I går satt jag och bläddrade i en tidning, men utan att egentligen läsa. Blicken flöt över orden, men utan att fastna. Vände blad, ganska ointresserat, som man gör.
Samtidigt åt jag mandlar och nötter. En trehundragramspåse mandlar och nötter. Utan att fundera på det. Tugga tugga tugga. Svälja svälja svälja.
Det är alltså, ehum, cirka 1800 kilokalorier vi talar om. En hyfsad dagsranson, som jag satte i mig på en kvart. Utan att känna någon smak, utan att bli mätt, utan att ens vara medveten om att jag äter.
Och okej, nötter och mandlar är supernyttigt, men ändå, 1800 kilokalorier är inte ett okej mellanmål.
Planen: Bli bättre på att äta med närvaro.
Samtidigt var det bra med detta att jag insåg att jag gjort framsteg. Den här händelsen är definitivt ingen katastrof. Äter man sunt och bra gör en sådan här händelse ingen skillnad, och den tystade anorektikern i mig hade överhuvudtaget ingen åsikt i frågan. För några år sedan hade jag fått tokigt mycket ångest av det här. Inte nu. Men att äta så här mycket energirik, näringstät mat, utan att känna några mättnadskänslor, och utan att det på minsta sätt påverkar aptiten till nästa mål, känns lite märkligt.
Jag frågar mig också om det är så att jag konstant ligger lite för lågt i mitt näringintag? En person som är helt mätt och belåten borde ha en automatisk spärr, men jag har ju inte det. Jag har ju överhuvudtaget svårt att känna mig "mätt", precis som många människor med ätstörningsproblematik. Hungrig, ja. Alltid hugnrig. En ambivalent känsla, ganska laddad. Mätt, nej. Omättlig. Man har gjort sin kropp så rädd för svält och näringsunderskott att den alltid vill ha mer. Rädd för svält. Och man har förmodligen satt sin ämnesomsättning helt ur spel. Och jag har ingen tröskel, det är lite allt eller inget. Antingen äter jag ingenting, eller så äter jag tills det är slut. Det där får jag nog jobba med, tror jag.
Oh well. Tänker att det i alla fall var nyttiga 1800 kalorier, men att det nog inte ska bli en vana.
11 kommentarer:
Jag har funderat mycket på det där. Med hungern alltså. För precis som du har ju jag varit i svält i många år. Och sen jag tog mig ur den (alltså, sen min kropp sett sund och normal ut, sen jag blivit hyfsat vältränad) så är jag hungrig. I princip konstant. Det spelar ingen roll hur mycket jag äter och av vad. Jag känner mig som en soptunna utan botten. Jag försöker äta fettrikt och proteinrikt (som ju sägs ska ge bra mättnad) men det verkar kvitta.
Kommer det alltid att vara så här eller går det över med tiden? För min del handlar det om normalvikt i ca 2 år (och 11 års undervikt innan det), så kroppen kanske behöver mer tid på sig? Fick förresten min första naturliga mens på 13 år förra veckan. Yey! eller nåt ;). Så kroppen börjar väl bli nöjd...
Du har ju haft bakslag (hoppas ordvalet är ok, om inte ber jag om ursäkt) vilket säkert påverkar din kropp. Plus att du ammat två omgångar, något som såklart gör dig hungrig. Men man kan ju tycka att det borde stabilisera sig någon gång. Eller så är det bara så att vi inte hittat våra kroppars trivselvikter än?
I ungdomen så åt jag under en längre period jättelite, hade säkert nån sorts ätstörning (kommer nog alltid att ha lite svårt att medge det).
Har nog inte haft nåt "problem" med det på jättelänge men min kropp verkar komma ihåg det. För genast när jag blir hungrig, sådär jättehungrig, så har jag ingen koll över mig själv längre. Det känns helt hemskt och sen när jag får mat så går det helt över och jag bara vräker i mig det. Tror att kroppen sen blir rädd för svält och därför kräver massor mera.
Jag har aldrig haft någon ätstörning men är sådär ändå – ständigt lite hungrig, blir aldrig mätt. För några veckor sedan kände jag mig riktigt mätt efter en måltid, och det var en jättejobbig känsla!
Jag kan också känna igen det, eller jag kan bli äckelmätt ibland om jag äter något riktigt sött/fett. Men annars är jag mest hungrig. Ständigt. Tror det har att göra med hög ämnesomsättning och lågt blodtryck. Jag har heller aldrig haft någon ätstörning men var otroooligt petig i maten fram tills jag flyttade hemifrån.
