll och ta ut tebrickan nu", "kan fröken Larsson vara så vänlig och hämta min kappa".
Jag har bott i Italien och har inga som helst problem att använda "Lei" där (men jag vet att det också är på väg att om inte försvinna, så i alla fall förlora sin starka ställning). Har även salvadoranska vänner som bor i Sverige och som jag talar spanska med, och vi säger alltid "Usted" till varandra. Men jag skulle inte drömma om att överföra det till mitt eget språk...
Återigen, det kanske inte var detta Sara menade, men jag tror att andemeningen ändå var att sådana här saker varierar mycket mellan kulturer ;-)
//Kristina
Och jag som bor i Finland, men är svenskspråkig till modersmålet, har ofta tyckt att det känns så konstigt med det svenska duandet "i tid och otid". Jag är nog lite gammaldags på det sättet, jag tycker inte att det passar att dua en helt främmande äldre människa - och för min del har det inte med klass eller ställning att göra, utan mer med personens ålder. Och i Frankrike niar jag alla utom småbarn, typ.
Skicka en kommentar