Uppe sedan halvfem. Med bebis, förstås.
Det är helt okej.
Jag hanterar sömnbristen så mycket bättre nu.
Den som förr fick mig på knä, gjorde mig skör och retlig, hudlös, kraftlös och genomskinlig, kan jag idag bara vifta bort.
Jag känner mig pigg och energisk, orkar älska mina barn precis hur mycket som helst, är tålmodig och glad.
Jag går upp halvfem, fixar kaffe, nynnar morning has broken, fluffar håret, vispar välling, leker tupperware och funderar på att baka persikopaj.
Och detta betyder inte att jag är inne i någon manisk period, jag tror bara att det betyder att jag mår ganska bra. Behöver kanske inte analysera detta mer.
Den där känslan av stabilitet, på egen hand, för någon som varit kliniskt deprimerad... Den är euforia.
4 kommentarer:
Så himla skönt att höra! Kram på dig!
Oj! kanske finns hopp? sömnbristen var en totalchock för mig och jag tycker den förklarar en hel del. Det är verkligen livets mest magiska tid att ha bebis när man är pigg men vissa eftermiddagar känner jag bara att jag vill att förskolan ska börja!
Frida: Right back at ya!
Anonym: Sömnbristen bär ju skulden till ganska mycket... Véra sov inte en hel natt på nästan 2 år, och vi var knäckta, deprimerade, höll på att skilja oss. Ärligt, alltså.
Nu har vi en bebis som sover, även om hon kliver upp halvfem, och livet är så mycket lättare. Man måste få vila. Försök att åka till mor- eller farföräldrar för lite sovsemester?
Så sant. Jag upplever samma sak nu med andra bebisen som så sover mycket bättre än första. Tyvärr har treåringen fortfarande inte börjat sova hela nätter, och ingen middagslur sedan han var två, men att bara få de där fyra timmarna i sträck på natten gör att det ändå funkar. Förstår mer och mer vad jag och min man ändå fixat de senaste åren. Sömnbrist är en effektiv relationsdödare.
Skicka en kommentar