Så där är jag när jag äter godis.
Kan bli alldeles galet sugen på godis och så vräker jag i mig och kommer inte på förrän man ser botten på påsen att jag egentligen inte känner efter hur det smakar. Att jag inte har en aning om jag egentligen tycker att det är så där gott som jag intalar mig själv att det är.
Det är som om hjärnan skriker socker, socker, socker.
Livsfarligt!
Jag tror snarare du är i minoritet om du aldrig vräker i dig av viss mat. Inte ens i Frankrike är det nog helt ovanligt. Utformningen av chips, glass, godis, kakförpackningar vittnar väl om att vi vräker i oss lite för jämnan. Jag är övertygad om att du inte är storätare.
Lite nötter. It's OK! En stor chokladkaka idag för min del. Antalet kalorier är nog inte alltför viktigt!
Man kan ju alltid kolla upp sin sköldkörtel, om man tycker att ämnesomsättningen är lite off. Jag hade överproduktion efter mitt första barn och kunde äta... hela tiden.
Det där med att äta med medvetenhet är något vi alla behöver bli bättre på. När jag är hemma sitter jag ofta framför datorn och äter. Då har jag tankarna på annat håll och tänker ofta inte på vad jag stoppar i mig. Middagen följs ofta av lite sött till efterrätt och annat smått och gott ;)
Så länge man inte äter de där extra 1800 kcal varje dag så är de som en droppe i havet och kompenseras av sig självt. Sedan finns det ju bättre och sämre saker att äta. Hellre 300g nötter än 300g choklad till exempel. Tror ingen är felfri i det avseendet och kanske är det just det som kallas att "leva och njuta"? Vi måste bara bli bättre på att faktiskt inse det också :)
Kram
Ämnesomsättning är en färskvara (säger min dietist) och vi tillfrisknade ätstörda är inga undantagsfall. Att man sen har olika behov och (tyvärr) gener som gör att man lägger på sig olika mycket är svårt att göra något åt. Tänker att tröttheten är en anledning till att dina signaler är ur spel. För mig tog det lång tid att hitta ett "normaltillstånd", alltså äta när jag är hungrig och sluta när jag är mätt. Men trötthet är min största fallgrop, då skriker kroppen efter snabb energi. Sju månader med upphackad sömn och ett ständigt sötsug (som mättats många gånger om) och jag håller ändå formen. Så ät du lite extra nöt-kalorier, du kanske behöver dem :)
/Johanna i Gävle
pratade precis idag med en vän om detta.
att efter 10 års mer eller mindra matpusslande, två barn och nu fortfarande - 7 år senare kunna känna den där bottenlösa hungern.
om jag slarvar några dagar, äter lite snålt, ligger jag back och måste äta ikapp.
eller så får jag fortsätta och äta lite, men det är inte ett option.
en dietist jag mött på vägen sa en gång att jag skulle kunna äta en semla om dagen (utöver vanligt matintag) i ett halvår utan att det skulle märkas över huvudtaget.
jag tror att kroppen är rädd för svälten. ibland tycker jag mig märka av en stress vid hunger, en stress jag inte kan påverka, och som bara går över när jag fått mat i magen.
sen skärskådar vi gamla anorektiker allt gärna tre gånger för mycket ;)
Rebecca: Intressant. Jag har ju inte fått tillbaka min mens än, och väntar... Men det är ju stressande att kunna äta utan slut!
Michcaela: Jag är likadan. I princip beredd att slänga mig över mina bordsgrannars tallrikar om de lämnar mat...
Johanna: Det borde ju vara naturliga, bra känslor för aptitreglering, ingenting stressande!
Sofia: Ah, jag har ju extremt lâgt blodtryck, och kanske relativt hög fôrbränning?
Christel: Som en drog. Faktiskt.
Lo: Min sköldkörtel är kollad och okej, så det är inte det. Men misstänkte faktiskt det!
Ellinor: Ja, visst är det så, kroppen är ju duktig på att reglera sig själv... Bara vi ger den chansen!
Johanna: Jepp, sömnen är en bov... I brist pâ sömn knarkar man gÄrna snabba kolhydrater!
Anna: PRECIS så dÄr Är det ju! Och som sagt... analyserandet och ältandet... :D
Skicka en kommentar